FALK F. har bl. a. utg. bidrag till Falköpings stads historia (1910) och »Regium Gustavianum Gymnasium Strengnense 1626—1926. Minnesskrift» (1926). C.V.J. 2) Erik F., den föregåendes bror, industrimän (f. 7/0 1875). Efter anställning vid olika firmor i Sverige och utlandet blev F. 1902 direktör för A.-b. Vulcanus och är sedan 1910 direktör för A.-b. Sv. metallverken i Västerås. Han tillhör styrelsen för åtskilliga nordiska metallbolag, ss. Metall A/S i Köpenhamn (ordf, sedan 1920). Vid sidan av sitt chefskap för ett av Sveriges största industriföretag har F. utfört ett framgångsrikt kommunalpolitiskt arbete, och sitt historiska intresse har han dokumenterat i flera skrifter, bl. a. om Ludvika kyrka och Ludvika bruks ägare. T. E-r. Falk, August Wilhelm, skolman (f. 28/i2 1861), fil. d:r 1893, lärare i matematik och fysik vid olika lärov. i Stockholm 1888—98, lärare i matematik för kronprins Gustav Adolf 1897—99, lektor vid Göteborgs reallärov. 1908, rektor där 1904, läroverksråd 1909, överdirektör och chef för Läroverksöverstyrelsen 1913, undervisningsråd och avdelningschef i Skolöverstyrelsen 1919—28, t. f. generaldirektör 1920—22. N. Lhl. Falk, Elin, gymnastikinspektris (f. 16/i 1872). Efter gymnastikdirektörsexamen 1895 verkade hon som gymnastiklärarinna först i Baltimore, Sundsvall och England (1896—98) samt därefter till 1909 vid Arwedsons gymna-stikinst. i Stockholm, där hon blev gymnastikinspektris vid folkskolorna 1910. — F. har, delvis under motstånd av de ledande krafterna på gymnastikens område i Sverige under 1900-ta-lets början, bidragit till utvecklandet av den lingska gymnastiken genom utökandet av förrådet av övningar, spec. lämpade för barn, ävensom av hållningsrätande övningar. F. har utg. »Dagövningar i gymnastik» (3 bd, 1913— 16) samt »Gymnastik med lek och idrott» (1927). O.K-gh. Falk, John Ludvig, ämbetsman (f. 2/io 1873), länsnotarie i Västerbottens län 1901, landssekreterare där 1916, landshövding i Kalmar län sedan 1917. F. har upprepade gånger av olika dep.-chefer tillkallats ss. sakkunnig. 1921 var han led. av A. k. (höger). Th. Falk, Johannes, tysk filantrop, förf. (1768—1826), levde från 1798 i Weimar, stiftade 1813 en uppfostringsanstalt för föräldralösa barn. F:s postuma arbete »Goethe aus näherem persönlichem Umgang dargestellt» (1832) är en värdefull, om ock ej alltid tillförlitlig källa för kunskapen om Goelhes ålder- dom. — Litt.: S. Schutze, »F. und Goethe» (1901). A. Bd. Falk, Adalbert, tysk politiker (1827— 1900). F. gjorde sig redan tidigt på administrativa och judiciella posler bemärkt ss. en framstående jurist med politiska intressen. 1858 invaldes han som gammalliberal i Preussens Ab-geordnetenhaus, blev 1868 föredragande råd i Preussens justitie-dep., 1871 preussisk fullmäktig i tyska förbundsrådet, 1872 preussisk ecklesiastik minister. På sistn. post inlade han betydande förtjänster, särsk. för folkskolans utveckling och för en förbättring av lärarnas ställning. Mera uppmärksammad och mera betydelsefull var emellertid F:s roll i den »kulturkamp», som på 1870-talet utkämpades mellan den preussiska staten och den romerskkatolska kyrkan med Bismarck som ledare och F. som främste medhjälpare på statens sida. De s. k. majlagarna (1873—75) voro främst hans verk, präglade av juridiskt skarpsinne men kanske mindre av förståelse för psykologiska realiteter. Då den svåra striden till sist måste avblåsas, dels på gr. av det ohållbara tillstånd den skapat, dels på gr. av Bismarcks behov att få det katolska centerpartiets stöd för sin tullpolitik, lämnade F. sin utsatta post och avböjde att mottaga den preussiska justitieministerportföljen, som erbjöds honom (juli 1879). Då hade F. redan 1876 genomfört en synodalförfattning för Preussens evang. landskyrka. Efter sitt avsked som minister mottog F. en domartjänst i Westfalen (1882—1900). — Litt.: E. Foerster, »A. F.» (1927). Gg A. Falk, Hjalmar S e j e r s t e d, norsk språkforskare (1859—1928), fil. d:r 1888, prof, i germansk filologi vid univ. i Kristiania 1897. F., som var en av Sophus Bugges lärjungar, utövade en omfattande och mångsidig vetenskaplig verksamhet, förnämligast inom nordisk filologi och särsk. på ordforskningens område, ofta med utpräglad kulturhistorisk inriktning. Av hans skrifter märkas: (jämte A. Torp) »Dansk-norskens lydhistorie» (1898), »Dansk-norskens syntax» (1900), »Etymologisk ordbog over det norske og det danske sprog» (2 bd, 1901—06; tysk omarb. uppl. 1910—11) samt dessutom bl. a. »Altnordisches Seewesen» (i »Wörter und Sachen», 1912), »Altnordische — 1255 — — 1256 —