Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ford, 1. Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FORD
Henry Ford i sin första automobil, 1896.
tare en lön något över den vanliga, hade han
svårt att hålla dem kvar. F:s ”löpande band”
och högt uppdrivna tempo i verkstäderna samt
andan i företaget gjorde detta till den mest
fruktade arbetsplatsen i Detroit, med påföljd att
arbetaromsättningen 1913 hade stigit till mellan
200 och 300 °/o pr år. För att få lugn i företaget
och sålunda öka effektiviteten — samt för att
dessutom pröva nya socialekonomiska idéer —
beslöt F. att ipföra en minimilön av 5 $ pr dag,
d.v.s. ge sina lägst betalda arbetare omkr.
dubbelt mot förut. Härvid skulle F. på köpet få
en reklam utan like. Hans beräkningar visade
sig även denna gång ha varit riktiga. F., som
dittills varit relativt okänd som person, blev i
ett slag världsbekant, hyllad som
mönsterarbetsgivare och djärv förkämpe för ”de höga
lönernas ekonomi”. Försäljningen av modell T steg
så snabbt, att företagsvinsten ökade i st.f. att
sjunka. — Vissa villkor voro dock förknippade
med 5 $-lönen, villkor, som antagl. grundades
på ett gott uppsåt från F:s sida men som för
flertalet av hans arbetare tedde sig som ett
olidligt ingrepp i deras personliga frihet. En
nyanställd arbetare sattes först på prov mot normal
lön; sedan han kvalificerat sig för arbetet,
utsattes hans privatliv genom F:s ”sociologiska
avdelning” för en med hembesök förenad
granskning. Ansågs han härefter ”moraliskt lämplig”,
ökades lönen till sitt fulla belopp, varvid den
dock återigen kunde sänkas, om det visade sig,
att någon del av inkomsten gick till ovärdiga
ändamål, sprit e.d. Anordningen urartade snabbt
till ett slags spionväsen och ledde till angiveri
inom företaget. Själv trodde F., att han ”byggde
karaktärer”. Systemet avvecklades först 1921, i
samband med att en av dess tillskyndare och
organisatörer, S. S. Marquis, avskedades. Att det
höll i sig så länge, kan ej förklaras på annat sätt,
än att F. vägrade sina anställda att komma till
tals med sig. F. kämpade f.ö. energiskt mot
arbetarnas organisationssträvanden och besegrades
på den punkten först 1931.
Styrkt av sin ovanliga industriella framgång
ansåg sig F. kallad att vara reformator även på
andra områden, politiska, nationalekonomiska och
kulturella. Början gjordes, då han 1914 tills, med
Edison startade en kampanj mot tobaksrökning
och 1915 med en brett upplagd propaganda mot
de begynnande krigsrustningarna, kulminerande i
dec. 1915 med ”fredsbåten” till Europa.
Initiativet till F:s aktiva intresse för fredssaken hade
utgått från en ungersk författarinna och
Haag-delegat, R. Schwimmer. F. blev upptänd av idén,
men obevandrad som han var både i fråga om
konfliktanledningar och diplomati gjordes hela
missionen till ett reklamnummer, på förhand dömt
att misslyckas ur fredens synpunkt. Någon plan
för den i hast sammanbragta ”delegationen” fanns
f.ö. icke.
F:s företag genomgick 1918 en omgestaltning,
planlagd på liknande sätt som den av 1908. F.
innehöll, mot Couzens’ och bröderna Dodges
protester, utdelningarna, blev stämd och dömdes att
betala 200% utdelning, hotade därpå att själv
draga sig ur bolaget och starta ett nytt samt
tvang på så sätt de återstående delägarna att
sälja ut. Köpesumman för de utestående 41,5%
av aktierna utgjorde 75 mill. $, c:a hälften av
den på dem belöpande delen av företagets
bokvärde.
För att få ett språkrör för sina idéer inköpte
F. 1918 en liten veckotidn., ”The Dearborn
Inde-pendent”, som spreds bl.a. genom företagets
agenter. ”Henry Fords egen sida” fylldes av ett
heterogent, ofta naivt material, där bl.a. totalförbudet
i USA prisades, jazz och korta kjolar bannlystes,
produktionen av materiella nyttigheter angavs vara
människans huvuduppgift, där ”Wall Street”
beskylldes för dunkla uppsåt, ”improduktivitet” o.s.v.
och där F. — trol. uppriktigt — försäkrade, att
pengar ingenting betydde för honom — endast det
produktionsresultat han med deras hjälp kunde
åstadkomma. F., som själv ej var någon skribent,
överlät alltid utformningen av sina tankar på tidn:s
redaktör, E. J. Pripp, och reportern Samuel
Crow-ther. Den senares böcker om F. (se sp. 23) äro
till stor del baserade på material från tidningen.
— I samband med att Pripp avskedades 1920,
ändrade ”The Dearborn Independent” karaktär
och tog in en lång serie judefientliga artiklar,
begynnande med ”Den internationelle juden —
världens problem”, senare utg. i bokform. Underlaget
utgjordes till stor del av Sions vises protokoll.
Judeangreppen upphörde emellertid 1922, delvis
som följd av judiskt organiserade motåtgärder, som
inverkade ofördelaktigt på bilförsäljningen. I sin
förklaring sade F., att publiceringen skett utan
hans vilja och vetskap. Senare lämnade emellertid
F. understöd till Hitlers parti, dock långt före
dess makttillträde.
Depressionen 1920—21 träffade F. mindre hårt än
konkurrenterna inom bilbranschen. Likväl uppstod
en kortvarig kris, som löstes genom en åtgärd,
vilken F:s meddirektörer ej ansågo sig kunna
biträda, varför de samtliga avskedades. Den
innebar, att F:s agenter tvingades att finansiera F.
genom tvångsköp av bilar till ett belopp av inemot
50 mill. $. — I början av 1922 lät F. lansera sig
som kandidat till presidentvalet 1924. I kampanjen
kom ett av F. säkerligen allvarligt menat ehuru
icke genomtänkt projekt att vid Muscle Shoals
i Tennessee anlägga ett storartat, helelektrifierat
mönstersamhälle att spela en stor roll.
Kandida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
