Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fraciskanorden el. minoritorden - Francisturbin - Francium - Franck - Franck (Franckenius), Johan (Johannes) - Franck, Christina - Franck, Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCK
formsträvanden, som ledde till nybildningar, bland
vilka den viktigaste är k a p u c i n o r d e n*,
grundad 1525 och erkänd 1619 som självständig orden.
(Genom en bulla 1897 av Leo XIII ha emellertid
observanternas olika grenar åter förenats under en
general.) Kampen mot reformationen gav f. i viss
mån ny livskraft; såväl i denna som i
hednamissionen tävlade de med jesuiterna. Den franska
revolutionen, de tyska sekularisationerna från 1803 och
1800-talets politiska omvälvningar i Spanien,
Italien och Frankrike ha starkt reducerat antalet
kloster och bröder. Medan f. under sin medeltida
blomstring skall ha räknat o. 200,000 och på
1600-talet o. 70,000 medl., uppgives o. 1930 antalet
observanter (Fratres minores ab unio’ne Leoni’na, brun
ylledräkt och lång, spetsig kapuschong, vanl.
kallade bara franciskaner) vara o. 22,000 (centrum:
S:t Antonius-kollegiet i Rom, där generalministern
residerar) och konventualer (O. M. Conv., Fratres
minores conventuales, i Tyskland ofta kallade
mino-riter el. svarta franciskaner, svart dräkt av kläde
med liten rund kapuschong) o. 3,500 (med
ordensge-neralen i Rom). — En kvinnlig gren, efter sin
stiftarinna, den heliga Clara*, kallad k 1 a r i s
s-orden el. k 1 a r i s s o r*, leder sitt ursprung
från 1212. Redan av Franciscus synes en viss
utformning ha givits åt den s.k. tredje orden
el. t e r t i a r i e r n a*, ett friare brödraskap,
bestående av lekmän, som utan att lämna sina
borgerliga yrken ville följa hans levnadsregel. Inst.,
som definitivt reglerades genom en bulla 1289, fick
under den slutande medeltiden en oerhörd
utbredning. Genom Leo XIII reformerades den 1883 efter
nutida behov och har på senare tid tagit kraftigt
uppsving (o. 1930 bortåt 3,5 mill. medl.). över
huvud hör f. alltjämt till den romerska kyrkans
starkaste religiösa krafter. Många tertiarier
förenade sig emellertid för att leva klosterliv och
avlade löften, varigenom Franciscus’ tredje
reguljära orden uppkom i slutet av 1200-talet. Vidare
finnas talrika kongregationer av manliga och
kvinnliga tertiarier, vilka framför allt ägna sig åt
fattig- och sjukvård samt undervisning.
Sitt största inflytande har f. utövat på det
pastorala området, men även inom vetenskapen har
den gjort betydande insatser. Till dess mest
glänsande namn på detta område höra Alexander av
Hales, Bonaventura, Duns Scotus, Roger Bacon
och Occam. På den kyrkliga konstens område har
f. tävlat med dominikanerna; gravkyrkan i Assisi
blev den italienska gotikens första
monumentalskapelse. F. har sedan gammalt en betydande
missionsverksamhet och har mer än andra ordnar
varit socialt verksam.
Redan på 1230-talet vann f. insteg i de
skandinaviska länderna. De bildade en ordensprovins,
Dacia, delad i 8 kustodier, varav 2 i Sverige
(Stockholm och Linköping) med 16 konvent, 4 i
Danmark med 19 konvent (Lunds kustodi hade konvent
i Lund, Trelleborg och Ystad) och i Norge med
5 konvent. I Norden kallades de ofta, efter färgen
på sin ordensdräkt, gråmunkar el.
