Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Musik - Folkärna - Folkökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKÖKNING
betydelse) ha först sent blivit insamlade och
nedskrivna. De gingo tidigare från släkt till
släkt genom muntlig tradition. Först under
1800-talet gjordes allvarliga försök att genom
uppteckningar samla det ännu bevarade
f.-ma-terialet, men vid denna tidpunkt hade dels
melodierna förändrats, särsk. tonalt sett, dels hade
icke alla upptecknare sinne för
kyrkotonarter-nas egendomligheter och ändrade därför ofta
egenmäktigt på melodiska vändningar, som icke
tycktes passa in i moderna tonsystem.
Resultatet av denna insamling är därför icke i alla
avseenden tillfredsställande. Det är också en
av 1900-talets uppgifter på detta område att
försöka få f. så vitt möjligt förda tillbaka till
deras ursprungliga gestalt.
F. äro på visst sätt identiska med
folkdansmusiken, i det att de ofta, efter franskt mönster,
föredrogos till ringdans; först på ett ganska
sent stadium i dansens historia skiljas dansvisor
och egentlig dansmusik från varandra. Även på
andra sätt stå f. i förbindelse med det
omgivande nationella livet. F. ha ofta inspirerat
konstmusiken och givit denna en säregen nationell
ton, så under romantiken. Under renässansen
(de franko-belgiska skolorna) lämnade
folkmelodier ofta grundmelodien (cantus firmus) till
nya kompositioner, icke minst kyrkliga, liksom
de gjordes till föremål för självständig
bearbetning, särsk. av tyska mästare (H. Isaac, L.
Senfl o. a.). På det hela taget har den
konstnärliga visan ofta sökt förnyelse genom att ösa ur
f:s melodiska källor och musikaliska principer
(jfr t. ex. J. P. A. Schulz, ”Lieder im Volkston”
el. Th. Laub och C. Nielsen, ”En Snes danske
Viser”). Även kyrkan har sökt stöd i f., i det
att en rad av den luterska kyrkans bästa
melodier har sitt ursprung här.
De mest kända namnen inom den
musikaliska f.-insamlingen och musikvetenskapliga
forskningen i Skandinavien äro i Sverige:
Rääf, A. A. Afzelius och E. G. Geijer, A. I.
Ar-widsson, E. Drake, R. Dybeck, O.
Hyltén-Ca-vallius, J. N. Ahlström och Rosenberg. I D a
n-m a r k gjorde Abrahamson, Nyerup och Rahbek
(ed. 1812—14) och A. P. Berggreen (ed. 1842)
ett stort förberedande arbete, E. T. Kristensen
insamlade ett mycket stort material i Jylland,
Th. Laub försökte genom rekonstruktion av
melodierna att leda dessa tillbaka till deras
förment medeltida skick; en samlad vetenskaplig
ed. är under förberedelse av E. Abrahamsen
och H. Grüner-Nielsen; för Färöarnas
vidkommande har Hj. Thuren gjort ett utmärkt
arbete. I Norge har L. M. Lindemann utg.
”Aeldre og nyere norske Kaempevisemelodier”
och ”30 norske Kaempevisemelodier”, dessutom
föreligga ed. av R. Berge, G. Elling, A. Eggen,
O. Sande jämte avh. av Elling och O. M.
Sandvik. Kända f.-forskare och -samlare utanför
Skandinavien äro i Finland Ilmari Krohn, i
Tyskland Liliencron, Erk och Böhme, i
Frankrike Weckerlin och Tiersot, i England Graham,
Campbel, Parry, Chappel, Kennedy-Fraser, i
Ungern Béla Bartok, i Ryssland Balakirev,
Rim-skij-Korsakov, Grigorjev, Szeroff och Sokalski.
Om editioner och samlingsverk se i övrigt
nedanstående litt.-förteckning. E.A.
Uppl.: E. G. Geijer & A. A. Afzelius, ”Sv.
f. från forntiden” (1814—16; ny uppl. av R.
Bergström & L. Höijer, 1880); A. I.
Arwids-son, ”Sv. fornsånger” (1834—42); R. Dybeck,
”Sv. vallvisor och hornlåtar” (1846)> ”Sv. visor”
(1847—48), ”Sv. folkmelodier” (1856), G. O.
Hyltén-Cavallius & G. Stephens, ”Sveriges
historiska och politiska visor” (1853); ”1500- och
1600-talets visböcker”, utg. av Sv.
litteratursällskap t (1884—1925); S. Grundtvig och A. Olrik,
”Danmarks gamle Folkeviser” (1851—1923),
huvudverket, ännu oavslutat; Th. Laub & A.
Olrik, ”Danske Folkeviser med gamle Melodier”
(1899—1904); Th. Laub, ”Vore Folkemelodiers
Oprindelse” (i ”Dania”, 1893); H.
Grüner-Nielsen, ”Danske Skæmteviser efter
Visehaand-skrifter og Flyveblad” (1927 ff.); E. von
der Recke, ”Danmarks Fornviser” (1927 ff.);
M. B. Landstad, ”Norske Folkeviser” (1853»;
K. Liestöl & M. Moe, ”Norske Folkevisor”
(1920—24); H. C. Lyngby, ”Færöiske Qvæder’
(1822); V. U. Hammershaimb, ”Færöiske
Kvæ-der” (1851—55); S. Grundtvig & J.
Sigurd-son, ”Islænzk fornkvæöi” (1854—58). — Litt.:
J. Steenstrup, ”Vore Folkeviser fra
Middelal-deren” (1891); R. Steffen, ”Enstrofig nordisk
folklyrik” (1898); K. Liestöl, ”Norske
trollvisor” (1915); S. Ek, ”Norsk kämpavisa i
östnordisk tradition” (1921), ”Den svenska f.”
(1924), ”Studier till den svenska f:s historia”
(1931). Utförliga bibliografier: J. A. Lundell.
”Skandinavische Volkpoesie” (i ”Grundriss der
germanischen Philologie”, 2, 2 Aufl. 1901—09);
R. Steffen, ”Folkvisan” (i ”Sv. litteraturens
historia”, 1, ny uppl. 1929).
Folkärna, kommun i Folkärna församling
(F. och Krylbo köping), Folkare hd, s. ö.
Kopparbergs län, kring Dalälven och sjön
Bäsing-en; 208,86 kvkm., därav 188,24 land; 4,902 inv.
(1931; 26 inv. pr kvkm.); 54,28 kvkm. åker
(1927; 28,8 °/o av landarealen), 105,14 kvkm.
skogsmark. Industriorter: Fors bruk och
Jularbo (se d. o.). — Pastorat i Hedemora kon
trakt, Västerås stift. — Bild se sp. 1011. J.C.
Folkökning. Med f. förstår man
folkmängdens (se d. o.) ökning el. (då f.-siffran är
negativ) minskning från en tid till en annan. Den
årliga f. uttryckes vanl. i promille el. i procent
— 1009 —
— 1010 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
