Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Geologi och terrängförhållanden - Floder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
doc, når fram till Rhöne och ö. om denna
småningom övergår i Alperna. I ö. kantas
Provence-kusten {Cöte provengalé) av ett par låga massiv,
Monts des Maures (779 m) och L’Estérel (616 m),
som bestå av kristallina skiffrar och porfyrer
och äro rester av ett hercyniskt bergsystem, som
bildade stommen i det fastland, Tyrrhenis, som
en gång utbredde sig mellan Algeriet, Apenninska
halvön och Provence och av vilka Korsika är en
rest. Provences kust sammanfaller med den
brottlinje, som utgör n. gränsen för
Medelhavsbäc-kenets sänkningsfält. Både den franska
Riviera-kusten och L’Estérel—Montes des Maures-kusten
äga därför höga, bergiga stränder med den för
ingressionshav typiska kusten med
halvcirkelformiga bukter. Däremot är Languedocs kust låg.
Den längs v. Medelhavets n. kust löpande ö.—v.
strömmen transporterar de av Rhöne
utsväm-made sedimentmassorna mot v. De uppkastas
här på stränderna och hopas av vinden till en
sträng av dyner. Härigenom ha ett antal vikar
avspärrats från havet och förvandlats till
strandsjöar (étangs). Rhöne-deltat börjar strax n. om
Arles, där floden delar sig i två huvudarmar,
som omfatta deltaön La Camargue. ö. om
Rhöne-deltat utbreder sig den vida Crau-slätten, som
nästan helt består av grus och utgör
Durance-flodens pliocena delta. — Den 500 km långa
R h ö n e-S a ö n e-d a 1 e n (el. -s änkan; Couloir
rhodanien), som skiljer Centralmassivet från
Alperna, är av tektonisk natur, anlades redan i
perm-tiden och har sedan omväxlande varit en havsarm
och insjö. Under juratiden förbands den med den
stora bukt, som intog Parisbäckenet genom en
havsarm, som strök fram mellan Centralmassivet
och Vogeserna. Den begränsas nu mot det
nordfranska bäckenet genom den brottrand, som
markerar s. sidan av Monts Faucilles och Plateau de
Långres och som sedan fortsätter på ö. sidan av
Cöte d’Or. Rhöne-Saöne-sänkan begränsas i ö. av
Jurabergen och Alperna. Den längst i n.
av horisontell jurakalk och märgel uppbyggda
”Platåjura” {Jura tabulaire) övergår mot v. i
Vignobles kulliga randzon. Längre mot s., där Rhöne
flyter ut i sänkan, når Jurakedjan, som hopveckats
under tertiärtidens sista del, fram till densamma.
N. om Rhönes och Saönes sammanflöde kallas
sänkan Burgundiska slätten (Plaine de Bourgogne}.
Den består av miocena och pliocena märglar
och kalkstenar, flerstädes överlagrade av
kvartärt grus och sand. I dessa bildningar ha
utskulp-terats väl utbildade flodplan och erosionsterrasser.
Längre mot s., i trakten kring Rhönes och Saönes
sammanflöde, präglas sänkans botten av ett utbrett
system av ändmoräner, avsatta under istiden av
Rhöne-glaciären, som då nådde ända hit. — De
franska Alperna äro en del av Västalperna (jfr
Alperna). Från Genèvesjön till Nizza förändra de
karaktär avsevärt. I s. når bergskedjan icke längre
sådana höjder som i n., deras dalstruktur blir
mindre översiktlig, och bergskedjeformer lämna
delvis plats för platåbildningar. Högst äro Alperna
från Mont Blanc (4,810 m) till Pelvoux-massivet
(4,103 m). Nedisningen är betydande. Från Mont
Blanc-massivet nå glaciärerna, ss. Mer de Glace,
ända ned i skogsområdet och bebyggda trakter.
V. om dessa högalper och Belledonne-bergs-
kedjan (2,977 m) ligger i Isères längddal ett
bördigt dallandskap, Grésivaudan, vars höjd över
havet vid Grenoble endast är 210 m. Genom
Lilla S:t Bernhard-passet (2,157 m) står
Isère-dalen i förbindelse med Dora Balteas dalgång.
Mont Cenis-passet (2,080 m) leder från
Arc-da-len och Lautaret och Mont Genèvre-passen från
Romanche-dalen via Briangon till Dora
Riparia-dalen i Pobäckenet. Så är denna del av
Alperna trots sin stora höjd ett gammalt
genom-gångsland mellan F. och Italien. S. om
Pelvoux-massivet försvinna de kristalliniska zonerna i
gränskedjornas smala bälte. Veckbågen blir
lösare, i uppbyggnaden delta särsk. kalkstenar. Jämte
de upp till 3,000 m höga bergskedjorna inom Drac-,
Durance- och Var-flodernas källområden finnas
vitt utbredda, upp till 600—900 m höga
kalkstens-platåer. Med Havsalperna (Préalpes maritimes} ö.
om L’Estérel-bergskedjan och floden Var når
Alpernas båge fram till den franska
medelhavskusten. [J .F.fEdg.K.
Floder. Större delen av F. avvattnas till
Atlanten, en mindre del till Medelhavet.
Huvud-vattendelaren, som skiljer de båda
dränerings-områdena, går från s. Vogeserna över Monts
Faucilles, Plateau de Långres, Cöte d’Or,
Ceven-nerna och Lauraguais-tröskeln till Carlitte i
öst-pyrenéerna. En ringa del av det atlantiska F.
avvattnas genom Rhen, Maas och Schelde,
närmast till Nordsjön. Däremot dräneras i huvudsak
de ö., centrala och n. delarna av Parisbäckenet
genom Seine till Engelska kanalen. Flodens ringa
fall och jämna vattenföring göra den till den
värdefullaste trafikleden bland F:s floder.
Härtill bidrar, att även en del av bifloderna (Marne,
Oise, Yonne) äro segelbara el. ha varit lätta att
kanalisera. F:s längsta flod, Loire (1,010 km), har
ett mera komplicerat lopp. Den börjar vid foten
av Gerbier de Jonc i Vivaraisbergen 35 km s.ö.
om Le Puy och tillhör med den översta
tredjedelen av sitt lopp Centralmassivet. Sedan den
upptagit dettas andra stora flod, Allier, flyter
den med sitt mellersta lopp i en stor båge mot
n. över Parisbäckenets s.v. kant. Det nedre
loppet går över Armorikanska massivets s.v.
del; mynningen utgör ett estuarium. Floden är
underkastad starka variationer i vattenföringen
och anställer ofta svåra översvämningar i det
mellersta och nedre loppet. I mots. till Loire
men i likhet med Seine är den 650 km långa
Garonne bunden till ett enhetligt bäcken. Den
rinner upp på Maladetta-massivets s. sluttning i
spanska Pyrenéerna, flyter vid Pont du Roy in
i F. och mottar ett stort antal bifloder. Den
största, Dordogne (490 km), kommer dock från
Centralmassivet. Stark nederbörd el. hastig
snösmältning i Pyrenéerna åstadkomma stundom
katastrofala översvämningar i övre Garonne.
Flodens mynning, Gironde (72 km), utgör ett av
Europas största estuarier, dubbelt så långt som
Loires el. Seines. Floden utgör
Garonnebäcke-nets pulsåder, däremot tillhöra Charente och
Adour endast dess randområden. Rhöne, F:s
enda större medelhavsflod, börjar 1,750 m ö.h.
ur Furkaglaciären i S:t Gotthard-massivet och
rinner i stort sett mot v., tills den vid Lyon
förenar sig med Saöne och där antar dennas
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
