FOTOMETRI nerligen viktiga: det är tack vare dem, som solstrålarnas energi kan lagras och utnyttjas, och såväl djur- som växtvärlden är för sitt liv helt beroende av dem. Lj. Fotokemigrafi', metoden att med fotografiens tillhjälp på kemisk väg genom etsning i metall framställa klichéer; se d. o. och Kemi-g r a f i. J.K. Fotokemisk reaktion [-fo'n], se Fotokemi. Fotokerami'k, metoder att på porslin bränna in en fotografisk bild (s. k. emaljfotografi). En positiv bild framställes först medelst plati-notypi (se d. o.) el. enl. pigmentförfarandet (se Pigmentkopiering), varvid ett eld-härdigt pigment användes. Bilden lägges mot porslinsytan och inbrännes, varefter den täckes med glasyr och brännes åter, om större hållbarhet erfordras. Szl. Fotokromi', specialförfaringssätt för framställning av färgtryck i litografi (se d. o.) efter fotografi genom ett negativs kopiering på flera olika stenar med olika kraftig asfaltgrund. F. utmärker sig för stor, om också icke alltid helt naturlig färgprakt och nyttjades före de moderna fotografiska färgreproduktionernas genombrott, särsk. för vykort o. d. J.K. Fotokromoskop [-skå'p], av Ives konstruerad apparat för direkt betraktande av trefärgs-diapositiv enl. additiv metod. Diapositiven belysas genom färgade ljusfiltra och sammanföras optiskt med hjälp av halvgenomskinliga speglar (se Färgfotografi). Szl. Fotolitografi', förfaringssätt att på fotome kanisk väg överföra bilder på inom litografien använda tryckmedier (sten el. zinkplåt). Härför användas olika metoder, vilka dock följa två principer: en äldre, indirekt, ö v e r-trycksmetoden, och en yngre, den di-rekta kopieringsmetoden. Enl. det indirekta förfaringssättet kopieras ett med gelatin överdraget, i bikromatlösning Ijuskäns-liggjort papper under ett strecknegativ samt invalsas med fet färg, varefter det lägges i vatten. Ä de belysta ställena har gelatinet blivit okänsligt för vatten, under det att de övriga suga till sig vatten, varigenom färgen där lossnar och kan avlägsnas genom gnidning med en bomullssudd. En fet färgbild kvarstan-nar sålunda på papperet, vilken genom övertryck kan överföras på tryckmediet. Metoden, som uppfanns 1857 av Assar i Amsterdam, användes numera blott i ringa grad, beroende på vissa olägenheter genom papperets sträckning och omöjligheten att på detta sätt överföra annat än streckteckningar. Numera tillämpas det direkta kopieringsförfarandet, vilket baserar sig på metoden att överdraga stenen el. plåten med ett ljuskänsligt skikt, t. ex. av äggvita och ammoniumbikromat, varefter den kopieras under ett negativ (streck el. raster) samt invalsas med fet färg och nedlägges i vatten. Å de belysta partierna löses därvid skiktet med därå befintlig färg, och å stenen el. plåten kvarstår en bild i fet färg, vilken vidarebehand-las på det sätt, som är säreget för litografi (se d. o.). F. har, särsk. genom det direkta kopieringsförfarandet och dess möjlighet till överförande av halvton- och färgbilder, för litografien och offsettrycket (se d. o.) betytt ett stort framsteg och möjliggjort dessas nuv. utveckling. J.K. Foto'ltryck, ett av d:r Traube i Berlin 1905 utarbetat tryckförfaringssätt för mångfaldigande av blåkopior. En belyst men ej urtvättad blåkopia pressas mot en gelatinmassa. Järnoxiden i de ej belysta partierna verkar därvid garvande på gelatinet. Sedan papperet avlägsnats, kan man invalsa gelatinhinnan med färg, vilken fastnar endast å de garvade ställena, och avtryck kan göras på ett nytt papper. J.K. Fotoluminisce'ns, fys., se Luminiscens. Fotomekanisk reproduktion [-Jo'n], benämning på sådan reproduktionsmetod, där fotografiska processer tagas i anspråk för framställande av tryckformen. Hit höra följ, metoder, för vilka redogöras under resp, ord: auto-typi, djuptryck, fotogravyr, fotolitografi, foto-typi, ljustryck och rotogravyr. Jfr Tryckförfarande. J-K. Fotometri', i allmännaste bemärkelse läran om mätning av den strålande energien. I många tillfällen intresserar ej kännedomen om en strålningskällas totala emission utan fastmer den del av densamma, som utstrålas i form av synligt ljus. Med mätning av denna sysslar den egentliga f. Ang. uppmätningar av övriga strålningsarter se Strålningsmät-ning. Den praktiska enheten för ljusstyrka är ett normalljus, vilket definieras genom angivande av en bestämd, reproducerbar ljuskälla med givna dimensioner och med given energiförbrukning. För denna enhet, som är grundläggande för alla fotometriska mätningar, brukas i skilda länder olika definitioner. I Tyskland ävensom i de nordiska länderna användes mest Hefners amylacetatlampa (Hefner-enhet, HK), i Amerika, England och Frankrike elektriska metall-trådsglödlampor (s. k. internationellt normalljus; 1 International candel power, ICP, = 10/9 HK). Denna enhet, som 1909 fastställdes av nämnda länders statslaboratorier, ansluter sig till de nästan lika stora äldre enheterna ”det engelska normalljuset” ( = l,u — 1193 — — 1194 —