Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Folkkultur - Förhistoria - Historia - Keltisk och romersk tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
riska, arkeologiska och folkloristiska sällskapen
ha slutit sig ett flertal centrala föreningar
samt Société d’ethnographie fran^aise med
uppgift att åstadkomma vetenskapliga översikter och
synteser. Centrum för det nutida vetenskapliga
arbetet utgör Musée national des arts et
traditions populaires, Paris. A.C.
Förhistoria. F. är ett av Europas på fornminnen
rikaste länder. Beträffande fynd från den
paleo-litiska stenåldern intar det obestridligt främsta
rummet. I norra F. har, framför allt i Somme-dalen,
utforskats en lång rad boplatser från äldre p
aleo-1 i t i c u m, medan epokens yngre skede är bäst
företrätt i s. F. med fyndrika grottor, vilkas
väggar ofta äro översållade med målningar. Även till
kännedomen om den mesolitiska
stenåldern har fransk forskning lämnat viktiga bidrag
genom klarläggandet av den epipaleolitiska tiden.
Av de olika kulturgrupper, som urskiljas under
den neolitiska stenåldern, äro i F.
företrädda huvudsaki. klockbägarnas och
stenkammar-gravarnas. Den förra gruppen spåras företrädesvis
i Provence och Bretagne. Den senare är utbredd
över hela landet men låter sig uppdela på fyra
huvudområden, av vilka Bretagne är viktigast.
Stenkammargravarna äro här utomordentligt
talrika och uppträda i förening med megalitiska
monument av annat slag. Den här iakttagna seden
att smycka gravhällarna med ristningar antyder
liksom klockbägarna iberiska påverkningar. En
tredje kulturgrupp, tillhörande slutet av den
neolitiska tiden samt bronsåldern, företrädes av
pål-byggnader invid schweiziska gränsen. Även under
bronsåldern var Bretagne ett av F:s
huvudområden. Den äldsta järnåldern i F.,
liksom i flertalet länder n. om Alperna, präglades starkt
av inflytelser från hallstattkulturen. Hela ö. delen
av F. kan betraktas som en provins inom dennas
område. Inom gravskicket markeras de
främmande inflytelserna vid denna tid av högar med
obrända lik. Synnerligen väl företrädd är den
kulturepok, som utfyller de sista fyra el. fem årh. f.Kr.
och som fått namn efter den schweiziska fyndorten
La Tène. La Tène-kulturen hade inom F. sitt
huvudområde i landsdelarna ö. om Seine-Saöne. Dess
äldsta skede, i F. kännetecknat av rikt utrustade
skelettgravar med den döde vilande på en
två-hjulad stridsvagn, koncentrerar sig till Champagne
och inom detta till dep. Marne. Dylika fynd
föreligga från o. 200 gravfält, därav några med över
1,000 gravar. Mot slutet av La Tène-tiden fick det
för kelterna utmärkande skelettgravskicket vika
för brandgraven i de s. och n. delarna av F. —
de arkeologiska vittnesbörden om romarnas och
germanernas begynnande invasion. Intressanta
minnen från striderna mot romarna utgöra de
framgrävda befästnings- och belägringsverken kring
Alesia, skådeplatsen för den avgörande kampen.
Från de årh., då F. som prov. GalVia transalpi’na
var inkorporerat med det romerska imperiet, visa
fornminnena, hur den keltiska kulturen omformats
till en provinsialromersk. Ytterst talrika äro spåren
av det romerska vägnätet, av broar,
vattenledningar och befästningsverk, uppförda av segrarna.
Keramiken stod vid tiden för Kr.f. under romerskt
inflytande, och redan under Tiberius uppfördes
i de s. landsdelarna filialer till Italiens fabriker för
terra sigilla’ta. Även metallindustrierna kommo nu
under romersk påverkan. Bronsvarorna från det
fabriksdistrikt, som uppstod i trakten av Lyon,
förete dock en del lokala former. Nationella drag
visar även emaljtekniken, som nådde sin höjdpunkt
under 2:a årh. e.Kr. Vid denna tid hade emellertid
den industriella tyngdpunkten förskjutit sig från
det egentliga Gallien till de övervägande av
germaner bebodda gränstrakterna vid Rhen. Efter den
frankiska invasionen i början av 400-talet blev åter
det barbariska gravskicket med rik utstyrsel
förhärskande. Folkvandringstidens arkeologiska
material från de talrika gravfälten avspeglar, hur till
en början den provinsialromerska kulturen fått vika
för den av frankerna upptagna gotiska. Senare
skönjes, hur denna ”merovingiska” odling
småningom genomsyrats av senklassiska (bysantiska)
element, vilka i början av 800-talet helt
absorberat el. undanträngt de germanska (”den
karolin-giska renässansen”). Redan fr.o.m. mitten av
500-talet kan vidare iakttagas en alltmer framträdande
motsättning mellan det egentliga Gallien å ena
sidan, det rhenfrankiska området och
Mellaneuropa å den andra — de första förebuden till det
frankiska rikets uppdelning i en romansk och en
germansk stat. Endast obetydligt återspeglas
däremot av det arkeologiska materialet vikingarnas
härjningar och den skandinaviska bosättningen i
Normandie. Den senare har däremot satt starka
spår i ortnamn. [G.Em]F.
Historia. Keltisk och romersk tid. IF.
har man under förhistorisk tid trott sig kunna
fastställa tre olika nationaliteter, i b e r e r i s.v.,
ligurer i s.ö. och kel ter in. Mot den
förhistoriska tidens slut innehade de två förstn.
folkgrupperna endast mindre områden, kelterna
(gal-lerna) utgjorde det viktigaste folket och behärskade
så gott som hela det nuv. F., vilket också efter
dem erhöll namnet Gallien. De utvecklade under
årh. närmast f.Kr. en ganska hög odling, La
Tène-kulturen (se föreg. sp.), som var starkt influerad av
grekerna, vilka på F:s medelhavskust grundat städer
och handelsfaktorier, främst Massilia (Marseille).
Men kelterna saknade verklig statsbildande kraft,
och F:s politiska historia under den keltiska tiden
präglas främst av söndring mellan stamförbund,
stammar och partier. Av denna inre söndring
begagnade sig romarna, när de efter Italiens
erövring utvidgade sitt välde åt olika håll. F:s
medelhavskust mellan Alperna och Pyrenéerna
organiserades o. 120 f.Kr. som en romersk provins,
senare kallad GaWia narbonPnsis. Det romerska
inflytandet gjorde dock ej halt här utan utsträckte
sig över stora delar av det oberoende Gallien, där
ett mäktigt keltiskt parti troget stod på romarnas
sida. Ett annat keltiskt parti sökte stöd hos de
redan på h. Rhen-stranden bosatta germanerna, där
sveberhövdingen Ariovistus* förstått att skaffa sig
stor makt. Som bundsförvant till en keltisk
fraktion gick han över Rhen och slog sig ned i trakten
av Vesantio (Besanqon), där han snart uppträdde
som den verklige härskaren. Hans tidigare
anhängare bland kelterna började betrakta honom
som fiende. I denna situation uppdrogs 58 f.Kr.
styrelsen av det romerska Gallien åt Caesar*,
vilken gav utvecklingen en avgörande vändning. Mer
än sina föregångare bland de romerska
ståthål
— 279 —
— 280 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
