Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Francquart, Jacques - Francs - Francs-archers - Franc-Sparre, Bengt Erland - Francs-tireurs - Francs-tireurs et partisans français - Frandsen, Ernst - Franeker - Frangipani - Frangula - Frangulabark, brakvedbark - Frangulaförgiftning - Frangulin - Frank (frimodig) - Frank (västerlänning) - Frank - Frank, Carl - Frank, Josef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANK
mästare, ingenjör (o. 1580—1651), inleder den
flamländska byggnadskonstens barock. Jesuitkyrkan i
Bryssel och beginkyrkan i Mecheln gå tillbaka till
hans planer. Liksom sin vän Rubens på
måleriets område influerades F. av italiensk konst. En
viss yppighet utmärker hans stil (”Knorpelwerk”).
Francs [frao], numism., se Franc.
Francs-archers [fraDz-arJe’] (fra.), fribågskyttar.
— 1448 påbjöd Karl VII av Frankrike, att i varje
socken skulle utväljas en bågskytt, vilken skulle
hålla sig beredd att, försedd med vissa vapen, på
konungens kallelse draga i fält. Till gengäld skulle
han befrias från de flesta skatterna och fick
därav namnet franc-archer. I fält erhöll han även sold.
Dessa f. gjorde rätt god tjänst under
hundraårskrigets senare del, men försöket att på f. grunda
ett nationellt inf. misslyckades. Ludvig XI gjorde
blott tråkiga erfarenheter med dem, och de
användes därefter nästan blott som garnison, fastän de
fortforo att finnas in på 1500-talet. P.S.
Franc-Sparre, Bengt Erland, greve,
ingenjörofficer, se Sparre.
Francs-tireurs [frau-tirö’r] (fra., sing.
franc-ti-reur), friskyttar, se Fria kriget.
Francs-tireurs et partisans frangais [fraij-tirö’r e
partizaD’ fraDsä’], se FTPF.
Frandsen, Ernst, dansk litteraturhistoriker (f.
1894), fil. dr 1927, adjunkt vid Frederiksbergs
gymnasium 1923, doc. i nordisk litteratur vid univ.
i Aarhus, prof, där 1934. F. har främst sysslat
med äldre litteratur, särsk. visdiktningen, men har
också behandlat modern litteratur. Han har bl.a.
utg. ”Mariaviserne” (1926), ”Ludvig Holstein”
(1930), ”Hans Christensen Sthen, Studier i det 16.
Aarhundredes danske Litteratur” (1932),
”Folke-visen, Studier i Middelalderens poetiske Litteratur”
(1935), ”Johannes Ewald” (1939) och ”Aargangen
der maatte snuble i Starten” (1943), en analys av
dansk mellankrigslitteratur. E.
Fra’neker, stad i prov. Friesland i n.
Nederländerna, vid kanalen Leeuwarden—Harlingen; 8,361
inv. (1940). Skeppsvarv och sockerbruk. Bland
äldre byggnader märkes S:t Martinskyrkan från
1420-talet. F. hade 1585—1811 ett berömt univ.,
vars porträtt o.a. saml. nu förvaras i det vackra,
i nederländsk renässans uppförda rådhuset från
1591. I F. studerade, i sht under 1600-talet, många
danskar och även flera svenskar.
Frangipa’ni [franji-], romersk adelsätt, känd
sedan 1000-talet. Dess medl. spelade under striderna
mellan kejsare och påve en stor roll som ledare
för Roms ghibelliner. Skild från denna ätt är den
urspr. slaviska ätten F rankopan, som ofta
benämnes F. och vars medl. stundom verksamt
framträtt i Österrikes och Ungerns historia.
Fran’gula, (av lat. fran’gere, bryta), artnamn på
brakved, Rhamnus Frangula, syftande på buskens
sköra ved; farm., se Frangulabark.
