Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fana - Fana (härad) - Fanam - Fanar - Fanarioter - Fanatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FANA
Trumpetfana och P u k f a n a). Redan i
förhistorisk tid brukades som fälttecken på
stänger burna djur- el. gudabilder; under
tidernas lopp utbyttes dessa mot dukar med
målade figurer, därav uppkommo baner, fanor
och standar. Huvudbaneret var under
medeltiden det förnämsta fälttecknet, och i Sverige
omtalas S:t Eriks baner såsom särdeles heligt
och alltid medförande seger. Äldre tiders sv.
f. voro oftast randiga men kunde även vara
försedda med helgonbilder och heraldiska
emblem. T. o. m. 1500-talet användes
benämningen f. för kav:s, dess diminutivum f ä n n i k a
för inf:s fälttecken. Den förra var mindre och
ofta tvåtungad men kallades då sannolikt
kornett, den senare var fyrkantig och av
betydliga dimensioner. Johan III stadgade, att
ett gult kors skulle ingå i samtliga sv.
fän-nikor, oberoende av dess färg i övrigt. Under
1600-talet hade varje kompani och skvadron
sin f., och dukarnas storlek blev i allm.
mindre. Först Karl XI införde ett enhetligt system
för arméns f. De indelta reg:s kompani-f.
fingo samma färg som resp, landskapsvapens
bottenfärg och därpå landskapets vapenbild
omgiven av en lagerkrans, utom livfanan
el. f. vid livkompaniet, som (enl. franskt
mönster) var vit med riksvapnet på båda sidor och
landskapsvapnet i övre hörnet vid stången. De
värvade reg. och livreg. förde vita f. med
konungens namnchiffer. Under 1700-talet
inskränktes fanorna vid inf. till 2 för varje
bataljon och senare blott 1 pr bataljon. 1819
införde Karl XIV Johan f. i nationalfärgerna,
med ”tre kronors”-vapnet i mitten. 1844
åter-införde Oskar I f. i landskapsfärgerna samt
anbringade segernamn på dukarna. Oskar II
återtog dock 1875 nationalfärgerna med
landskapsvapnet i mitten. Numera för varje
regemente blott 1 f.
F. tillverkades på 1600-talet av taft el.
sidendamast med därpå målade figurer. Med
början av 1700-talet voro dukens bilder urklippta
och infällda i duken. Under 1700-talets senare
hälft broderades vapenbilderna på dukarna,
som därigenom blevo mycket tunga. Standaren
hade även fransar och band med tofsar.
Under 1700-talet användes även s. k.
uppbåds-f. för det till hemortens försvar uppbådade
manskapet; dessa voro vanl. enkla
linnedukar med socknens el. häradets namn
målade därpå. Bestämmelser om sv. härens f.
finnas i generalorder av Ve 1898. — F. hedras
som symbolen för krigaräran, dess förlust
anses som stor nesa och erövrandet av fiendens
som synnerligen ärofullt. F. fördes på
medeltiden på en s. k. f a n v a g n och uppvaktades
med pukor och trumpeter (detta bruk
återupp
togs under Karl XII i Sverige och Peter I i
Ryssland). F. skyddades av s. k. fanvakt (se
d, o.), vilket bruk ännu bibehålies. G.W.F.
2) Ett från medeltiden härstammande och
sedan början av nya tiden vanligt namn på
den taktiska ryttarenheten i Sverige. Äldst var
adels-f., vars ursprung går tillbaka till det av
Magnus Ladulås införda frälset; denna f.
kvar-levde till 1800-talets början. Från Gustav
Vasas tid uppsattes inom de olika landskapen
lands-f. Urspr. uppsatta genom värvning
kunna de betraktas ss. föregångare till våra
äldsta indelta rusthållsreg. Erik XIV:s
organisation omfattade o. 3,000 landsryttare, fördelade
på 8 f. (1 från Uppland, 2 från Småland, 1
från Östergötland, 2 från Västergötland och 2
från Finland). Härtill kommo konungens egna
ryttare, fördelade på 1 hov-f. och 2 f.
hingst-ridare. Enl. Erik XIV:s instruktion av 1565
bestod f. av 300 ryttare, varav 240 bildade
slagordningen, indelad i 4 kvarter om
4 rotar om 15 ryttare. De 16 rotarna ställdes
bredvid varandra; slagordningens djup blev
sålunda 15 hästar. De ej i slagordningen
ingående ryttarna bildade förlorade
hopen, avsedd för tillfälliga uppgifter.
Beväp-ningen var i allm. harnesk, pistoler å hästen,
svärd samt för de tre främsta leden dessutom
lans. I 1602 års k. f. har f. liknande styrka.
Från 1603 börjar benämningen f. ersättas av
kompani. — Litt.: C. Adlersparre,
”Afhand-ling om sv. krigsmagtens och krigskonstens
tilstånd” (i ”Vitterhets, historie och
antikvitets akad:s handlingar, 3, 1793);
”Meddelanden från Kungl. Krigsarkivet”, 4 (1926). T.H-m.
Fana, hd i Hordalund fylke, Norge, s. om
Bergen; 218,03 kvkm.; 14,445 inv. (1930). S.
Fanam, metrol., se F a n o n.
Fana’r, stadsdel i Istanbul (se d. o.).
Fanario’ter (av nygrek. fana’ri, turk. fena’r,
lykta) benämnas de förnäma greker och deras
ättlingar, som efter Konstantinopels erövring
av turkarna bodde kvar i staden, mest i
stadsdelen Fanar i Stambuls n. v. del. De kommo
under den turkiska regimen att få en mycket
ömtålig och besvärlig mellanställning mellan
muhammedanerna och de kristna, emedan de
på gr. av sin högre bildning och härkomst av
turkiska staten ofta togos i anspråk för högre
såväl världsliga som andliga ämbeten, där det
gällde en utjämning mellan de olika folkens
och religionernas intressen. G.Rqt.
Fana’tiker (jfr lat. fana’ticus), person, som
med stor envishet fasthåller vid och
passionerat kämpar för en viss åskådning, i sht
religiös el. politisk, ofta med bibetydelse av
oresonlighet el. trångsinthet; ofördragsam svärma-
— 51 —
— 52 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
