Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fotometri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTOMETRI
mensioner och med given energiförbrukning. För
denna enhet, som är grundläggande för alla
fotometriska mätningar, brukas i skilda länder olika
definitioner. I Tyskland och i de nordiska
länderna användes mest hefnerlampan* (hefnerenhet,
HK), i Amerika, England och Frankrike
elektriska metalltrådsglödlampor (s.k. internationellt
normalljus; i International candle power, ICP, =
10/9 HK). Denna enhet, som 1909 fastställdes av
nämnda länders statslaboratorier, ansluter sig
till de nästan lika stora äldre enheterna ”det
engelska normalljuset” (= 1,14 HK),
pentanlamp-normalljuset (= 1,11 HK) och det franska bougie
décimale (= 1,12 HK), som utgjorde V20 av den
s.k. violleska enheten. En äldre enhetslampa är
carcellampan* (1 carcell = 10,75 HK). Genom
internationell överenskommelse definieras fr.o.m.
Vi 1948 1 normalljus som Veo av ljusstyrkan i
normalens riktning av 1 cm2 av en ”absolut
svart yta” vid temp. för smältande platina
(L7730)* Den nya enheten motsvarar 1,09 HK.
Enheten för belysning, 1 lux (Lx), är för
handen på en yta, belyst av en vinkelrätt mot
ytan på 1 m avstånd belägen ljuskälla av
styrkan 1 normalljus. Enheten för ljusström, 1
lumen (Lm), utsänder en punktformig ljuskälla
på 1 normalljus i rymdvinkelenheten (jfr
Deka-lumen).
Det mänskliga ögat är icke i stånd att
bestämma, hur mycket starkare ett ljusintryck är än
ett annat, men kan däremot med ganska stor
noggrannhet avgöra, när två ljusintryck äro lika
stora. Härpå grundar sig principen för f. Har
man två ljuskällor, som skola jämföras,
försvagar man på något sätt den starkares ljus i en
viss mätbar proportion och bringar ljuset från
de båda ljuskällorna till jämförelse på närbelägna
ställen av näthinnan. En apparat, som tjänar
detta ändamål, kallas fotometer. Man
fastställer, att en ljuskälla är k gånger starkare än
en annan, om vid förminskning av den förras
objektiva intensitet till en &:tedel ljuskällorna
synas vara lika starka. Denna definition är
emellertid ganska godtycklig, då ingen
proportionali-tet mellan det subjektiva ljusintrycket och den
objektiva intensiteten förefinnes. Ännu
noggrannare än inställningen på lika synintryck är
inställningen på lika kontrast, varvid det gäller att
avgöra, när två ytfält synas kontrastera lika
mycket med sin omgivning, då denna och
ytfäl-ten endast ha en ringa skillnad i klarhet. En
mätbar försvagning av intensiteten av ljuset från
den starkare ljuskällan åstadkommes vanl. genom
ökning av avståndet mellan den egentliga
fotometern och ljuskällan. Då belysningen på en yta
är omvänt proportionell mot kvadraten på
avståndet mellan denna och ljuskällan, möjliggör
alltså denna metod att åstadkomma lika stark
belysning av två ytor i fotometern. Vanl.
användes för detta ändamål en med skala försedd
fotometerbänk, på vilken fotometern och
på ömse sidor om denna ljuskällorna, som skola
jämföras, anbringas på slider, som kunna
förskjutas. Andra förfaranden för att uppnå en
mätbar ljusförsvagning bestå däri, att i strålgången
anbringas en ogenomskinlig cirkelskiva med
mätbart föränderliga sektoröppningar, vilken bringas
Fig. 1. Ritchies
fotometer. Schematisk bild.
i hastig rotation, el. också planpolariseras det
infallande ljuset med en polarisator och får därpå
passera en kring strålriktningen mätbart vridbar
analysator, varvid det polariserade ljuset
försvagas med bråkdelen cos2g?, där 9? är vinkeln
mellan polarisatorns och analysatorns
svängnings-riktningar (jfr Polarisation).
— Bland äldre fotometertyper
må nämnas Ritchies och
Bun-sens fotometrar. I Ritchies
fotometer (fig. 1) belysas
de matta sidorna av en
gipskil K med 900 kilvinkel med
ljus från de båda
ljuskällorna; vid A placeras ögat, som
betraktar kilkanten. B u
n-sens fettfläcksfoto-meter (fig. 2) består av en
diffust reflekterande
pappersskärm, på vilken ett fettfläck
ställas på ömse sidor om denna de båda
ljuskällorna, så att sammanbindningslinjen mellan dem
är vinkelrät mot pappersskärmens plan, synes
fläcken försvinna vid lika stark belysning från
båda sidor. Vanl. användas två snett ställda
speglar (S\ och S2 i fig. 2),
genom vilka ögat vid A
samtidigt kan se papperets bägge
sidor. Störst praktisk
användning har numera L u m m e r
—B rodhuns fotometer
(fig. 3 a), vars
huvudbeståndsdel utgöres av två
rätvinkliga glasprismor A och B,
vilka sammansättas till en
kub. De båda ljuskällorna p
och q belysa en gipsplatta S från var sin sida.
Det av denna diffust reflekterade ljuset bringas
medelst speglarna C och D att infalla vinkelrätt
mot kubsidorna, ögat vid O betraktar genom
en lupp l prismornas hypotenusayta. Beroende
på kubens konstruktion kan
fotometern användas för
inställning ant. på olika
ljusintryck el. på lika kontrast. I
förra fallet beröra prismornas
hypotenusaytor varandra
endast längs deras mellersta del
(fig. 3 b). I ögats synfält
härrör då det mellersta partiet
från det från v. (p i fig. 3 a)
kommande ljuset, medan
randpartierna belysas av den h.
ljuskällan (q). Man inställer på likmässigt belyst
synfält. Kontrastfotometerns kub har på den enas
av prismorna hypotenusayta inskärningar (n i
fig. 3 c). Vid ab och cd äro glasplattor
anbrag-ta, vilka reflektera en bråkdel av det infallande
ljuset, varigenom
detta något
försvagas. Med denna
anordning fås de
noggrannaste
resultaten. Bland
fotometrar, grundade
på andra principer,
märkas i n t e r f e-
anbringats. Upp-
Å
Fig. 2. Bunsens
fotometer. Schematisk bild.
Fig. 3 a. Lummer—
Brodhuns
fotometer. Schematisk bild.
Fig. 3 b. Likhetsfotometerns
kub och synfält.
— 181 —
— 182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
