FOTOMETRI HK), pentanlampnormalljuset ( = l,n HK) och det franska bougie décimale ( = 1,12 HK), som utgjorde U20 av den s. k. Violleska enheten. En äldre enhetslampa är Carcellampan (1 Car-cell = 10,7» HK). Utgår man t. ex. från Hef-nerenheten, så är enheten för belysning, 1 Lux (Lx), förhanden på en yta, belyst av en vinkelrät mot ytan på 1 m. avstånd belägen ljuskälla av styrkan 1 HK. Enheten för ljusström, 1 Lumen (Lm), utsänder en punkt-formig ljuskälla på 1 HK i rymdvinkelenheten. Det mänskliga ögat är icke i stånd att bestämma, hur mycket starkare ett ljusintryck är än ett annat, men kan däremot med ganska stor noggrannhet avgöra, när 2 ljusintryck äro lika stora. Härpå grundar sig principen för f. Har man 2 ljuskällor, som skola jämföras, försvagar man på något sätt den starkares ljus i en viss mätbar proportion och bringar ljuset från de båda ljuskällorna till jämförelse på närbelägna ställen av näthinnan. En apparat, som tjänar detta ändamål, kallas f o t o m e-t e r. Man fastställer, att en ljuskälla är k gånger starkare än en annan, om vid förminskning av den förras objektiva intensitet till en itdedel ljuskällorna synas vara lika starka. Denna definition är emellertid ganska godtycklig, då ingen proportionalitet mellan det subjektiva ljusintrycket och den objektiva intensiteten förefinnes. Ännu noggrannare än inställningen på lika synintryck är inställningen på lika kontrast, varvid det gäller att avgöra, när 2 ytfält synas kontrastera lika mycket med sin omgivning, då denna och ytfälten endast ha en ringa skillnad i klarhet. En mätbar försvagning av intensiteten av ljuset från den starkare ljuskällan åstadkommes vanl. genom ökning av avståndet mellan den egentliga fotometern och ljuskällan. Då belysningen på en yta är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan denna och ljuskällan, möjliggör alltså den na metod att åstadkomma lika stark belysning av 2 ytor i fotometern. Vanl. användes för delta ändamål en med skala försedd f o t o-meterbänk, på vilken fotometern och på ömse sidor om denna ljuskällorna, som skola jämföras, anbringas på slider, som kunna förskjutas. Andra förfaranden för att uppnå en mätbar ljusförsvagning bestå däri, att i strål-gången anbringas en ogenomskinlig cirkelskiva med mätbart föränderliga sektoröpp ningar, vilken bringas i hastig rotation, el också planpolariseras det infallande ljuset med en polarisator och får därpå passera en kring strålriktningen mätbart vridbar analysator, varvid det polariserade ljuset försvagas med bråkdelen cos29?, där (p är vinkeln mellan po larisatorns och analysatorns svängningsrikt ningar (jfr Polarisation). — Bland äldre fotometertyper må nämnas Ritchies och Bun-sens fotometrar. I den förra (fig. 1) belysas Fig. 1. Ritchies fotometer. Schematisk bild. de matta sidorna av en gipskil K med 90° kilvinkel med ljus från de båda ljuskällorna; vid A placeras ögat, som betraktar kilkanten. Bun-sens fotometer (fig. 2) består av en diffust reflekterande pappersskärm, på vilken en fett-fläck anbringats. Uppställas på ömse sidor om denna de båda ljuskällorna, så att samman-bindningslinjen mellan dem är vinkelrät mol pappersskärmens plan, synes fläcken försvinna vid lika stark belysning från båda sidor. Vanl. användas 2 snett ställda speglar ($x och S2 i fig. 2), genom vilka ögat vid A samtidigt kan se papperets bägge sidor. Störst praktisk användning har numera Lummer och Brodhuns fotometer (fig. 3 a), vars huvudbeståndsdel ut-göres av 2 rätvinkliga glasprismor A och B, vilka sammansättas till en kub. De båda ljuskällorna p och q belysa en gipsplatta S från Fig. 2. Bunsens fotometer. Schematisk bild. var sin sida. Det av denna diffust reflekterade ljuset bringas medelst speglarna C och D at« infalla vinkelrätt mot kubsidorna, ögat vid O betraktar genom en lupp l prismornas hypo-tenusayta cd. Beroende på kubens konstruk — 1195 — — 1196 —