Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Filip III, den djärve (konung av Frankrike) - 4. Filip IV, dne sköne (konung av Frankrike) - 5. Filip V, den långe (konung av Frankrike) - 6. Filip VI av Valois (konung av Frankrike) - Filip den ädelmodige (lantgreve av Hessen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILIP
början av sin regering av sin gunstling Pierre
de La Broce, därefter av sin gemål Maria av
Brabant. Efter mindre tvister med England
och stridigheter med Navarra grep F. 1283 på
påvens uppmaning till vapen mot Aragonien.
Han besegrades och avled i sitt läger i
Perpig-nan. I F:s inre regering kunna inga
anmärkningsvärda initiativ skönjas. — Litt.: Ch. V.
Langlois, ”Le règne de Philippe III le Hardi”
(1887). E.Lö.
4) F. IV, den sköne, konung (1268—
1314), son till F. III och Isabella av Aragonien,
tillträdde regeringen 1285 och slöt 1291 fred
med Aragonien. 1293 bröt F. freden med
England i anledning av ett kaparkrig vid
Frankrikes västkust. Kriget gick lyckligt för
fransmännen. Den slutliga freden 1303 bestämde dock
i stort status quo, sedan en resning i det med
England förbundna Flandern mot en fransk
ockupationshär vållat F. nederlaget vid Courtrai
1302. 1305 köpte sig Flandern fred mot dryga
kontributioner. Freden bröts senare åter med
såväl England som Flandern, men inga
territoriella förändringar skedde. — F:s inre
regering bildar epok i Frankrikes historia. Han står
som en av banbrytarna för senmedeltidens
starka konungadöme med centraliserad
förvaltning. En redan under 1200-talets mitt
påbörjad nedskärning av ståndsprivilegierna
fullföljes av F. En enhetlig riksrepresentation
bildas i les états généraux, men blott för att
sanktion ra konungens finanspolitik. En viss
»pposition men inga upprorsrörelser förekommo
under F:s regering. Hans penningbehov ledde
till utpressningar av tidens finansmän: judar,
lombarder och tempelherrar. De sistnämndas
samfund utrotades genom hänsynslösa
förföljelser. F :s prestationskrav på det andliga
ståndet bragte påven Bonifatius VIII (se denne)
i harnesk. Genom att diplomatiskt utnyttja
italienska inbördesstrider vann F. en fullst.
seger över Bonifatius. Efter hans död bragte
F. genom Clemens V:s överflyttning till
Avignon påvedömet i beroende av den franska
konungamakten. — F. lät den starka monarkien
teoretiskt förfäktas av legister (se d. o.) med stöd
av den romerska rätten, vars studium vunnit
spridning vid Europas univ. F :s personlighet har
manifesterat sig i hans gärningar. Samtidens
karakteristiker äro alltför svagt och allmänt
hållna för att lämna en klar belysning av hans
individualitet. — Litt.: E. Boutaric, ”La France
sous Philippe le Bel” (1861). E.Lö.
5) F. V, den långe, konung (1294—1322),
son till F. IV och Jeanne av Navarra. F. var
under sin broders, konung Ludvig X:s,
regering greve av Provence. Vid dennes död 1316
sammankallade F. ständerna, och då Ludvigs
nyfödde son och tronarvinge dött efter få dagar,
lät F. utropa sig till konung. F. följde samma
centraliserande regeringsprinciper som fadern,
vars omdaningar i förvaltningen han lät
kodifiera i en serie ordonnanser. Liksom i allm.
de sista capetingerna förefaller F. ha ägt
framstående regentegenskaper. E.Lö.
6) F. VI av V a 1 o i s, konung (1293—
1350), son till Karl av Valois och Margareta
av Sicilien, brorson
till Filip den sköne.
Efter den
capetingis-ka huvudgrenens
utslocknande på
mans-sidan tillföll tronen
F. Genast efter sitt
trontillträde 1328
ingrep han i Flanderns
inre stridigheter till
stöd för den
regerande greven mot de
upproriska
stads-kommunerna. Detta
jämte en tvist om Guienne förorsakade
en brytning med Edvard III av England (se
denne). Hundraårskriget utbröt, och däri led
Frankrike svåra nederlag. Under F:s sista år
härjade digerdöden i landet. F. är känd som
en ridderlig och tapper konung, men utan
påvisbara statsmannagåvor och utan kontakt
med de borgerliga samhällsskikten. Hans
regeringspolitik följde icke företrädarnas
administrativa linjer. E.Lö.
Hessen. F. den ädelmodige,
lantgreve (1504—67). Regent 1518, anslöt sig F.
till reformationen,
som han lät införa i
sitt land 1526. Han
upprättade även där
Tysklands första
evangeliska univ. i
Marburg 1527. F.
synes ha anslutit sig till
reformationen av
övertygelse; mer
tolerant och vidsynt än
de flesta samtida
luteraner sökte han,
om ock med ringa
ett samförstånd med
de schweiziska reformerta i kampen mot
katolicismen. Genom sina framstående personliga
egenskaper och det stora anseende, han åtnjöt i
Tyskland, blev han den ledande inom det
Schmalkaldiska förbundet (1530, sed. o.). Han
var dock ej vuxen en motståndare som kejsar
Karl V, och då han efter den saxiske kurfurstens
nederlag vid Mühlberg 1547 ville underhandla
— 365 —
— 366 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
