Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
re norrut i samma veckzons s. k. kaleviska
skiffrar med kopparrik (4—4,5 °/o) svavel- och
magnetkis torde vara bland de största i
Europa. P a r g a s stora urkalkstensbrott vid
Äbo i s. v. F :s leptitavd. lämnar råmaterial för
cement- och kalkfabrikationen, som helt
saknar tillgång på inhemska yngre kalkstenar. I
den ungprekambriska, s. k. jatuliska
sedimentformationen vid ryska gränsen brytes en
antracitförande lersten med ända till 55 °/o
kol, sannolikt jordens äldsta kända
stenkoisbildning. S. v. om Enare träsk är det s k.
granulitområdet guldförande, dels i talrika
kvartsgångar, dels i det genom berggrundens
vittring bildade flodgruset, där en naturlig
anrikning ägt rum och vaskning tidvis bedrivits.
— De prekambriska p o s t a r k e i
s-ka bildningarna sakna urbergets
metamorfos och deformation. Hit höra fyra
väldiga intrusivmassor av ofta grov
rapakivigra-nit, vid Ladoga, Viborg, Nystad och på Åland,
jämte basiska differentiat och superkrustala
kvartsporfyrer. Ehuru genom stark
vittringsbe-nägenhet föga hållbara (rapakivi betyder
vittrad sten), brytas de till byggnadssten.
Avsevärt yngre äro några fält av röda sandstenar,
t. ex. vid Kumo älv, vilka utgöra restområden
av den fordom vitt utbredda s. k. jotniska
formationen. De vittna om ökenartat klimat och
genomsättas av diabaser men ej av granit ss.
de arkeiska bildningarna. — Den nutida
flackheten i berggrundens ytgestaltning, särsk.
tydlig i s. F., Österbotten och Lappland, tillkom
redan i prekambrisk tid genom en
peneplanar-tad utjämning av den äldre starkt brutna
reliefen. Denna s. k. subkambriska landyta
sänktes slutl. ned till de vid stelnandet ett par tusen
m. djupt liggande men nu blottade arkeiska
intrusivmassorna. Några smärre förekomster
av kambro-siluriska avlagringar på Åland, i
s. ö. F. och Petsamo ange, att även F. berörts
av silurtransgressionen. Från jordens sista
orogena period, tertiärtiden, härröra sannolikt
ett par nu av runda sjöar, Jänisjärvi och
Lap-pajärvi, intagna maarliknande
kraterbildningar med vulkaniska utbrottsprodukter (se
M a a r).
F. tillhör det nordeuropeiska
nedisningsom-rådet. De kvartära bildningarna äro bestämda
härav. — Berggrundens glaciala avslipning
med rundhällar och räfflor anger istäckets
rörelseriktning till ung. n. v.—s. ö. —
Berggrunden täckes, om ock ofullständigt, av en någon
el. några m. mäktig morän av den för
urbergs-terräng vanliga mestadels rätt grusiga och
steniga beskaffenheten. Sådan morän, delvis dock
täckt av myr, bildar markytan i n., ö. och
centrala F. (se nedan). Mer stenfria och frostfria
moränsluttningar utgöra där vanl. den odlade
jorden. Flerstädes men mest i centrala F.
uppträda svärmvis radialmoräner (drumlins), som
då genom orienteringen av sjöar och mossar
m. m. bestämma landytans gestaltning.
Änd-moräner (marginal- el. recessionsmoräner),
angivande merendels smärre uppehåll i israndens
tillbakaryckande, bl. a. s. k. årsmoräner (se
Glaciala bildningar), äro vanliga särsk.
i F:s nordliga delar. — Isälvarnas avlagringar
(glacifluvialt rullstensgrus), rullsten, grus ocb
sand, uppträda nedom den högsta
strandgränsen (”marina gränsen”) som ett nät av
ryggfor-made rullstensåsar, dels utsträckta i isrörelsens
riktning, s. k. längdåsar el. radialåsar, dels
vinkelrätt däremot, s. k. tväråsar, marginal- el.
randåsar. Ofta äro de ytterligare utbyggda till
randdeltan och randplatåer. De två el. tre
parallella, i sitt slag enastående
Salpausselkäryg-garna bestå väsentligen av sådana randdeltan
och randåsar, sammanvuxna mot sidorna, och
avspegla genom sin dubbla lobform den forna
israndens läge. Ovan högsta strandgränsen, t.
ex. i Lappland, men även nedanför, där
vattendjupet vid isavsmältningen varit ringa,
utbreda sig isälvsavlagringarna mera ss. plana
grus- och sandfält i dalbottnarna, ofta dock
sönderskurna av postglacial floderosion. —
Även de vanl. på morän vilande lerorna
avlagrades mest på djupt vatten nedom den till
ursprunget mycket heterogena högsta
strandgränsen, som därför geologiskt och
kulturgeo-grafiskt är betydelsefull. Längst i s. ö. ligger
denna 80—100 m. ö. h., i n. v. i Österbotten
c:a 200 m. Under landhöjningen skedde en
ursköljning och nedspolning av morän och
tidigare avsatta ler- och sandjordarter.
Kalskölj-da hällmarker och blockrikare, mer grusiga
och karga moränsluttningar möta därför
nedanför nämnda gräns, åtföljda av lera och
mosand inom de låglänta kust- och
dalslätterna, särsk. i v. och s., t. ex. utanför
Salpaus-selkä, som därigenom bli det egentliga
åker-bruksområdet. F:s lermarker bestå till större
delen av senglacial varvig lera. Den härpå
grundade senglaciala kronologien (se G e o k
rono 1 o g i) anger en ungefärlig tidrymd av
2,800 år för israndens återgång från
kusten av Finska viken och upp till Uleåborg
med ett stillestånd av c:a 200 år vid vardera
av de båda stora Salpausselkäryggarna, n.
därom i stället en hastig recession av c:a 260 m.
pr år. — På denna lera följa yngre,
postgla-ciala leror och mosand, vanl. mörkare,
homogena och oskiktade, s. k. Ancylus- och
Lito-rinalera samt till forntida, nu blottade
sjöbottnar hörande insjölera. — I ö. och n. F.
äga därjämte strandbildningar och sediment
— 443 —
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
