Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVISOR
fornnordiska myten och hjältesagan ävensom
från isländska prosasagor och episoder i dessa.
Hela deras grundsyn är också gammalnordisk,
de ha sin glädje i striden och bragderna, de
förhärliga den manliga kraften och trotsiga
självständigheten. De äro fullständigt fria från
all sentimentalitet och ha ofta en starkt
burlesk ton. Även formellt skilja de sig från de
danska riddarvisorna. Medan dessa utmärka
sig för en klar och målmedveten enhetlighet,
upplösa sig kämpavisorna i en rad svagt
sammanhängande episoder, stundom svällande ut
i vidlyftig formlöshet. Såväl deras inre
egenskaper som de sociala förhållandena i
ursprungslandet göra det påtagligt, att dessa
visor diktats av bönder och borgare, och inom
dessa samhällslager ha de också trognast
bevarats även i de grannländer, dit de sedan
invandrat. Sina ämnen ha de med förkärlek
hämtat ur den nordiska forntidstraditionen och
den isländska litteraturen Eddadikterna ligga
till grund för några visor, bl. a. ”Torsvisan”
som diktats på Island o. 1400 och sedan
vandrat till övriga nordiska länder. Sagan om
Sigurd Fafnisbane har lämnat stoffet till
åtskilliga visor. Särsk. rikt utvecklad och
troget bevarad genom muntlig tradition i samband
med dans blev denna diktning med
fornnordiska ämnen på Färöarna, där den första
gången upptecknades o. 1820. Även
annorstädes har medeltidsvisan sjungits till dans bland
allmogen långt in i nyare tid, så t. ex. i
Da-larne 1734. Men i de högre samhällsklasserna
gick sambandet med dansen förlorat redan
under 1400-talet. Fortfarande diktades nya visor,
men deras karaktär förändrades. De
avsågos nu till lektyr och fingo en längd och
utförlighet, som givit dessa alster namnet r
o-m a n vi s o r (”Habor och Signild”, ”Axel
och Valborg”). Stundom fingo de en politisk
prägel, varmed deras poetiska fullödighet i allm.
gick förlorad. Ännu så sent som 1521
skapades dock i Sverige en så mästerlig visa,
huvudsaki. i medeltidsballadens form, som den
manligt humoristiska ”Kouung Gustav och
dalkarlarna”. Formen förändrades alltmera. Då
sambandet med dansen upphört, blev omkvädet
meningslöst. I en och annan visa har man
sökt göra det mindre enformigt genom
variation av ordalydelsen för varje strof, men slutl.
kastades det alldeles bort. Detta har skett i
den sentimentala, lyriska dikt efter tyska
förebilder, som blev reformationstidens vistyp. Den
dans, till vilken de episka f. sjöngos,
utfördes ant. av en ring el. av en kedja, där man
rörde sig i långsam takt med vissa steg åt
sidan el. fram och tillbaka, så att ringen blev
än trängre, än vidare. Som ledare av dansen
och sången tjänstgjorde en el. två f ö r d a
n-s a r e, som sjöngo själva texten, i vars
omkväde alla dansande instämde. Omkvädet
kunde utgöras ant. av en allmän hänsyftning på
visans innehåll (”Holger Dansk han vann
seger över Burman”) el. av någon anspelning på
dansen (”Här danser både fruer och mör”) el.
naturen (”Men solen rinner neder uti Fagerö”),
vilket sammanhänger därmed att man vanl
”trådde” dansen ute i det fria. — Av
f.-upp-teckningar från medeltiden äro endast några
få fragment bevarade. Först när visorna gått
ur bruk och började glömmas bort, blevo de
föremål för litterärt intresse. Det var på
1500-talet, som adliga damer i Danmark började
samla balladerna i omfångsrika visböcker, som
finnas bevarade till ett antal av 25. Liknande
sv. samlingar äro både fåtaligare och yngre;
den äldsta förskriver sig från o. 1572. I den
tryckta litteraturen framträda f.-samlingar
likaledes först i Danmark med Anders Sörensen
Vedel, ”Et hundrede udvaalde danske Viser”
(1591). Stn.
Mus. Med f. — ordet taget i musikalisk
bemärkelse — menas visor, komponerade av
folket, från musikhistoriens samtliga epoker
(alltså t. ex. också 1800-talets allmogevisor), men
även visor, som gått över i folkets mun, el.
visor, komponerade i f.-stil av en tonsättare,
icke tillhörande ”folkets” led. I Norden brukas
beteckningen f. i en trängre betydelse, näml,
särsk. om medeltidens visor. Dessa visor äro
dock urspr. knappast egentliga f. utan visor,
som skapats inom högre samhällsskikt, varefter
de efter hand övergått till folkets bredare
lager. Genom många typiska drag skilja de sig
från de senare årh:s folkliga sånger
(allmogevisor), näml, dels genom sitt intervallbruk och
sin säregna melodiska konstruktionsteknik
(båg-konstruktioner, melodisk avbalansering), dels
genom de tonarter, på vilka de bygga, vilket
visar sig både i det särskilda urval av toner,
som utgör skalan, och i vissa melodiska
vändningar, ”formler”, som äro bundna till
tonarterna. Dessa tonarter, varav den medeltida f.
begagnar sig, äro de s. k. kyrkotonarterna
(dorisk, frygisk, lydisk, mixolydisk o. s. v.), som
voro rådande i Europa, då dessa visor
skapades, och som likaledes utgöra grundvalen för
den gregorianska sången, med vilken f. ha
mycket gemensamt. Samma beroende av
medeltid ns tonarter och melodibildning känneteck
nar gamla f. i det övriga Europa. I motsats
härtill är de senare årh:s folkmusik starkt
präglad av dur och moll och deras säreget
funk-tionsbestämda (d. v. s. av tonika- och domi
nanttreklangernas toner starkt beroende) melo
dik. — F. (i såväl trängre som vidsträcktare
— 1007 —
— 1008 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