Frangulabark, cortex fran’gulae,
brakvedbark, är den från kraftiga grenar och yngre
stammar av Rhamnus Fr an’gula insamlade, torkade
barken. Den brukades redan under medeltiden som
läkemedel men fick först på 1840-talet mera
allmän användning som avföringsmedel, i form av
dekokt, samt flytande el. torrt f r an gu 1
aex-trakt. Den färska barken har oangenäma
biverkningar, ss. kväljningar och koliksmärtor, vilket
tillskrives närvaron av antranoler el. ett
toxopro-tein, vilka ämnen förstöras under lagring el.
genom upphettning till ioo°. Därför föreskriva
far-makopéerna, att endast drog, som är minst 1 år
gammal, får användas. Dess avförande verkan
betingas av glykosiden f r a n g u 1 i n, C21H20O9 (6—
7 %), samt fria oximetylantrakinoner, vilka bildas
under barkens lagring. J.H.
Frangulaförgiftning, veter., förekommer då och
då hos nötkreatur, som ätit för mycket av brakved
(Rhamnus Fran’gula). Sjukdomssymtomen äro kr
åkningar, diarré, påskyndad och oregelbunden
hjärtverksamhet. Sjukdomen leder ofta till döden.
Frangulfn, kem., se Frangulabark.
Frank (förr även frack, fsv. frakker, besläktat
med det urspr. likbetydande fräck), frimodig, hurtig.
Frank (frankisk man, se Franker; jfr turk,
fe-rengi, frengi, västerlänning), sannolikt under
korstågen uppkommen benämning på västerlänning el.
europé i Orienten.
Frank, se även Franck.
Frank, Carl Axel, skådespelare (1857—1928).
F. genomgick Göteborgs teaterelevskola 1877—79,
anställd vid teatern 1879—80 hos Gustaf Key 1880
—82, hos C. J. Fröberg 1882—84 och hos Wilhelm
Rydberg 1884—85. Efter sångstudier för Fritz
Arlberg och Oscar Lejdström debuterade F. 29/s
1885 hos Bosin och Wagner på Djurgårdsteatern
som greve Erminio i ”Gasparone” och tillhörde
sedan nyssnämnda scen och Södra teatern till 1891.
Härefter var han engagerad vid olika sällskap,
tills han hösten 1895 blev knuten till Albert Ranfts
olika teaterföretag. 1898—1907 var F. anställd vid
Dramatiska teatern, 1907—08 hos Knut Lindroth
och 1908—09 hos John Liander, varefter han
lämnade scenen. F. kreerade med framgång en hel
del roller av skiftande karaktär, ss. Landry i
”Syrsan”, örnulf i ”Härmännen på Helgeland”, Don
Manuel i ”Galeotto”, Karudatta i ”Vasantasena”
och Napoleon i ”Madame Sans-Gène”. Även som
operettsångare framträdde han med lyckligaste
resultat, bl.a. som Simon Rymanovicz i
”Tiggarstudenten”, markisen i ”Cornevflles klockor” och
Fernand de Champlatreux i ”Lilla helgonet”. A.L.
Frank, Josef, österrikisk-svensk arkitekt (f.
1885), en av funktionalismens banbrytare, var
1920—26 prof, vid Kunstgewerbeschule i Wien.
Bland hans verk märkas ostasiatiska museet i
Köln (1912), Kongressplatz (1923) och
Cervantes-hof (1927) i Wien, Werkbundsiedlung i Linz (1932)
samt bostadshus i Wien. Tills, med Le Corbusier
byggde F. Weissenhofsiedlung i Stuttgart (1927).
I Sverige uppfördes efter hans ritningar det första
funktionalistiska huset, en villa i Falsterbo (1927).
F. grundade 1925 inredningsfirman Haus und
Garten, i vilken han arbetade i en lätt och
elegant funktionalism, som var en vidareutveckling
av sekelskiftets glada wienerstil. 1932—41 var F.
bosatt i Sverige (svensk medborgare 1939), och
genom sin verksamhet i firman Svenskt tenn
(från 1934) har han haft stor betydelse för
modern svensk möbelkonst. Den lätta kapriciösa
stil, som efter de stora svenska utställningarna
brukar kallas Swedish modern och som på ett
lekfullt sätt begagnar äldre möbelformer, särsk.
kinesiska, är F:s personliga insats. 1941—47
vistades han i USA som prof, i arkitektur vid New
— 245 —
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
