FERSEN fruktade, att Frankrike genom en dylik politik splittrade sina krafter och avvek från att söka återupprätta sin maktställning i Europa. Genom denna kampanj blev F. till ytterlighet impopulär. Då i mars 1885 Lang-Son i Indokina måste uppgivas av de franska trupperna, greps allmänheten nästan av panik, vilket bidrog till regeringens fall. Senare lyckades F. icke återfå sitt tidigare inflytande. Han deltog likväl i bekämpandet av boulangismen, blev 1891 senator och 1893 president i senaten. F. avled på gr. av sviterna av ett 1887 mot honom begånget attentat. Trots att F. hade ett kallt och något högdraget yttre, var han en hjärtmänniska och en helstöpt karaktär. Otvivelaktigt tillhör han kretsen av tredje republikens stora statsmän. Först efter hans död har man kommit att inse, vilka stora tjänster han gjort sitt fädernesland. De följ, årtiondenas kolonialpolitik och under-visningspolitik ha varit en fortsättning av hans verk. — Litt.: A. Rambaud, ”J. F.” (1903). G.Lw. Fersen, von, ätt urspr. stammande från n. v. Tyskland, nämnd redan o. 1200; dess stamgods torde ha varit Versen (nu Veersen) i Lüneburg; ättens alltjämt i Tyskland fortlevande gren skriver sig von Versen. Under 1500-talets första årtionden överflyttade en släktmedl. till Estland och blev stamfar för flera olika här bosatta släktgrenar. I sv. fri-herrligt stånd upphöjdes 1674 nedannämnde F. 1) jämte en bror och två kusiner, F. 2) och Hans v. F. (1625—83), slutl. guvernör över Ingermanland, Nöteborgs och Kexholms län. Den sistnämndes son, F. 3), upphöjdes i grev-ligt stånd 1712. F. 4):s änka, grevinnan Eleonora Margareta v. F., f. Wachtmeister (1684— 1748), gjorde 1747 godsen Ljung, Ljungs s:n, Östergötland, och Steninge, Husby-Ärlinghund-ra s:n, Uppland, till fideikommiss för resp. F. 5) och dennes äldre bror, slutl. överhovjäg-mästaren och en av rikets herrar Carl Reinhold v. F. (1716—86), vid vars död även Steninge övergick till F. 5). Den friherrliga ätten utslocknade 1804, den grevliga på svärdssidan 1839, på spinnsidan 1879 med grevinnan Louise Gyldenstolpe (1816—79), sondotter till F. 5), dotter till en av rikets herrar, överstekammarherren greve Fabian Reinhold v. F. (1762—1818) och g. m. kammarherren greve Carl August Gyldenstolpe (1800—72). — Litt.: F. von Versen, ”Geschichte des Ge-schlechts von Verzen und von F.” (1885). C. 1) Otto Vilhelm v. F., friherre, krigare (1623—1703), blev 1642 hovjunkare, 1643 kornett, deltog först i danska och sedan i tyska kriget och var därpå en tid i fransk tjänst. Vid hemkomsten kammarherre 1654, överstelöjtnant vid Livgardet 1655 och överste 1657, deltog F. med utmärkelse i Karl X Gustavs krig. 1660 lantråd i Livland och 1674 generallöjtnant av kav., anförde F. vid Lund 1676 h. flygelns l:a linje. Han blev här svårt sårad och fången men utväxlades 1678. 1677 general, 1691 generalguvernör över Ingermanland och Kexholms län och 1693 fältmarskalk, tog F. 1698 avsked. P.S. 2) Fabian v. F., den föregåendes kusin, friherre, krigare (1626—77), hovjunkare 1643, deltog som volontär på flottan 1644 i danska kriget och därefter i det tyska, 1647 överstelöjtnant. 1657 kommendant i Kraköw, 1658 svårt sårad vid Kronborg, s. å. generalmajor av inf. och 1659 överkommendant i Stralsund. 1663 guvernör i Livland, blev F. 1668 generallöjtnant, 1674 general och 1675 krigsråd. Redan s. å. utnämndes F. till generalguvernör i Skåne, Halland och Blekinge och fältmarskalk. Under skånska kriget utmärkte sig F. genom sitt tappra försvar av Malmö, vilket blev av utomordentlig betydelse för hela kriget, särsk. den avslagna stormningen i juni 1677. För att hedra F:s minne utnämnde Karl XI honom 1678 till riksråd. P.S. 3) Reinhold Johan v. F., den föregåendes brorson, friherre, sedan greve, krigare och ämbetsman (1646—1716), var först i utländsk krigstjänst, från 1675 i sv., deltog i skånska kriget, blev 1684 överste, deltog i polska kriget till 1702, då han blev generalmajor och överkommendant i Göteborg. 1709 generallöjtnant och guvernör i Riga, 1711 kungl. råd, 1712 generalfälttygmästare samt 1715 president i Svea hovrätt. P.S. 4) H a n s v. F., den föregåendes son, greve, militär och ämbetsman (1683—1736). Volontär 1700, kapten 1705, major 1710, överste 1712, försvarade F. 1719 med framgång Eda skans, blev s. å. generalmajor av kav., 1720 generallöjtnant. F. slöt sig under frihetstiden först till holsteinska partiet och uppträdde 1727 mot hannoverska alliansen men närmade sig sedan konungen, som 1731 trots rådets invändningar gjorde honom till president i Svea hovrätt. Vid 1734 års riksdag uppträdde F. som konungens språkrör mot Horn. Han yrkade på förbund med Frankrike och Turkiet och var en av hattpartiets grundare. P.S. 5) Fredrik Axel von F., den föregåendes son, greve, politiker (1719—94). Efter studier i Uppsala och Lund (hans informator var Sven Bring, sedermera Lagerbring) blev F. 1737 volontär vid Livreg. till häst, gick 1739 i fransk krigstjänst och blev 1740 kapten vid reg. Royal Alsace, 1745 överste för ett eget — 271 — — 272 —