Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filialbanker - Filialgeneration - Filicaja, Vincenzo da - Filicales, Filices, Filicinæ - Filigran - Filioque - Filip (konung av Sverige) - Filip (greve av Flandern) - 1. Filip I, den djärve (hertig av Burgund) - 2. Filip II, den gode (hertig av Burgund)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
Filialbanker. 1) Benämning å ett flertal efter
1851 med solidariskt ansvariga delägare
bildade banker, vilka ej ägde rätt att utgiva egna
sedlar men hade rätt till kredit hos
Riksbanken. Denna kredit begränsades till högst
500,000 rdr banco och fick ej överstiga en
f:s grundfondssäkerheter. Avsikten med f:s
skapande var att åt Riksbanken trygga
ledningen av landets penningpolitik, som ansågs
hotad av de sedelutgivande privatbankerna. F.
möttes till en början med stort intresse och
1860 hade 19 f. bildats, men de upphörde snart
med sin verksamhet; den sista 1873. 2) Med
f. förstås numera en till ett större bankföretag
genom intressegemenskap nära ansluten
självständig, mindre bank. T.E-r; N.L-é.
Filialgeneration [-fo’n], inom
ärftlighetslä-ran (se d. o.) beteckning på de efter en
korsning erhållna generationerna.
Filicaja [-kal’-], Vincenzo da, italiensk
diktare (1642—1707), stod högt i gunst hos
Kristina av Sverige, som upptog honom i sin
akademi. 1696 blev han guvernör i Volterra,
1700 i Pisa. F:s poesi är snarast svulslig men
saknar icke kraft. Berömda äro hans
can-zoner om Wiens belägring 1683, till Johan III
Sobieski etc. Uppl.: ”Poesie toscane di V. da
F.” (1707). — Litt.: G. Caponi, ”V. da F. e le
sue opere” (1901). A.M-o.
Filica’les, Fi’lices, Filici’næ, se O r
m-bunksväxter.
Filigra’n (ital. filigrana, av lat. filum, tråd,
Tysk bokpärm i guldsmedsarbete med
filigran-ornering. 1100-talet. Staatliches Museum,
Braun-schweig.
och granum, korn), även f i 1 i g r a m, för
utsmyckning av metallföremål använd guld- el.
silvertråd (vanl. behandlad så, att den ser ut
att vara sammansatt av en mängd små korn
därav namnet), som lägges el. vrides i mönster
el. figurer och fastlödes på ett underlag el. i en
ram; f. betecknar även själva tillvägagångssättet
vid utsmyckningen och det på så sätt utförda
guldsmedsarbetet, f.-a r b e t e. F., som mest
förekommer å prydnadsföremål, smycken o. d.,
var redan under antiken känt i Egypten,
Grekland och Rom och nådde sin fulländning i
Indien och Kina. Det uppblomstrade ånyo
under renässansen och är sedan dess mycket
vanligt, ofta i förening med emaljering (se
Emalj målning). Inom folkkonsten är f.
sedan gammalt allmänt i hela Europa. B.B.
Filio’que (lat.), ”och av Sonen”, ett i
Västerlandet gjort tillägg till den s. k.
nicæno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (se d.
o ): den helige Ande utgår av Fadern och av
Sonen. Tillägget bekräftades första gången
officiellt på synoden i Toledo 589. 1014
upptog Leo III trosbekännelsen med det
västerländska tillägget i mässordningen. Däremot
förkastades det i österlandet, och denna
skiljaktighet blev en av de faktorer, som
åberopades vid den stora kyrkoschismen mellan Rom
och östern på 1000-talet. G.E.H.A.
Filip, namn på talrika furstar.
Sverige. F., konung av Stenkilska ätten
(d. 1118), son till konung Halsten. F:s person
och regering äro fullkomligt okända; uppgiften
att han varit samregent med brodern Inge d. y.
är föga trovärdig. B.
Belgien. F., greve av Flandern, prins av
Belgien m. m. (1837—1905), yngre son till
konung Leopold I av Belgien; valdes 1866 till
furste av Rumänien men avböjde. Då d. ä.
broderns, konung Leopold II :s, ende son
avled 1867, blev F. tronföljare. F. var far till
Albert I (se denne). Th.
Burgund. 1) F. I, den djärve,
hertig (1342—1404), son till Johan II av
Frankrike, erhöll 1363 hertigdömet Burgund i län.
Omåttligt ärelysten och hänsynslös i fråga om
de begagnade medlen, utvidgade F. betydligt
sina besittningar. 1380 medl. av
förmyndarregeringen för Karl VI av Frankrike, blev han
efter utbrottet av dennes svagsinthet 1392 hans
förmyndare. F. var stamfader för det yngre
huset Burgund. — Litt.: O. Cartellieri,
”Ge-schichte der Herzöge von Burgund 1367—
1477”, 1 (1910). H.Bg
2) F. II, d e n gode, hertig (1396—1467).
Son till Johan den orädde, blev han efter
mordet på fadern 1419 hertig av Burgund. Med
honom begynner en ny epok i Burgunds hi-
— 361 —
— 362 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
