Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - France, Anatole - Francé, Raoul - France combattante, La - Francen, Victor - della Francesca, Piero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCA
övers. ”Drottning Gåsfot”, 1899) är kanske F:s
mästerverk, där han utnyttjat vad han lärt av
Ra-belais, Montaigne, Lucretius och 1600- och
1700-talens fransmän. Handlingen är förlagd till
1720-talets pittoreska Paris och en alkemists lantställe
n. om staden. Med rabelaisk must är huvudfiguren
tecknad, den all mänsklig svaghet urskuldande,
själv så syndfulle Abbé Coignard, vars filosofiskt
och teologiskt skolade humanism är förenad med
sann människokärlek och naiv religiositet. Han
går igen i ”Les opinions de M. Jéröme Coignard”
(1893), men där som en obarmhärtig och ironisk
kritiker av all mänsklig kunskap och alla
samhälleliga institutioner. ”Le lys rouge” (1894; sv.
övers. ”Den röda liljan”, 1902), med lätt laserade
teckningar från Florens, är F:s enda kärleksroman.
”Le jardin d’Épicure” utkom 1895, och s.å.
följde berättelserna i ”Le puits de Sainte-Claire”
(sv. övers. ”Sankta Klaras brunn”, 1922).
Under påverkan av Mme Armand de Caillavet, som
tagit till sin livsuppgift att befordra F:s såväl
produktivitet som litterära berömmelse, kastade
sig F. med iver in i de hetsiga striderna om
Drey-fusprocessens revision. Han blev dagspolemiker
och folkmötestalare samt socialistisk partiman. I
”Histoire contemporaine”, som omfattar 4 bd:
”L’orme du mail” (1897; sv. övers. ”Under almen”,
1905), ”Le mannequin d’osier” (s.å.; sv. övers.
”Korgdockan”, 1906), ”L’anneau d’améthyste” (1899;
sv. övers. ”Ametistringen”, 1906), ”Monsieur
Ber-geret å Paris” (1901; sv. övers. 1907), gav han en
brett lagd satirisk skildring av sin samtids
Frankrike. Handlingen är i de tre första delarna knuten
till intrigerna kring en biskopsutnämning, i den
sista till dreyfusaffären. Genom dem alla vandrar
Monsieur Bergerets socialt förbisedda, men för
läsaren så sympatiska, kultiverade gestalt. — En ny
samling barndomsminnen, ”Pierre Nozière”,
utkom 1899 (sv. övers. 1922), ”Clio” 1900 (sv. övers.
1906) och ”Crainquebille, Putois, Riquet” 1904 (sv.
övers, s.å.). Den enkle grönsakshandlaren
Crainquebille har, som i teckningar av Daumier och
Millet, vuxit ut till en symbolisk gestalt; hunden
Riquets reflexioner äro mästerverk av psykologisk
analys; i Putois har F. fixerat det relativa i de
mänskliga föreställningarna. — I ”Vers les temps
meilleurs” (1906) samlade F. sina tal från tiden
1898—1906. — 1903 hade han publicerat ”Histoire
comique” (sv. övers. 1905), 1905 ”Sur la pierre
blan-che” (sv. övers. ”På den hvita stenen”, 1905), 1908
”L’ile des pingouins” (sv. övers. ”Pingvinön”, 1910),
en mytisk framställning av Frankrikes historia, ”Les
contes de Jacques Tournebroche” (sv. övers. 1909)
och ”La vie de Jeanne d’Arc”, ett historiskt arbete,
som upptog honom många år, 1909 ”Les sept
femmes de Barbe-Bleu” (sv. övers. ”Riddar
Blåskäggs sju hustrur”, 1910). — ”Les dieux ont
soif” (1912; sv. övers. ”Gudarna törsta”, s.å.) är
hans ålderdoms huvudarbete, hans psykologiskt
djupsinniga, mänskligt förstående men obarmhärtigt
desillusionerande skildring av den franska
revolutionen av 1789 och dess excesser. Därefter följde
”La révolte des anges” (1914), ”Sur la voie
glori-euse” (1915), ”Le petit Pierre” (1918; sv. övers.
