Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fastlagen - Fastlagsris - Fastlagsspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASTLAGSSPEL
dagen efter söndagen quinquagesima,
”askonsdagen” (se d. o.), var en tid av försakelse,
fasta och strängt allvar. Dessförinnan ville
man därför grundligt njuta livet.
”Fet-tisda-gen”, som var den sista dagen före påsk, då
kött fick ätas, firades därför under
medeltiden, liksom de båda föregående dagarna och
Fastlagsleken ”Slå katten ur tunnan”.
Rekonstruktion på Skansen.
mer el. mindre även den föregående tiden efter
trettondagen, med överdåd i mat och dryck
och med uppsluppna förlustelser, som fått ett
typiskt uttryck i Italiens o. a. sydliga länders
karneval (se d. o.). Med protestantismen
upphävdes fasteförordningarna och därmed den
egentliga anledningen till f.-firandet, men en
del rester ha hållit sig kvar i folkseden, om de
ock hos oss göra sig föga bemärkta. I äldre
tider har man dock haft f.-spel (se d. o.), och
mångenstädes användes alltjämt f.-ris (se d. o.),
liksom man allmänt äter fettisdagsbullar. I
Danmark äro f.-sederna betydligt rikare
företrädda, och Skåne har sedan den danska tiden
bevarat några hithörande upptåg, ”slå katten
ur tunnan”, ”sticka preussaren” m. fl. rena
skämtupptåg utan djupare innebörd, vilket även
kan sägas om de äldre uppträdena med
majgreve och vintergreve, vilka säkerligen ej ha
något med gammal hednisk religion att göra,
s». man tidigare varit böjd att anse. Bland
t -sederna ha dock en del sedvänjor från
egentliga vårfester trängt in, och det är svårt
att draga någon bestämd gräns, i sht som
magiska föreställningar sekundärt kunna fästa sig
vid nästan vilket traditionellt upptåg som helst.
v.S-iv.
Fastlagsris, ris, vanl. bundna av
björkkvistar, med vilka man under fastlagen, särsk.
fettisdagen, brukade risa dels varandra, dels
kreatur och fruktträd, el. ris av kvistar el.
ståltråd, smyckade med brokiga band, fjädrar
el. pappersblommor, som man gav bort som
present under fastlagen och använde ss.
prydnad. Utom vid fastlagen förekommer liknande
risning även vid andra fester, ss. vid jul,
påsk och bröllop. I det gamla Sparta
tillämpades en liknande sed vid invigningen av
efe-berna (se d. o.), vilka med lygoskvistar
piskades till blods framför Artemis Ortias bild.
Ris-ningsseden är sålunda urgammal och bygger
på föreställningen, att man genom den
överför den i riset el. spöet boende kraften på
den man slår. Den är sålunda en vänlig
behandling och belönas ofta av den, som får
smaka riset, med gåvor el. traktering. Den
kraft, som överfördes, tänkes på olika håll
och vid olika tillfällen på olika sätt verksam:
än tänkes den ss. avvärjande trolldom och
olycka, än ss. direkt lyckofrämjande och
fruktbarhetsgivande. Då seden knytes till
påsken, sages den erinra om Jesu gissling och
avser att göra den risande snäll, vilket
naturligtvis är en sekundär tydning. En i viss mån
besläktad företeelse är den s. k. majen i
maj-ning, majstång och majträd (se d. o.). — Litt.:
A. Thomsen, ”Orthia” (1902); M. P:n Nilsson,
”Årets folkliga fester” (1915). v.S-w.
Fastlagsspel (ty. Fastnachtsspiel). Vid
fastlagens muntra utklädningsupptåg låg det nära
till hands att improvisera små dramatiska
uppträden och dialoger med skämtsamt, ofta
grovkornigt innehåll. Med utgångspunkt i sådana
scener och i anslutning till det medeltida
kyrkliga dramat utbildades under tiden från
1400-talets senare hälft till omkr. mitten av
1600-talet av städernas hantverksgillen i Tyskland
s. k. f., ett slags mustiga lustspel, som stundom
voro satiriska el. moraliserande. Bland
författarna av f. förtjäna särsk. Jakob Ayrer och
Hans Sachs (se dessa) att framhållas. Även i
Sverige finnas spår av f.-diktning. Så har man
från medeltiden i behåll ett litet f., ”Huru jwl
och fasta the trättä”, vilket säkerligen
uppförts; i början av 1600-talet måste sådana
spel genom offentligt påbud förbjudas i
Stockholm. Även skoldramat (se d. o.) torde ha
påverkats av f. Jfr Fars. — Litt.: A. v.
Keller, ”Fastnachtsspiele” (i ”Bibliothek des
lite-rarischen Vereins in Stuttgart”, 28—30, 46,
— 121 —
— 122 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
