Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Keltisk och romersk tid - Merovingertiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
larna inblandade han sig i det fria Galliens
angelägenheter; det romerskt sinnade partiets anhängare
behövde hos honom ej förgäves be om hjälp.
Sålunda drog han redan 58 mot Ariovistus samt
slog och utdrev honom ur Gallien. Under de följ,
åren bragte han de olika folken till lydnad; först
därefter möttes han av allvarligt motstånd genom
den arverniske hövdingen Vercingetorix’* resning
år 52, men efter stora svårigheter segrade Caesar
även denna gång, och med den keltiska
fästningen Alesias fall var Gallien helt underkuvat,
även det till största delen av iberer bebodda
området i s.v., Akvitanien.
De följ, åren organiserades landets styrelse: tre
nya prov, skapades, Bel’gia, Gallia lugdunFnsis och
Aquita’nia. Vid sidan härav fingo emellertid
kel-ternas gamla institutioner bestå, och Gallien
utgjorde på sätt och vis fortfarande ett stamförbund.
På samma sätt som landets författning i sig upptog
både keltiska och romerska element, var även
fallet med dess kultur. I mångt och mycket
ro-maniserades landet — härför var det under
Au-gustus av Agrippa anlagda storslagna vägnätet
av största betydelse —, och landet genomlevde
under den romerska tiden en verklig glansperiod:
handeln blomstrade i de talrika städerna, bland
vilka märktes Narbo Martius (Narbonne), Arelate
(Arles), Massilia (Marseille), Lugudunum (Lyon),
Burdigala (Bordeaux), Lutetia (Paris) m.fl.;
åkerbruket gick framåt under den i stort sett fredliga
äldre kejsartiden, den andliga odlingen steg till
jämnhöjd med tidens högsta (univ. i Massilia);
präktiga ruiner i F:s städer bära ännu vittne om
byggnadsverksamhetens höjd. Men F:s romerska
kultur hade i sig upptagit många keltiska element;
dessa försvagades ej, ju längre tiden gick, utan
trädde — märkvärdigt nog — ibland efter årh.
åter fram i ljuset. En viss gallisk separatism,
som fick ett tydligt uttryck i Civilis’ uppror 69
—70 e.Kr., kan också nästan hela kejsartiden
igenom iakttas, men endast en gång resulterade den
i en självständig statsbildning; det var, när under
de oroliga årtiondena efter mitten av 200-talet
e.Kr. de centrifugala krafterna i romerska riket
togo överhand. Postumus utropades då 259 till
kejsare och styrde jämte sina efterföljare Laelianus
(268), Marius (268), Victorinus (268—70) och
Tetri-cus (270—273) Gallien som en självständig stat och
hävdade gränsen gentemot anfallande germaner.
Först Aurelianus införlivade 273 åter det ”galliska
kejsardömet” med det romerska riket.
Under senantiken delade Gallien, där Trier vid
denna tid överflyglade övriga städer, öde med
övriga romerska provinser. Kristendomen gjorde
sitt inträde, ehuru senare än annorstädes.
Däremot torde germaniseringen av samhället ha
försiggått fortare än på andra håll, beroende på att
grannskapet till Germanien tvingade kejsarna att
i landet hålla betydande garnisoner, som åtm. från
300-ralet till största delen bestodo av germaner.
Detta gjorde Gallien till ett politiskt centrum och
ett ypperligt verksamhetsfält för tronkandidater.
Det blev nu ständig krigsskådeplats, och sedan
Rhen-gränsen i början av 400-talet blottats på
rikstrupper, trängde olika germanska folk över
densamma samt erhöllo som romerska
bundsförvanter med skyldighet att värja landet stora delar
av Gallien upplåtna åt sig. I början av 400-talet
erhöllo västgöterna sålunda hela s.v. Gallien och
omkr. årh:s mitt burgunderna dess s.ö. delar; de
förras centrum var Toulouse (se Västgöterna), de
senares Lyon (se Burgund 1). Under 400-talet
överskreds Rhen vidare i s. av alemanner* och
i n. av franker*. Endast n. Gallien lydde direkt
under kejsaren, vars ämbetsmän hade föga att säga
vid sidan av de germanska kungarna. Dock
lyckades kort efter 460 ståthållaren här Aegidius
tillvinna sig en stark maktposition; hans son
Syagrius övertog vid faderns död 464
ståthållar-skapet och blev vid det västromerska rikets
upphörande 476 självständig och styrde som sådan
sitt område. Redan 486 blev han dock besegrad
av de från ö. framträngande frankerna, vilkas
konung Klodvig blev herre i Syagrius’ rike, den
sista spillran av det västromerska riket.
Merovingertiden (jfr karta vid Europa,
sp. 1184). Genom sin seger över Syagrius
hade Klodvig av merovingernas ätt blivit herre
över Gallien n. om Loire. Av hans folk,
frankerna, har F. erhållit sitt namn, och ur hans
rike har F. vuxit fram. Men 486 var detta endast
ett av de tre stora välden, som det nuv. F. var
uppdelat i; de andra voro västgöternas rike kring
Toulouse och burgundernas kring Lyon. Redan
Klodvig lyckades dock besegra västgöterna och
507 beröva dem allt land mellan Loire och
Ga-ronne; hans söner, vilka 511 delade faderns rike
mellan sig, gjorde 532 slut på Burgund. Genom
andra krig mot alemanner, thyringar, bajuvarer,
öst- och västgöter utvidgade merovingerna sitt
rike så, att det vid 500-talets mitt omfattade hela
nuv. F. med undantag av landet s.v. om Garonne
och kustremsan mellan Pyrenéerna och Rhöne
samt dessutom hela v. Rhen-stranden och s.
Tyskland. Men sammanhållningen var mycket lös och
merovingernas överhöghet över de östligast
belägna områdena oftast endast nominell. — F. var
efter Klodvigs död med få avbrott — de viktigaste
under Klotar I 558—561, Klotar II 613—628 och
Dagobert I 630—638 — uppdelat mellan hans
ättlingar, kungarna av den merovingiska dynastien
(se Merovinger). Deras inbördes strider, som
under 500-talets senare del voro förknippade med
de rivaliserande drottningarna Fredegundas och
Brunhilds namn, förete vid ett ytligt betraktande
ett hopplöst virrvarr. Tiden synes präglad av en
otrolig dekadans och kulturellt förfall.
Statsban-den upplöstes, och de kungl. ämbetsmännen,
grevarna, blevo allt mer och mer oberoende av
centralmakten; särsk. sedan det 614 bestämts, att
grevarna skulle tas ur den lokala aristokratien,
blevo ämbetena med tiden ärftliga. Icke desto
mindre var merovingertiden för F:s utveckling av
största betydelse. Stora motsättningar, som
århundraden igenom präglat Västerlandets liv,
över-vunnos, nya motsättningar, som skulle göra sig
gällande lika länge, skapades.
Det samfund, som bestod vid merovingertidens
början, var typiskt för den utgående antiken. Med
styrka gjorde sig de konfessionella motsättningarna
mellan katoliker, arianer och hedningar gällande.
När Klodvig 496 jämte sitt folk lät sig döpas
och antog kristendomen i dess katolska form, var
det slut med hedendomen i F. Genom meroving-
— 281 —
— 282 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
