Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
de vulkanen Mont Dore, som i toppen Puy de
Sancy når massivets högsta höjd (1,886 m). Den
sydligare belägna jättevulkanen Cantal (1,858 m),
”F:s Etna”, har den väldiga diam, av 50 km;
dess ursprungliga höjd uppskattas till 3,000 m.
— Medan den gamla hercyniska bergskedjan i
s. sålunda förvandlats till Centralmassivets
synnerligen omväxlande terräng, är dess n.v. del,
Armorikanska massivet (Massif
armori-cain), numera en låg (medelhöjd 117 m),
enformig el. kuperad denudationsyta, det s.k.
bre-tonska peneplanet, som endast obetydligt
påverkats av förkastningar. Längs dess n. och s. kuster
sträcka sig låga ryggar av granit och
kvart-siter, parallella med den gamla, nu nedbrutna
bergskedjans antiklinaler. Dessa kulminera i
höjderna Forèt d’Écouves (417 m) i s.
Norman-die och Monts d’Arrée (Signal de Toussaines 384
m) i v. Bretagne. De mellersta delarna mellan
den bretonska och normandiska höjdryggen intas
av en flack, fruktbar sänka, Rennes-bäckenet
(Bassin de Rennes). Hela peneplanet har i sen
tid sjunkit något, och på grund härav ha de
nedersta delarna av dess gamla floddalar förlagts
under havets nivå och förvandlats till djupt
inskjutande vikar. Längs den stormiga riaskusten
med dess vilda klippbranter och många öar och
skär erbjuda dessa dränkta dalgångar ett
förträffligt skydd och mycket goda
hamnmöjligheter. — Liksom Armorikanska massivet bildar
det hercyniska bergsystemets n.v. del, utgöra
de s.k. Rhenska massiven dess n.ö. forts,
från Centralmassivet. Bland dessa bilda
Vo-geserna, vilka ligga helt inom F., en ensidig
horst, som stupar brant mot övre Rhen-dalen i
ö. och som kulminerar i Ballon de
Guebwil-ler (Sulzer Belchen, 1,423 m) och Hohneck
(Ho-heneck, 1,366 m). Vid F :s n.ö. gräns mot
Belgien, Luxemburg och Saarområdet höja sig
ett par andra dyl. rester av hercyniska
bergsystemet, näml. Ardennerna och Rhenska
skifferbergen. Dessa bilda jämte Vogeserna,
Centralmassivet och Armorikanska massivet ramen kring
en väldig sänka, (det nordfranska el. Seine- el.)
Parisbäckenet (Bassin parisien), som under
större delarna av de mesozoiska och tertiära
perioderna legat under havets yta. Detta
kvardröjde längst över det skålformiga bäckenets inre
delar. De yngsta tertiära bergarterna blevo
därför här mäktigast, medan de i randområdena voro
tunna och delvis av denna anledning snart
förstördes. Härtill bidrog också, att randområdena
genom sin större höjd ö.h. blevo mest utsatta
för denudation. På gr. av underlagets skålform
stupa de olika formationerna svagt mot centrum.
Dess innersta del bildar nu lie-de-France.
Berggrunden består här av tertiära lager, medan de
äldre formationerna ligga koncentriskt ordnade
kring de tertiära bildningarna. I ö. Seine-området
kan man tydligt urskilja en rad koncentriska
branter el. cuestas (fra. cötes}, ss. Cöte de
l’Ile-de-France, Forèt d’Othe, Cöte corallienne och Cöte
de Meuse, motsvarande skålkanterna. Ytterst och
närmast Vogeserna och Rhenska skifferbergen
träffas trias-, jura- och kritlager, i gränszonen
mot Armorikanska massivet endast jura och krita.
Parisbäckenet övergår i n.v. i en bred kritplatå,
som sträcker sig längs Engelska kanalen från
Forèt d’Écouves till Flandriska
låglandet (Plaine de Flandre}. I Flandern går slätten
fram till kusten med en bård av marskland och
sanddyner. Därefter vidta de berömda, ofta 100
m höga kritklipporna, som utgöra den av
havet abraderade kanten av platån (se Falaise).
— Genom Poitou-tröskeln (Seuil du Poitou), som
består av ett tunt täcke av jura- och
tertiärla-ger, avsatta ovanpå en paleozoisk rygg, är
Parisbäckenet i s.v. förbundet med det väldiga
triangel-formiga Garonne- el. Akvitanska
bäckenet (Bassin d’Aquitainé), som i n. inramas av
Armorikanska massivet, i ö. av Centralmassivet
och i s. av Pyrenéerna. Detta bäcken intogs
under senmesozoisk och tertiär tid av en
havsbukt, som småningom minskade i omfattning och
i sentertiär tid endast täckte ett smalt bälte längs
n. foten av Pyrenéerna. På grund härav består
bäckenets n. och n.ö. randområden av ett brett
bälte av juraformationen, som längre söderut
överlagras av kritbergarter. Kring mell. och nedre
Garonne utbreder sig äldre tertiär (eogen),
medan yngre tertiär (neogen) dominerar s. om
nedre Garonne. Garonne bildar axeln i Akvitanska
bäckenet, mot vilket såväl områden i n. som
Pyrenéernas förland i s. sänka sig. I mjuka ler- och
sandavlagringar har Garonne grävt sig en bred
dal, som på några ställen breder ut sig till
vidsträckta slätter, vilka vid högvatten icke sällan
hotas av översvämningar. Nedanför Dordognes
mynning övergår Garonne i Gironde-estuariet, som
är upp till 12 km brett. Ett stort sandområde,
Les Ländes, utbreder sig mellan Gironde och
Adour-floden. Det begränsas mot Biscayabukten
av en nästan rätlinjig, mer än 100 km lång rad
av ända till 70 m höga sanddyner. Innanför
dessa utbreda sig långsträckta laguner (étangs),
som motsvara inbuktningarna i den gamla
kustlinjen, vilka sedan avsnörts från havet av
dyn-raden. På denna stora sandslätt funnos för 100
år sedan utbredda sumpmarker, som nu
förvandlats till F:s största skogsområde. — Is.
begränsas Garonnebäckenet av ett bälte av eocen
och yngre krita, som träffats av Pyrenéernas
veckningar och bildar en förkedja framför de
egentliga Pyrenéerna. Även dessas
huvudkedja består i n. av veckade krit- och
jura-bergarter, särsk. kalkstenar. Under istiden nådde
några dalglaciärer bergskedjans fot, och framför
dem avsattes vackra ändmoränbågar. N. om
dessa utbreda sig vidsträckta sandfält, som under
avsmältningstiden avlagrades av de från
Pyrenéerna kommande smältvattensälvarna. Av de
egentliga Pyrenéerna, som sträcka sig från
Biscayabukten till Medelhavet med en längd av 435 km,
hör till F. endast nordsluttningen. Se vidare
Pyrenéerna. — Den blott 190 m höga
Lauraguais-tröskeln (Seuil du Lauraguais} el.
Carcassonne-sän-kan, som skiljer Pyrenéerna från Centralmassivet,
förbinder Garonnebäckenet med F:s m e d i t e
r-r a n a del, d.v.s. med Languedoc, Rhönedeltat och
Provence. Längs Cevennernas fot stryka låga
bergsryggar, som äro uppbyggda av jurabergarter och
kritformationernas kalkstenar, vilka veckats i
tidig tertiär tid. Dessa veck utgöra Pyrenéernas
nordligaste utlöpare, som stryker genom Langue-
— 267 —
— 268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
