Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Foucault, Léon - Foucaults pendelförsök - Foucaults strömmar - Fouché, Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOUCHÉ
vid observatoriet i Paris. Som sådan
fullkomnade han flera astronomiska instrument,
framför allt spegelteleskopet. F:s arbeten äro
karakteriserade av stor originalitet. Jämte Arago och i
sht Fizeau utförde F. en mängd viktiga
undersökningar inom optiken. 1854 uppfann han en ny
metod att bestämma ljusets hastighet, varigenom det
för första gången blev möjligt att bestämma
ljushastigheten i genomskinliga, materiella kroppar
vilka som helst. Mycket berömt blev det försök
F. utförde i Panthéon (1851) för att påvisa
jordrotationen (se Foucaults pendelförsök). F.
upptäckte även de efter honom uppkallade
virvelströmmarna (se Foucaults strömmar). Re.
Foucaults pendelförsök [fokå’s], som föreslogs
av Foucault och av honom f.g. utfördes 1851, utgör
det första direkta beviset för jordens rotation. —
Låt oss antaga, att en observatör befinner sig vid
jordens n. pol P, och låt C vara jordens medelpunkt.
I en punkt A, belägen på förlängningen av polaxeln
CP, upphänges med en tråd en kula B. Om kulan
släppes utan begynnelsehastighet i punkten B,
kommer kulan att beskriva en cirkelbåge, liggande i
planet BPA. Vi ha då vad man kallar en enkel
pendel. Låt oss antaga, att en bestämd
stjärna, t.ex. Aldebaran, befinner sig, då kulan
börjar svänga, i planet BPA och att ett på jorden fast
märke, t.ex. ett träd T, ävenledes befinner sig i
samma plan, så kommer enl. Galileis tröghetslag
kulan att ständigt röra sig i ett och samma fasta
plan. Om jorden icke roterade utan vore
stillastående, skulle såväl Aldebaran som trädet T
ständigt förbli i pendelns svängningsplan. Om åter
jorden roterar i direkt led (från v. mot ö.),
kommer visserligen stjärnan Aldebaran ständigt att
förbli i pendelns svängningsplan men icke så
trädet, som synes förflytta sig mot öster. Då
observatören och trädet följa med jordens vridning,
förefaller det, som om det vore Aldebaran och
pendelns svängningsplan, som ändra sin riktning mot
väster. Om pendeln får fortsätta att svänga,
kommer svängningsplanet på 1 dygn (stjärntidsdygn)
att svänga runt åt v. 360°. — Detta är innehållet
i Foucaults bevis för jordens rotation, och på detta
sätt ung. skulle det ha utförts, om Foucault och
hans åskådare hade kunnat förlägga experimentet
till jordens pol. — Om observatören befinner sig
icke vid polen utan på en ort med en bredd = tp,
blir pendelplanets
vridning, såsom genom en
matematisk beräkning kan
uppvisas, icke 150 pr tim
utan i5°-sin (p på
samma tid. Foucault utförde
sitt första pendelförsök V2
1851 i Paris-akad. medelst
en pendel av den form,
som framgår av
vidstå-ende fig. Pendelns längd
var 2 m. Liknande
försök ha sedermera gjorts
med pendlar av en längd
ända till 50 m, och
överensstämmelse har
erhållits mellan
observationernas resultat och
teorien. Ch.
Foucaults strömmar [fokå’s], de elektriska
virvelströmmar, som genom induktion
uppkomma i en metallmassa, vilken utsättes för inverkan
av föränderliga magnetiska fält. Röres metallen i
förhållande till magnetfältet, söka de inducerade
strömmarna (enl. Lenz’ lag) hämma rörelsen och
alstra i metallen strömvärme. Jfr
Rotationsmagne-tism.
Fouché [foje’], J o s e p h, hertig av Otranto,
fransk politiker (1759—1820), född i Nantes, var
uppfostrad i och därefter själv flera år lärare vid
oratorianordens
läroanstalter; medl. av
konventet röstade han för
Ludvig XVI:s
avrättning, en handling, som
återverkade på hela
hans liv. Som
konventets kommissarie till
Nantes och Lyon
undertryckte F. blodigt
revolutionens
motståndare; ehuru han hade
mindre andel häri än
Collot-d’Herbois,
erhöll han rykte som
terrorns bödel, vilket
till våra dagar vidlått hans namn. Hans fiende
Robespierre lät återkalla honom, och ett
intrigspel dem emellan påbörjades, som slutade först
med Thermidor och Robespierres död. Själv
skördade F. ingen omedelbar vinst av statskuppen;
han framlevde ett obemärkt liv men lyckades
småningom grunda en förmögenhet och utsågs 1799
till republikens minister, först hos Cisalpinska
och sedan Bataviska republiken. I juli 1799 blev
han genom Barras’ och Sieyès’ inflytande
polisminister. Han uppträdde oberoende mot
överordnade samt utvecklade sällsynt administrativ
duglighet; småningom ombildade han polisen till en
fruktansvärd makt, underrättad om allt i in- och
utlandet, om revolutionärers såväl som
regeringsmedlemmars brevväxling, kärleksaffärer, intriger.
Politiskt ådagalade han vid förståelse och
eftersträvade då liksom under sin följande bana en
stark ordningsmakt, som kunde konsolidera
revolutionens vinster. Han uppmuntrade Bonaparte till
statskuppen 18 Brumaire (nov. 1799), var under
konsulatet verksam vid landets omorganisation och
pacificerade de s. och v. provinserna. Då han
stödde oppositionspartierna på v. flygeln och
bekämpade förslaget att förläna Bonaparte konsulat på
livstid, upphävdes 15/9 1802 polisministerämbetet.
F. utsågs dock till senator och fick en stor
gratifikation; när polisministerposten på nytt
upprättades 1804, bekläddes F. ånyo därmed. 1808 greve,
1809 hertig av Otranto, skapade sig F. under
denna tid en betydande förmögenhet. Hans inflytande
i alla kretsar var oerhört. Näst kejsaren var han
i realiteten Frankrikes mäktigaste man. Han
stödde Napoleon, så länge denne verkade för ordning
och tryggande av revolutionens reformverk, men
bekämpade hans autokratiska tendenser och
eröv-ringslusta. Han kvävde chouanernas och
rojalis-ternas propaganda, övervakade de återvända
emigranterna, sökte avlägsna dem från hovet samt
försvarade de genom revolutionen införda
ägande
— 189 —
— 190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
