Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Befolkning och bebyggelse - Folkkultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
för vissa trakter i dep. Seine-Inférieure och i
Flandern, som ha spridd bebyggelse. S.v. om
nämnda linje förhärska småbyar och ensamgårdar.
Denna fördelning av bebyggelsetyper beror mindre
på naturförhållanden än på gamla etniska och
historiska orsaker. Edg.K.
Folkkultur. F:s naturförhållanden jämte
genom-gångsläget mellan Nordsjön och Atlanten i n.
och v. samt Medelhavet och den långa landgränsen
i s. och ö. ha gynnat livliga kulturförbindelser
åt alla håll men även uppkomsten av
karakteristiska, tiderna igenom bestående särdrag inom
bestämda kulturgeografiska områden, särsk. betr,
det materiella livets utformning (byggnadsskick,
kosthåll, arbetsliv, hemslöjd etc.). Det franska
folket, självt ett resultat av en folkblandning
(se ovan Befolkning), har emellertid utvecklat
en betydande kulturell självhävdelse och förmåga
att assimilera främmande element. — Prekeltisk
tradition spåras sporadiskt hos baskerna i
landets s.v. hörn, möjl. även i s.ö., där ligurisk
kultur under forntiden varit förhärskande.
Kel-terna el. gallerna, som utgjort det etniska
huvudelementet i F., ha utformat det äldre
tradi-tionsskiktet, vars variationer inom de gamla
galliska landsdelarna långt framåt i tiden ha
haft en viss betydelse. Språket och i viss
utsträckning de muntliga traditionerna omformades
emellertid av romarna, som dock endast
befolkade Provence, där mediterran kultur alltjämt
kvarlevat i särpräglad form. I övrigt blev på
så gott som alla folklivets områden, icke minst
i städerna, det romerska kulturlivet av stor,
framför allt uniformerande betydelse
(festkalendern, rättssedvänjor, politisk åskådning m.m.)
liksom senare den kristna kyrkan (den kyrkliga
kalendern, helgondyrkan, klostrens verksamhet).
Det germanska inslaget genom västgöter,
bur-gunder, franker m.fl. folk och i senare tid
nordiska vikingar har inneburit regionala särdrag.
Detsamma gäller de britanniska kelternas
invandring till Armorica (jfr Bretagne, sp. nu).
De viktigaste av dessa särdrag gälla
byggnads-skicket. Den s.k. frankiska gården med särskilda
byggnader för människor, husdjur och förråd
ordnade kring en i regel rektangulär gårdsplan
av fägårdskaraktär (jfr Bondgård, sp. 577)
möter i n. och ö. F. och når på bred front över
Belgien och Lothringen samband med liknande
gårdstyper i mell. Tyskland. S. härom markeras
ävenledes ett samband mot ö., mot Sydtyskland
och Alperna, genom ett gårdsskick, enl. vilket
samtliga utrymmen för människor, husdjur och
förråd sammanföras i ett byggnadskomplex under
ett och samma tak (de s.k. alemanniska och
keltoromanska enhetshusen). I v. F. återigen
äro bondgårdarnas utrymmen ordnade i längor,
en el. flera, parallella el. vinkelställda, på
liknande sätt som även annorstädes utefter
Engelska kanalens och s. Nordsjöns kustområden. I
s. inom det franska mediterrana området möta
norditalienska och katalanska variationer av
me-delhavshuset. Vad beträffar härdens placering
och funktion är det tydligt, att fransmännen
bevarat såväl den öppna härdens tradition (i
n.v.) som ugnens och kaminens (särsk. i s. och
ö.). I s.ö. F. är köket med härden, varifrån
även ugnen el. kaminen eldas, belägen i
byggnadskroppens inre. Ibland har köket ej ens
någon fönstervägg utåt (Franche-Comté). — Vad
kosthåll och hushåll beträffar göra sig såväl
särprägling som assimilation gällande, över hela
F. har vetebrödet av ålder brukats som
matbröd. Häri har man säkerligen rätt att se ett
uniformerande romanskt kulturarv. Bruket av
vin utgör jämte vinodlingen med dess
arbets-och festkalender ett traditionskomplex av stor
betydelse inom många delar av F. Ovan
vinodlingens nordgräns är cider en karakteristisk
dryck, och odlingen av äpplen ger en viss
prägel (om än mindre framträdande än vinodlingen)
åt arbetsliv och kulturlandskap (Bretagne,
Nor-mandie, Picardie). I n.ö. är ölet en vanlig
dryck, präglande former för måltid och
dryckeslag likaväl som vinet. Olivodlingen jämte
bruket av olja är genuint i kustområdena vid
Medelhavet och i nedre Rhöne-dalen, men olivoljan
spelar en viktig roll i kosthållet även långt n.
därom. I n. möter smör- och ostberedning på
grundval av nordvästeuropeisk mjölkhushållning
och kreatursskötsel, medan centrala och ö. F. i
detta hänseende ansluta sig till Alpernas
kultur. — Motsättningarna mellan nordliga
traditioner, nära anknytande till anglosaxiska,
kelto-brittiska, flandriska, holländska och tyska
kulturformer å ena sidan och sydliga el. romanska
traditioner å den andra, framträda även betr,
lantmannens arbetsliv och redskapsbeståndet.
Som ex. kunna nämnas den nordliga plogen,
charrue, med hjul och den enkla sydliga typen,
araire. I s. F. har man tröskat säden på
medi-terrant vis med hjälp av hästar, som trampat ur
säden, n. härom har slagtröskningen varit
dominerande o.s.v. Hemslöjd el. hemindustri har i regel
nära anknytning till städernas
hantverkstraditio-ner, numera framför allt till storindustrien, t.ex.
textilindustrien i områdena kring Lille och
Cambrai, i S:t Omer och Vogeserna. — Det
äldre folkliga dräktskicket är numera till största
delen försvunnet. På en del håll, ss. i Bretagne,
Normandie, Havsalperna och Savojen, ser man
dock ännu folkdräkter. — Festlivet har en
mångskiftande utformning. Härtill har bidragit det
stora intresset för familj och släkt, ungdomslag
(bl.a. även receptions- el. initiationsfester för
ungdomar), den kyrkliga kalendern och den
lokala helgondyrkan. Karneval, årseldar,
skördefester höra även hit. — Folktro och folkdikt ha
blivit föremål för uppteckning och även
litterärt utnyttjade, bl.a. i folkböcker. Naturväsen
i skogar och sjöar, feer etc. omtalas i en rik
sägentradition och i folkpoesien. Bland de många,
ganska rika lokaltraditionerna framstår den
bre-tonska med särsk. utpräglade drag, som blivit
av betydelse för konstdikten inom och utom F:s
gränser. Här liksom så ofta inom fransk kultur
visa sig gränserna mellan folkliga och
högre-ståndsmässiga former vara flytande. — Spec. i
sina lokala särdrag har fransk folkkultur
dokumenterats i en rik topografisk, historisk och
folkloristisk litteratur. Systematiska
undersökningar, klarläggande folkkulturens regioner och
spridningsvägar, ha däremot först under senaste
tid upptagits. Till de många äldre lokala,
histo
— 277 —
— 278 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
