Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FATTIGVÅRD
ringar och sjuka, som saknade släktingar, till
vilka de kunde vända sig, ävensom
sinnessjuka och med smittosamma sjukdomar
behäftade. För den andra gruppen, omfattande
dem, som ej kunde med arbete försörja sig,
skulle efter varje församlings storlek
uppbyggas stugor, varest dessa fattiga av staden el.
socknen finge njuta allmosor och försörjas.
Tiggeriet var i allm. förbjudet men fick dock
fortfarande tjänstgöra som försörjningsmedel
i vissa fall. Förordningen utgick sålunda från
skyldigheten för de enskilda inom kommunen
att genom allmosor försörja de till kommunen
hörande fattiga, och i detta avseende kommo
förordningens bestämmelser, som sannolikt
voro ett uttryck för gammal sedvänja, att ligga
till grund för en senare lagstiftnings
stadgan-den om skyldighet för de särskilda
kommunerna att försörja en var sina fattiga.
1642 års k. f. innehöll slutl. vissa
stadgan-den ang. barnavården, i det att föreskrifter
lämnades, att värnlösa barn skulle intagas på
barnhus, vilka skulle upprättas genom statens
försorg. Vid 8 år skulle dock barnet sättas i
hantverk el. tjänst. Bestämmelserna i 1642 års
k. f. blevo utan principiella ändringar
gällande intill mitten av 1700-talet. Dock arbetades
även under denna tid på en förbättring av
f.-och tiggarlagstiftningen. Krigen under
1700-talets början utarmade i hög grad landet, som
översvämmades av flyktingar, hemvändande
soldater och utlänningar, som livnärde sig
med bettleri. Det tilltagande tiggeriet tilldrog
sig regeringens uppmärksamhet, och
vidtagandet av åtgärder till hämmandet av lösdriveriet
var nödvändigt. Redan landskapslagarna
före-skrevo skyldighet för medellösa att taga tjänst,
och det var ganska naturligt, att under en tid,
då näringslivets upphjälpande var att anse som
ett livsvillkor för landet, f.-lagstiftningen
skulle komma att gå i näringslagstiftningens
tecken. Genom ett k. br. 1718 ålades guvernörer
och landshövdingar att tillse, att alla
gatutig-gare hänvisades till de manufakturister och
hantverkare, som önskade sådana personer i
sitt arbete, varjämte även alla till fattigas
underhåll insamlade medel skulle stå under
Kom-merskollegii förvaltning. Frånsett detta
försök att till näringarnas förkovran försöka
åstadkomma en central förvaltning av
fattigmedlen, var under denna period lagstiftningen
huvudsaki. inriktad på att decentralisera f. till
socknarna och städerna. Förbuden mot tiggeri
blevo allt bestämdare, och i ett kungl. cirkulär
1733 ålades landshövdingarna att tillse, att varje
stad och s:n enl. förordningarna drog försorg
om sina fattiga, varjämte konsistorierna borde
tillse, att inga tiggarpass utfärdades. I 26 kap.
1 § Byggningabalken i 1734 års lag stadgades
att ”alla, som i s:n bo,” skola bygga och
underhålla de i 1686 års kyrkolag anbefallda
fattigstugorna. Under förra hälften och
mitten av 1700-talet började småningom den
allmänna sjukvården att skiljas från f. och en
självständig sjukvårdsverksamhet växa fram.
En stor del av den f., som huvudsaki. på
statens bekostnad utövats på hospitalen,
överflyttades därigenom på länens
sjukvårdsanstal-ter, varför man slutl. började att på
hospitalen huvudsaki. intaga sinnessjuka.
Utvecklingen medförde sålunda en fördelning av
under-stödsverksamheten så, att den egentliga f. i
realiteten ålåg kommunerna, ehuru dessas
skyldigheter härutinnan först genom 1763 års
hospitalsordning blevo i lagstiftningen
fastslagna. Med denna förordning fixerades
kommunernas skyldighet att försörja sina fattiga och
invånarnas plikt att fördela dessa utgifter i
proportion till andra utskylder. Därigenom
var den obligatoriska kommunala f.
genomförd. Genom dessa bestämmelser
nödvändiggjordes snart föreskrifter om innebörden av
uttrycket ”sina fattiga”, och härmed kom man
in på det för f.-lagstiftningen sedermera så
viktiga begreppet hemortsrätt. Genom en k.
k. 1788 föreskrevs, att den s:n, där den fattige
senast haft eget hemman el. som inhyses el.
tjänstehjon senast varit i skatt antecknad,
borde vidkännas kostnaden för hans el. hennes
vård. Samtidigt gavs församlingen rätt att
motsätta sig inflyttning av gamla el. mindre
arbetsföra personer.
Under början av 1800-talet framlades flera
reformförslag, åsyftande att åstadkomma
andra regler för hemortsrätten samt f:s
fördelning. Särsk. märkes ett betänkande 1839
ang. f. i riket. Slutl. utfärdades 1 8 4 7 års
f.-f örordning, varigenom landet erhöll en
enhetlig och uttömmande lagstiftning om f.
Bland denna förordnings viktigaste
bestämmelser märkas, att varje s:n el. stad skulle
utgöra ett f.-s a m h ä 11 e, vars beslutanderätt
utövades på sockenstämmorna, och
förvaltningen utövas av en f.-s t y r e 1 s e, som på
landet var sockennämnden. Understöd skulle
lämnas icke blott åt medl. av kommunen utan
även åt andra behövande, som vistades i
kommunen. Endast arbetsoförmögna voro föremål
för f., och en de anhörigas försörjningsplikt
förutsattes. F.-styrelsen ägde såväl
målsmans-som husbonderätt över dem, som åtnjöto
fattigförsörjning, samt dem, vilkas barn el. maka
hade f. Beträffande hemortsrätten bör märkas,
att några hinder i flyttningsrätten ej
medgå-vos. Hemortsrätt förvärvades genom 3 års
vistelse, utan att under denna tid f. utgått.
— 131 —
— 132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
