Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, 5. Axel von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERSEN
tyskt reg. i fransk tjänst, 1748 brigadjär
(generalmajor), 1750 generalmajor av sv. kav.,
erhöll avsked ur fransk tjänst 1753, blev
överste för Livgardet 1756, generallöjtnant av inf.
1757 och överkommendant i Stralsund 1758,
general 1763, fältmarskalk 1770. — Under sin
militära karriär utmärkte sig F. särsk. i
österrikiska tronföljdskriget, där han bl. a.
bevistade stormningen av Prag; som regementschef
under Moritz av Sachsen deltog han i fälttåget
i Flandern 1747, och följ, år förde han kom-
L. Pasch d. y.: Axel von Fersen d. ä. Stavsund.
mandot över den s. k. Alsacebrigaden vid
belägringen av Maastricht. — Än mera
betydelsefull blev emellertid F :s insats i frihetstidens
och den tidigare gustavianska tidens politiska
liv. Redan vid riksdagen 1751/52 trädde han
fram i första planet men kunde icke inväljas
i Sekreta utskottet ss. ännu kvarstående i
fransk tjänst. Sedan han emellertid 1753
tagit avsked härifrån och sålt sitt reg., kastade
han sig omedelbart in i förberedelserna till
den stora kraftmätning, som stundade vid
1755/56 års riksdag. Hans partiståndpunkt var
given: släktförbindelser (F. var genom sitt
gifte med en dotter till greve M. J. De la
Gar-die svåger med C. Ekeblad d. ä., och F:s syster
var g. m. J. A. von Lantingshausen) likaväl
som hela F:s franska orientering fäste honom
vid hattpartiet, och därtill kom, att F:s av
hovpartiet häftigt bekämpade generalmajors-
utnämning råkat bli anledning till det öppna
utbrottet av den länge hotande konflikten
mellan hovet och hattarna.
Vid riksdagen 1755/56 blev F. lantmarskalk
och trädde därmed i spetsen för hattarnas
kamp mot hovet och mot dettas strävan att
söka utvidga konungamyndighetens snävt
tilltagna område. Hovets revolutionsförsök
ställde honom inför en ytterst krävande situation,
men han visade sig den vuxen, hävdade med
kraft och klokhet sitt partis intressen men
gjorde samtidigt vad han förmådde för att
dämpa segrarnas övermod och hämndlystnad.
Efter att under 3 år ha bevistat det
pommerska fälttåget, därunder en längre tid som
överkommendant i Stralsund, hemkallades F. på
hösten 1760 för att vid den kommande
riksdagen bistå det nu i full upplösning stadda
hattpartiet. Om det stora anseende han på
alla håll inom partiet åtnjöt, vittnar bäst den
omständigheten, att, medan i sakfrågorna de
mest skilda meningar brötos mot varandra,
voro alla ense om att F. var självskriven till
lantmarskalksposten. Ånyo grep han med
säker hand tömmarna, fick till stånd en
överenskommelse med de missnöjdas ledare,
Pech-lin, offrade några av de mest
komprometterade hattråden och lyckades så ännu för någon
tid hålla samman det sönderfallande partiet.
Mot riksdagens senare del började emellertid
F. alltmera närma sig hovet, efter riksdagens
slut blev förtroligheten allt större, och F.
visade sig t. o. m. beredd att till kungamaktens
förmån offra en del av de frihetsgrundsatser,
han tidigare förfäktat. Men då i nov. 1764
frågan om förnyat förbund med Frankrike
blev aktuell och hovpartiet bestämt vägrade
att i denna kardinalpunkt foga sig efter F:s
och de övriga förhandlingsvänliga hattarnas
önskemål, avbrötos förbindelserna. — Vid
1765/66 års riksdag uppställdes F. ånyo som
kandidat till lantmarskalksposten men blev icke
vald. Som medl. av Sekreta utskottet förde
han emellertid oförskräckt sitt fallande partis
talan; det var fråga om att rikta en attack
direkt mot F. och få honom utesluten från
riddarhuset, men hattarnas skilda fraktioner
slöto upp kring sin gamle ledare, och
mössorna måste låta planen falla. Gemensamma
intressen mot det segrande mösspartiet förde
emellertid åter hattarna och hovet samman,
och då Frankrike 1766 framförde sina
avsikter att söka få ett slut på de förlamande
partistriderna, ställde sig bl. a. F. till förfogande
för dessa planer. Medan kronprinsens och
C. F. Scheffers av Frankrike understödda
åsikt var, att konungamakten genom en
statskupp skulle taga ledningen, företrädde F. den
— 273 —
— 274 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
