FLYGNING 655 km. i min.; höjd 15,157 m.; längsta flygtid utan mellanlandning med påfyllning i luften 553 tim., 41 min.; längsta flygsträckan i rak linje utan mellanlandning 8,040 km. Den militära f., spec. de för strids-f. avsedda jaktflygplanen, har fordrat ett klarläggande av alla de manövrer och rörelser, som kunna tänkas komma till utförande i luften, dels med hänsyn till huru manövrerna utföras, dels med hänsyn till de belastningar, som vid varje manöver uppträda. Svårare manövrer och sådana, som avsevärt belasta flygplanets konstruk-tionsdelar, hänföras till kategorien avancerad f. el. kons t-f. — De normalt förekommande manövrerna äro: start och landning. h.- och v.-sväng, som, om lutningen i sidled ligger i området 45—90°, benämnes verti-kalsväng, looping, spinn och vingglidning (se fig.) Speciella manövrer, ingående i avancerad f., äro: halvroll och roll, immelmansväng, rygg-f., stört-f. med upprättning, framlänges looping, roll uppåt, ryggspinn, rygglänges looping samt följ, kombinationer: halv looping uppåt med vändning å toppen genom halvroll, halv looping framåt med rättvändning genom halvroll, halvroll med åtföljande halv rygglänges loopingr halv looping uppåt åtföljd av halv ryggläges looping uppåt (vertikalt S uppåt), samt looping vid nedgående gren följd av ryggläges looping (vertikalt S nedåt). — Belastningarna äro: vid vertikalsväng c:a 3%-faldig, vid looping 3-faldig, vid rygglooping 3%-faldig, vid spinn 21/2-faldig och vid roll 3^2—4-faldig den vid normal f. rakt fram uppträdande belastningen å vingställ och flygkropp. Vid upprät-ning ur stört-f. kan 15—20-faldig belastning uppträda, om upprätningen sker på hastigast möjliga sätt. Då flygplan konstrueras för maximum c:a 12-faldig belastning, måste alltså upp-rätning från stört-f. ske med stor försiktighet. — Vid start och landning, varvid höjd-rodret är huvudrodret och sido- och skevnings-roder endast användas för hållande av rätt kurs och tvärstabilisering, måste iakttagas, att dessa manövrer ske i s. k. l:a regionen, d. v. s. med infallsvinklar under en viss gräns, regiongränsen, vilken är c:a 8°. Vid vinkel under regiongränsen erfordras mindre effekt för horisontal-f. med ökning av anfallsvinkeln, men över regiongränsen, 2:a regionen, erfordras ökad effekt med ökad anfallsvinkel. Ett flygplan i 2:a regionen når lätt in i överstegrat tillstånd (anfallsvinkeln större än den vinkel c:a 12—15°, vid vilken vingarnas upptrycksmaximum förefinnes). Start och landning i 2 :a regionen innebära alltid riskmoment, ävenså start och landning i medvind, varvid föraren genom markobservationer lätt misstager sig på flygplanets verkliga flyghastighet. — Vid alla andra manövrer utom looping deltaga samtliga roder mer el. mindre kraftigt till rörelsens utförande. — Höger-och vänstersväng ansättas medelst sidoro-der samt stöttas med skevnings- och höjdroder. Vertikalsväng ansättes medelst sido- och skevningsroder, varefter höjdrodret reglerar svängens radie och sidorodret höjdläget. Looping utföres genom mer el. mindre kraftigt utslag uppåt av höjdrodret, genom spakens förande bakåt. Looping en ögla uppåt i vertikalplanet Looping, roll, spinn och Immelmansväng. kan utföras från planflykt, men med svag mo torkraft erfordras viss hastighetsökning vid loo-pingrörelsens början, genom mer el. mindre svag dykning nedåt. S p i n n är en i pendlande form utförd rotering av flygplanet kring i det närmaste flygplanets längdaxel under lodrätt fallande nedåt. Spinningång sker från fartförlust i överstegrat läge genom kraftigt sidoroder-utslag åt ena el. andra sidan. Sidoroderutslaget bestämmer rotationsriktningen, höger- el. vänsterspinn. Vid skevning ”mot”, för att häva rörelsen, tilltager i allm. rotationen. Skevning ”med” minskar något rotationen. Genom mass-verkan kan spinnen övergå i flatspinn, varvid stjärten tenderar att fällas ner mer och mer till horisontalläge, under det att vid normal spinn stjärten är riktad c:a 60° uppåt. Spinnen häves ant. genom höjdrodrets återförande till normal — 849 — — 850 —