Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Filip II, den gode (hertig av Burgund) - 1. Filip I (konung av Frankrike) - 2. Filip II August (konung av Frankrike) - 3. Filip III, den djärve (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
storia; hade hans företrädare ännu uppträtt
ss. den franska kronans vasaller, sökte F.
skaffa sig en autonom ställning med mål att
skapa ett kungarike
av sina besittningar.
En framstående
diplomat, visste han att
draga fördel av
rivaliteten mellan
Frankrike och England,
vilka han utspelade mot
varandra, medan han
vidgade och stärkte
sin maktställning i
Nederländerna. I de
rika städerna här låg
centrum av hans
makt, och de voro
fö
remål för hans särsk. omvårdnad och intresse.
F. var en skicklig organisatör; hans
burgun-diska stat intar genom sin välordnade
styrelse en bemärkt plats bland senmedeltidens
europeiska riken och verkade i flera
avseenden förebildlig för andra länder. F.
upptogs länge av planer på ett korståg mot
turkarna men hindrades av de ständiga
konflikterna med grannmakterna. Rastlöst
energisk, en lika tapper soldat som framstående
statsman, fann F. även tillfälle att uppträda ss.
beskyddare av konst och vetenskap; det
praktfulla burgundiska hovet blev under honom
en föregångare till de lysande italienska
renässanshoven. — Litt.: H. Pirenne, ”Histoire de
Belgique”, 2 (3 éd. 1922); O. Cartellieri, ”Am
Hofe der Herzöge von Burgund” (1926). H.Bg.
F r a n k r i k e. 1) F. I, konung (1052—1108),
son till Henrik I, blev konung vid faderns död
1060. F:s regering inföll under en tid, då
rikets upplösning i smärre feodala territorier
nått som längst. Han lyckades få sin son
Ludvig VI erkänd till sin efterträdare ss. konung
men nådde eljest ej något resultat i sina
otaliga strider med feodalherrarna. B.
2) F. II August, konung (1165—1223)
Son till Ludvig VII, blev F. vid sitt
trontillträde 1180 utsatt för ett stort angrepp av de
nordfranska vasallerna; han lyckades dock
besegra dem och tillförde härigenom kronan
betydande områden ss. Vermandois, Amiens
och Valois, vartill sedan genom arv kom
Ar-tois. F:s inre politik utmärktes i övrigt av ett
kraftigt hävdande av kungamakten gentemot
adeln. Den kungl. domänen utvidgades av
honom i betydande grad, och hans fogdar
utrustades med vidsträckt myndighet över
vasallerna. Han var en stor gynnare av
borgerska-pet i städerna och främjade kraftigt det
franska stadsväsendets utveckling ävensom
han
deln. I sin yttre politik upptogs F. framför
allt av förhållandet till England, med vars
kungar av huset Plantagenet han låg i ständig
fejd. 1190 deltog han i 3:e korståget men
råkade efter Akkons fall i tvist med Rickard
Lejonhjärta och återvände 1191. Då den sistn.
föll i fångenskap, begagnade F. tillfället att
be-mäktiga sig de engelska
fastlandsbesittning-arna. Efter Rickards frigivning utbröt därför
ett krig dem emellan, i vilket F. låg under, men
Rickard förstod ej att begagna sin seger, och
Filip II Augusts kröning. Miniatyr av Foucquet
i ”Grandes chroniques de France”. Bibliothèque
nationale. Paris.
slutl. medlade Innocentius III ett stillestånd.
Då Johan utan land bestigit den engelska
tronen, understödde F. hans brorson, Artur av
Bretagne, och satte sig 1203—06 i besittning
av Normandie, Anjou, Poitou samt Maine och
Tourainc. 1212 bannlyste Innocentius III
Johan och överlämnade hans rike åt F. Johan
försonade sig dock med påven och ingick
förbund med kejsar Otto IV mot F. I slaget vid
Bouvines 1214 besegrade emellertid F. i grund
de förbundna. Samtidigt pågick i F:s namn
under ledning av Simon av Montfort (se denne)
ett krig mot grevarna av Toulouse och
albi-genserna (se d. o.), vars resultat kom F:s son
till godo. F. var först g. m. Valdemar den
stores av Danmark dotter Ingeborg, som han
försköt men sedermera återgav hennes ställning
ss. drottning. — Litt.: A. Cartellieri, ”Philipp
Il August” (4 bd, 1899—1922); A. Luchaire,
”La société fran^aise au temps de Philippe
Auguste” (1909). H.Bg.
3) F. III, den djärve, konung (1245—
85), son till Ludvig den helige och Margareta
av Provence. F. följde sin fader på dennes
sista korståg och blev 1270 utropad till konung
vid Tunis. Han framträdde som en
outvecklad och osjälvständig regent. F. behärskades i
— 363 —
— 364 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
