Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygning - Flygpil - Flygplan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYGPIL
läge och därefter sidorodrets normalställning
el. i en del fall endast med sidorodret genom
dettas överförande till motsatt sida, med
passning av övriga roder, så att ej spinn åt motsatt
håll blir resultatet. Spinnen saknar militär
användning men måste övas, så att flygaren
känner till rörelsen och kan taga flygplanet ur
densamma, om han ofrivilligt skulle råka in
däri. Ryggspinn är i viss mån identisk med
vanlig spinn, med den skillnad att ingången sker
från ryggläge och med nedfällt höjdroder
(framförd spak). Vid vanlig spinn är flygkroppens
översida, vid ryggspinn dess undersida riktad
inåt rotationsaxeln. Föraren befinner sig alltså
vid ryggspinn å spinnyttersidan, och
centrifugal-krafterna sträva att pressa honom ut ur
flygplanet. Vingglidning utgöres av flygplanets
glidning nedåt i sidled under mer el. mindre
skarp sidolutning. Rörelsen användes vid
landningar för att snabbt minska höjden, spec. vid
små landningsfält. Den fordrar i allm.
tillräckligt stort dimensionerade sidoroderytor. Roll
är en hastig välvning av flygplanet kring dess
längdaxel under f. rakt fram el. uppåt (roll
uppåt). Vid halvroll gör flygplanet endast en
halvvälvning, och från t. ex. normalt flygläge
erhålles därvid ryggläge. Rörelsen utföres med
höjd- och sidoroder med el. utan hjälp av
skev-ningsrodren. Utan skevningsroders hjälp
erfordras god hastighet för rörelsen utförande.
Immelmansväng består av en under en
loopingöglas första del utförd halvroll, så att
flygplanet på toppen av öglan befinner sig i
rättvänt läge och åter vänder åt det håll,
varifrån det kommit. Vid ryg g-f. är flygplanet
vänt ett halvt varv med vingarnas översida
nedåt, liksom även föraren är vänd med huvudet
nedåt. Särskilda anordningar för motorns
förseende med bränsle måste förefinnas vid längre
rygg-f. Stör t-f. är flygplanets rörelse nedåt
med nosen före, varvid banlutningen mer el.
mindre närmar sig vertikalen (över 60°).
Upp-rätning från stört-f., under vilken flygplanets
hastighet uppnår stora värden, måste ske med
stor försiktighet. Framlänges looping
utgöres av en ögla nedåt i vertikalplanet, och
rörelsen utföres genom att från planflykt
höjd-rodret lägges långsamt och gradvis nedåt.
Under rörelsen sträva centrifugalkrafterna att lyfta
föraren från stolen, varför goda
fastspännings-anordningar, axelremmar, erfordras. — De
kombinerade rörelserna erfordra träning,
vaksamhet och påpasslighet hos förarna. H.K-n.
Flygpil, nedtill spetsiga, upptill med styrning
försedda stålpilar av en blyertspennas storlek.
I början av världskriget kommo de till
användning, utkastades från flygplan mot trupper och
verkade genom sin fallhastighet F.Az.
Flygplan. F. kännetecknas av stela, orörliga
vingar, och den bärande kraften å dessa
erhålles genom f:s rörelse i luften, vilken rörelse
åstadkommes av en motordriven propeller. F:s
delar se fig. 1.
F. indelas efter antalet vingar i mono-,
biel. multiplan, med ett, två, resp, flera vingpar
Fig. 1. 1 övervinge, 2 undervinge, 3 flygkropp,
4 landningsställ, 5 motor, 6 propeller, 7 stabilisator,
8 höjdroder, 9 fena, 10 sidoroder, 11
skevnings-roder, 12 slot, 13 sporre.
ovanför varandra, efter dess möjlighet till
landning i land-, sjö- och amfibie-f. med hjul-,
flottör- el. av båda dessa kombinerat
landningsställ. Sjö-f. äro ant. försedda med tvenne
flottörer (flytkroppar), flottör-f., el. med en central
flyg- och flytkropp, flygbåt. Av f. kan man
särskilja 5 olika konstruktionsgrupper:
vingstäl-let, flygkroppen, stjärtpartiet, vilka 3 utgöra
själva glidflygaren, landningsstället,
möjliggörande start- och landning, samt
motoranläggningarna, som inklusive propellern utgöra den
framdrivande anordningen. — Vingstället
utgöres av ett el. flera par stela vingar (fig. 2),
fästade till flygkroppen och medelst lämplig
stagning, stöttor och wire avstagade till denna.
I vingarnas längdriktning löpa vanl. tvenne
balkar, vingbalkar, av stål el. trä, till vilka en
tvärgående, lätt, sekundär konstruktion, spryglarna,
äro fästade. Dessa senare, som äro av stål el.
trä, giva vingen dess form el. profil, och
beroende på denna profils utformning (fig. 3)
får f. goda el. sämre egenskaper. Vingen är i
detta fall klädd med tyg å båda sidor, och tyget
spännes och gives täthet genom bestrykning
med celluloidfernissa (vinglack). En annan
konstruktionstyp är helmetalltypen, där spryg
lar saknas och där klädseln, duraluminium, i
viss mån tjänstgör som uppstyvande organ,
varvid klädseln är fastnitad vid en serie i vingens
längdriktning löpande smärre vingbalksrör.
Ang. vingställets roderanordning se nedan. —
Flygkroppen utgör säte för förare,
besättning och passagerare. Vid en-motoriga f.
är motorn vanl. placerad i flygkroppens
främre del. Flygkroppens sittplatser äro å militära
— 851 —
— 852 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