gråbröder. — 1902 bildades i Assisi på P. Sabatiers
initiativ ett internationellt sällskap för franciskanska
studier, som även fick till upgift att i Assisi
grunda ett stort bibliotek med litteratur om Franciscus
och hans orden. Av stor betydelse för studiet av
f. är även det 1879 i Quaracchi (vid Florens)
grundade franciskaninst. (Bonaventurakollegiet ad Claras
Aquas). — Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kongregationen der katholischen Kirche” (2 bd,
3 Aufl. 1933—34, med rik käll- och
litt.-förteckning); P. Robinson, ”Short introduction to
francis-can literature” (1907); A. G. Little, ”A guide to
franciscan studies” (1920); G. J. Reinmann, ”The
third order secular of St. Francis” (1928); F. de
Sessevalle, ”Histoire générale de 1’ordre de Saint
Franqois”, 1 (1935). Litt. ang. f. i Norden: C.
Silfverstolpe, ”De svenska klostren före klostret
i Vadstena” (i ”Historisk tidskr.”, 22, 1902); J.
Lindbæk, ”Pavernes Forhold til Danmark under
Kongerne Kristiern I og Hans” (1907), ”De danske
Franciscanerklostre” (1914); S. Larsen, ”Graabrödre
Hospital og Kloster i Odense” (1939); ”Sv.
kyrkans historia”, utg. av Hj. Holmquist & H.
Pleijel, 2 (1941); R. M. Huber, ”A documented
his-tory of the Franciscan order”, 1 (1944). Jfr den i
art. Franciscus anförda litt. [R.Hm.]S.N.
Francisturbin [fra’nsis-], se Vattenturbin.
Fran’cium, kem., se Grundämne.
Franck, se även Frank.
Franck (Franckenius), Johan (Jo h a
n-n e s), botaniker (1590—1661), fil. mag. i Wittenberg
1622, prof, i medicin med undervisningsskyldighet i
botanik och anatomi i Uppsala 1628. F. var en
av Sveriges första botanister och den förnämste
representanten för signaturläran i Sverige. Han
utg. en växtförteckning, ”Speculum botanicum”
(1638, 2 med synonymer o.a. tillägg utökade uppl.
1659), som ännu har stort värde på gr. av den
skatt av svenska växtnamn den innehåller. Hans
i handskrift efterlämnade verk ”Botanologia” (o.
1640) utgavs 1877 med kommentar av R. F.
Fristedt. Som F:s största vetenskapliga insats
får kanske betecknas hans otryckta ”Chymiatrica
dictata” (sannol. 1646), den första av en svensk
avfattade lärokursen i medicinsk kemi. — Litt.:
S. Lindroth, ”Paracelsismen i Sverige till
1600-talets mitt” (1943). [G.lA.Hr.
Franck, Maria Christina, skådespelerska, se
Ruckman.
Franck, Olof (Olle) Anders, jordbruksforskare
(f. 25/t 1894), praktiserade och var driftsledare vid
jordbruksegendomar 1917—23, avlade
agronom-ex. vid Ultuna 1925, blev jordbrukskonsulent 1926,
assistent vid Centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet s.å., studerade vid univ. i
Königsberg, blev överassistent vid Centralanstalten
1931 och sedan försöksverksamhetens
omorganisation 1933 statsagronom vid Lantbrukshögsk:s
jordbruksförsöksanstalt. F. har nedlagt ett
framgångsrikt arbete på klarläggandet av
kulturväxternas näringsbehov och har genom utarbetandet
av rationella metoder för stallgödselns
tillvaratagande och handelsgödselns, framför allt
fosforsyrans, utnyttjande i hög grad bidragit till stegrade
gödslingseffekter. Han har vidare intagit en
ledande ställning vid det praktiska genomförandet
av markkarteringen och metodens anpassning efter
olika förhållanden. Som statsagronom har F. sig
anförtrodd ledningen av
gödslingsförsöksverksam-heten i landet och har i denna egenskap publicerat
en mångfald sammanställningar av försöksresultat
framför allt i Centralanstaltens och Jordbruksför-
— 233 —
— 234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