1920), ”La vie en fleur” (1922; sv. övers. ”1 livets
blomningstid”, s.å.). Som få andra förf, var F.
under de senaste åren av sin 80-åriga levnad
före
mål för hela den bildade världens hänförda
beundran. I mångas ögon representerade han i högre
grad än någon annan fransk kultur. 1896 invald i
Franska akad. erhöll han 1921 Nobelpriset i
litteratur. Från politiskt och kulturellt konservativt
håll har F. å andra sidan utsatts för en skarp
kritik. Han avled på sin egendom La Béchellerie vid
Loire. — Litt.: G. Michaut, ”A. F.” (1913, ny
reviderad uppl. 1922); G. Brändes, ”A. F.” (i
”Sam-lede Skrifter”, 7, 1901); P. Gsell, ”Propos d’A. F.”
(1921; sv. övers. ”A. F. och hans krets”, 1922);
J. Roujon, ”La vie et les opinions d’A. F.” (1925);
Ch. Maurras, ”A. F.” (1924); L. Carias, ”A. F.”
(1931), ”Les carnets intimes d’A. F.” (1947); V.
Gi-raud, ”A. F.” (1935); Ch. Braibant, ”Le secret
d’A. F.” (s.å.); E. P. Dargan, ”A. F. 1844—1896”
(1937); Hj. Söderberg, ”Sista boken” (1942); M. Le
Goff, ”A. F. å la Béchellerie” (2 éd. 1947). G.Lw.
Francé [fraOse’], Raoul Heinrich, tysk
botanist och populärvetenskaplig författare (1874—
1943). F., som föddes i Wien, blev ledare för
växtfysiologiska försöksstationen i Altenburg
(Ungern) 1898, förestod eget biologiskt
forsknings-inst. i München 1907—19 och var därefter som
privatlärd bosatt i Dinkelsbühl, Salzburg och
Ra-gusa. F. gjorde en betydande insats för
vetenskapens popularisering. Av hans botaniska
arbeten, som särsk. skildrade fysiologiska, biologiska,
växtgeografiska och växtpaleontologiska frågor
med utblickar på botanikens filosofi, estetik och
historia, märkas ”Das Leben der Pflanze”, 1—6
(1905—13; jämte flera medarbetare) och ”Die
technischen Leistungen der Pflanze” (1919).
Hans mera allmänt naturvetenskapliga arbeten
behandlade bl.a. härstamningsläran och
alpländernas natur. Senare arbeten blevo mer inriktade
på vardagslivets filosofi, ss. ”Von der Arbeit
zum Erfolg. Ein Schlüssel zum besseren Leben”
(1934). F. utgav även flera tidskr., ss. ”Die
Klein-welt” (1910—17) och ”Telos” (1924—30). F:s
självbiogr. ”Lebenserinnerungen. 1. Der Weg zu
mir” utkom 1927. A.Hr
France combattante, L a F. [frat)’s kåt)batan’t]
(fra., Det kämpande Frankrike), i juli 1942 antagen
benämning på general Ch. de Gaulles
kamporganisation utanför det av Tyskland 1940 besegrade
franska moderlandet. Se Frankrike, sp. 318.
Francen [fraDsänn’], Victor, fransk
filmskådespelare (f. o. 1887), en av förgrundsgestalterna i
den franska filmen under 1930-talet, där han bl.a.
innehade ledande roller i ”Kungen” (efter de
Caillavets och de Flers’ komedi), ”Brustna vingar”,
”Med släckta lanternor”, ”Nätter av eld”,
”Ma-ginotdramat”, ”Havets gentlemän”, ”Livet kallar”,
”Hennes dag fick liv” och ”Livets debutanter”.
Sedan 2:a världskriget är F. verksam i USA men
återvände tillfälligtvis till Frankrike 1947 för
filminspelning. Bland hans filmer under senare
år märkas ”Manhattan”, ”Tio gentlemän från
West Point”, ”Madame Curie”, ”ökensången”, ”1
vår tid”, ”På väg mot Marseille”, ”På uppdrag i
Moskva”, ”Hollywood canteen”, ”Som hemlig
agent”, ”Night and day”, ”Hämnaren” och ”Till
segraren” (med Viveca Lindfors). Han har
huvudsaki. innehaft karaktärsroller, framför allt äldre
gentlemannaroller. B.Hgn.
della Francesca [-ces’ka], P i e r o, eg. Piero
— 221 —
— 222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
