Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotkyss - Fotled - Fotnot - Foto (i sammansättningar) - Foto (fotografi) - Foto (tidskrift) - Fotobakterier - Fotocell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTLED
påveval samt ingår i liturgien vid s.k. påvemässa
(av påven själv förrättad mässa). Detta kyssande
av korset på påvens pontifikalsko gäller honom i
egenskap av Kristi ställföreträdare; som belägg
för denna hyllning anföras bl.a. Luk. 7:38
(syn-derskan kysser Jesu fötter) och Apg. 10:25
(Kor-nelius kysser Petri fötter).
Fotled, leden mellan underben och fot.
Ledytorna utgöras å ena sidan av skenbenets undre ända,
på insidan flankerad av skenbenets ankelutskott,
på utsidan av vadbenets nedre ända, å andra sidan
av språngbensrullens övre yta; språngbenets rulle
kan sägas sitta infattad i underbenets nedre ända
som i en gaffel. Kraftiga ligament förstärka
ledkapseln, i sht dess sidodelar. Leden passeras och
röres av de muskler, som från underben (delvis
även lårben) gå ned på foten (delvis även tårna);
dessa muskler äro på ledens baksida ung. 5 gånger
så starka som på framsidan, beroende på att
kroppens tyngdlinje faller framför fotledsaxeln. A-U.
Fotnot, se Not 1).
Foto, i sms., av grek, fos, gen. fotos’, ljus. Jfr
följ, artiklar.
Foto (efter eng. photof. 1) Kortform för
fotografi; i sms. fotografi-, fotografisk. Jfr föreg. art.
— 2) Fotograferat av; fotografiska äganderätten
tillhör.
Foto, av Nordisk rotogravyr, Stockholm, sedan
1939 utgiven populär fotografisk facktidskrift.
Huvudred, är sedan starten Lennart Bernadotte.
Fotobakterier, se Bakterier, sp. 1145.
Fotocell, fys., anordning för omvandling av
ljusimpulser till elektriska impulser med hjälp av den
fotoelektriska effekten. Beroende på sättet för
utnyttjandet av fotoeffekten kunna f.
indelas i emissionsceller,
motstånds-celler el. fotomotstånd samt
spän-ningsceller. De båda senare slagen
benämnas även fotoelement. —
I emissionscellerna får
strålningen falla mot ett ljuskänsligt
metallskikt, fotokatod, som därvid
utsänder elektroner, vilka kunna
uppfångas av en elektrod, anod, med
positiv potential i förh. till katoden.
Fotokatoden och anoden placeras i
en evakuerad glasbehållare, varvid
katoden ofta arrangeras i form av
ett skikt direkt på glasväggen. De
första f. enl. denna princip
tillverkades av J. Elster och H. Geitel o.
1890. Strömmen genom cellen
(fotoströmmen) är inom vida gränser
proportionell mot den infallande ljusintensiteten
men i hög grad beroende av strålningens spektrala
sammansättning. Sålunda har varje katodmaterial
en individuell spektralkänslighetskurva och
reagerar i enlighet med lagen för den fotoelektriska
effekten endast upp till en viss övre
gränsvåglängd för den infallande strålningen. De tidigaste
f. hade katoder av rena metaller, ss. zink och
aluminium, och voro känsliga endast för
ultraviolett ljus. Efter införandet av alkalimetaller
som katodmaterial kunde övre gränsvåglängden
flyttas in i det synliga spektralområdet. De
moderna emissionscellerna ha emellertid sammansatta
fotokatoder, där en alkalimetall anbringas på ett
lämpligt behandlat underlag av någon annan
metall, t.ex. silver, som efter behandling med syrgas
överdrages med cesium. Denna fotokatod har sin
gränsvåglängd i infrarött. Bland övriga material
kan nämnas antimon, som under inverkan av
ce-siumånga bildar en mycket använd fotokatod.
De ovannämnda s.k. högvakuumcellerna arbeta
praktiskt taget tröghetsfritt men ge vid belysning
relativt svaga fotoströmmar, vilka dock i önskad
grad kunna förstärkas med hjälp av elektronrör.
Som ett mått på en f:s känslighet brukar anges
förhållandet mellan fotoströmmens styrka och
storleken av den infallande ljusströmmen från en
speciell ljuskälla. Högvakuumcellerna uppvisa
därvid en känslighet av storleksordningen 10 ^A/lumen.
Genom att i den evakuerade cellen införa någon
indifferent gas, t.ex. argon, kan i själva cellen en
förstärkning av fotoströmmen på 5 ä 10 ggr
erhållas. Denna förstärkning sker därigenom, att
de primära, från fotokatoden utgående elektronerna
ge upphov till nya elektroner genom stötjonisation
av gasmolekylerna. Joniseringsförloppet medför
emellertid, att cellen ej längre arbetar
tröghetsfritt. — Av särskild betydelse äro de s.k.
sekun-däremissionscellerna, högvakuumceller, i vilka de
primära fotoelektronerna få träffa en dynod, vid
vilken en strömförstärkning erhålles genom
sekundär elektronemission. Genom att i cellen
arrangera ett flertal dynoder, till vilka den växande
elektronströmmen successivt dirigeras, kunna
mycket stora förstärkningar erhållas. Kommersiella
celler av denna typ ha en känslighet av
storleksordningen 10 A/lumen och möjliggöra registrering
av mycket svaga ljusintensiteter.
Redan tidigt iakttogs den inre fotoelektriska
effekten hos ämnet selen i form av ett med
belysningen varierande ledningsmotstånd hos detta
ämne. Om ett dyl. s.k. fotomotstånd
inkopplas i en strömkrets, erhålles en ökad
strömstyrka vid belysning på gr. av de i motståndet
frigjorda fotoelektronerna. Lämpliga material för
dessa motståndsceller äro förutom rent selen även
sulfiderna, seleniderna och telluriderna av ämnena
zink, tallium och bly. Fotomotstånden äro
höggradigt infrarödkänsliga, en egenskap, som gjorde
dem till föremål för intensivt utvecklingsarbete
under 2:a världskriget i samband med militära
behov.
Den inre fotoelektriska effekten utnyttjas även
i de s.k. spänningscellerna, vilka vid
belysning ge upphov till en elektromotorisk kraft,
som i sin tur orsakar en ström i en yttre krets.
Till skillnad från såväl emissions- som
motstånds-cellerna fordrar denna celltyp ej någon yttre
strömkälla. Spänningseffekten uppkommer under
vissa betingelser i gränsytan mellan en metall och
en halvledare. I denna yta bildas ett s.k.
spärrskikt, som tillåter de
i halvledaren vid
belysning utlösta
elektronerna att passera
huvudsaki. i en
riktning. Av denna
anledning benämnas
spänningscellerna även
spärrskiktcel-
Fig. 2. Spärrskiktcell.
a metallplatta, som uppbär
halvledaren b, c kontaktelektrod för det
halvgenomskinliga metallskiktet.
— 147 —
— 148 —
Fig. 1.
Gasfylld [-emissions-cell.-]
{+emissions-
cell.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
