FILIP Filialbanker. 1) Benämning å ett flertal efter 1851 med solidariskt ansvariga delägare bildade banker, vilka ej ägde rätt att utgiva egna sedlar men hade rätt till kredit hos Riksbanken. Denna kredit begränsades till högst 500,000 rdr banco och fick ej överstiga en f:s grundfondssäkerheter. Avsikten med f:s skapande var att åt Riksbanken trygga ledningen av landets penningpolitik, som ansågs hotad av de sedelutgivande privatbankerna. F. möttes till en början med stort intresse och 1860 hade 19 f. bildats, men de upphörde snart med sin verksamhet; den sista 1873. 2) Med f. förstås numera en till ett större bankföretag genom intressegemenskap nära ansluten självständig, mindre bank. T.E-r; N.L-é. Filialgeneration [-fo'n], inom ärftlighetslä-ran (se d. o.) beteckning på de efter en korsning erhållna generationerna. Filicaja [-kal'-], Vincenzo da, italiensk diktare (1642—1707), stod högt i gunst hos Kristina av Sverige, som upptog honom i sin akademi. 1696 blev han guvernör i Volterra, 1700 i Pisa. F:s poesi är snarast svulslig men saknar icke kraft. Berömda äro hans can-zoner om Wiens belägring 1683, till Johan III Sobieski etc. Uppl.: ”Poesie toscane di V. da F.” (1707). — Litt.: G. Caponi, ”V. da F. e le sue opere” (1901). A.M-o. Filica'les, Fi'lices, Filici'næ, se O r m-bunksväxter. Filigra'n (ital. filigrana, av lat. filum, tråd, Tysk bokpärm i guldsmedsarbete med filigran-ornering. 1100-talet. Staatliches Museum, Braun-schweig. och granum, korn), även f i 1 i g r a m, för utsmyckning av metallföremål använd guld- el. silvertråd (vanl. behandlad så, att den ser ut att vara sammansatt av en mängd små korn därav namnet), som lägges el. vrides i mönster el. figurer och fastlödes på ett underlag el. i en ram; f. betecknar även själva tillvägagångssättet vid utsmyckningen och det på så sätt utförda guldsmedsarbetet, f.-a r b e t e. F., som mest förekommer å prydnadsföremål, smycken o. d., var redan under antiken känt i Egypten, Grekland och Rom och nådde sin fulländning i Indien och Kina. Det uppblomstrade ånyo under renässansen och är sedan dess mycket vanligt, ofta i förening med emaljering (se Emalj målning). Inom folkkonsten är f. sedan gammalt allmänt i hela Europa. B.B. Filio'que (lat.), ”och av Sonen”, ett i Västerlandet gjort tillägg till den s. k. nicæno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (se d. o ): den helige Ande utgår av Fadern och av Sonen. Tillägget bekräftades första gången officiellt på synoden i Toledo 589. 1014 upptog Leo III trosbekännelsen med det västerländska tillägget i mässordningen. Däremot förkastades det i österlandet, och denna skiljaktighet blev en av de faktorer, som åberopades vid den stora kyrkoschismen mellan Rom och östern på 1000-talet. G.E.H.A. Filip, namn på talrika furstar. Sverige. F., konung av Stenkilska ätten (d. 1118), son till konung Halsten. F:s person och regering äro fullkomligt okända; uppgiften att han varit samregent med brodern Inge d. y. är föga trovärdig. B. Belgien. F., greve av Flandern, prins av Belgien m. m. (1837—1905), yngre son till konung Leopold I av Belgien; valdes 1866 till furste av Rumänien men avböjde. Då d. ä. broderns, konung Leopold II :s, ende son avled 1867, blev F. tronföljare. F. var far till Albert I (se denne). Th. Burgund. 1) F. I, den djärve, hertig (1342—1404), son till Johan II av Frankrike, erhöll 1363 hertigdömet Burgund i län. Omåttligt ärelysten och hänsynslös i fråga om de begagnade medlen, utvidgade F. betydligt sina besittningar. 1380 medl. av förmyndarregeringen för Karl VI av Frankrike, blev han efter utbrottet av dennes svagsinthet 1392 hans förmyndare. F. var stamfader för det yngre huset Burgund. — Litt.: O. Cartellieri, ”Ge-schichte der Herzöge von Burgund 1367— 1477”, 1 (1910). H.Bg 2) F. II, d e n gode, hertig (1396—1467). Son till Johan den orädde, blev han efter mordet på fadern 1419 hertig av Burgund. Med honom begynner en ny epok i Burgunds hi- — 361 — — 362 —