Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Julimonarkien 1830—48 - Andra republiken och andra kejsardömet 1848—70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Vänsterministären Laffitte (1830—31) förmådde icke
dämpa dem och måste avgå. Makten övergick till
högercentern (ministärerna Casimir-Périer 1831—
32, N. J. Soult 1832—34 och de Broglie 1835—36),
som med hårdhet och kraft återställde lugnet
men också genomförde en del viktiga reformer,
ss. obligatorisk skolundervisning; en
utrikespolitisk kris 1830—31 till följd av de franska
sympatierna för de belgiska, polska och italienska
upproren och F:s önskemål att vinna inflytande i
Belgien övervunnos genom fransk reträtt.
Sedan Thiers 1836 en kort tid varit
regeringschef, sökte Ludvig Filip, som s.å. till
ministerpresident utsåg sin vän L. M. Molé, personligt leda
den franska politiken, men de olika
centerfraktionerna gingo då samman och genomdrevo 1839
Molés avgång. Thiers, som 1840 ånyo blev
regeringschef, drev i de aktuella orientaliska
frågorna en energisk utrikespolitik, som tycktes skola
leda till en allmän europeisk sammanstötning,
men måste avgå, då den försiktige och fredsvänlige
Ludvig Filip undandrog honom sitt stöd. I det
nya kabinettet Soult (1840—47) blev Guizot den
ledande kraften, 1847 själv ministerpresident. I
de utrikespolitiska frågorna slog F. till reträtt och
ingick en entente med England; Algeriets erövring
fullbordades. Inrikespolitiken karakteriserades av
en steril konservatism. Men kritiken mot Guizots
politik växte. Man klandrade hans för F:s
prestige påkostande eftergifter åt utlandet, och allt
starkare reformkrav höjdes; i verkligheten hade
de republikanska och socialistiska rörelserna nu
nått stor betydelse, men den oppositionella
propagandan tog främst sikte på att genomdriva
utvidgad rösträtt, en punkt, på vilken Guizots
motståndare av olika schatteringar lätt kunde enas.
De beslöto, för att ge ökad styrka åt sitt krav,
organisera gemensamma demonstrationer, s.k.
reformbanketter. Då en dyl. reformbankett i Paris
1848 förbjöds av regeringen, utbröto 22/2
oroligheter i staden, dessa underblåstes av de radikala
agitatorerna och växte under de följ, dagarna till
en revolution, februarirevolutionen,
som tack vare arbetarklassens uppslutning
avgick med segern. Ludvig Filip, som först
förgäves sökte dämpa stormen genom att bilda en
ny regering ur vänstercentern och dynastiska
vänstern, abdikerade till förmån för sin sonson, greven
av Paris, men för sent. Sedan upprorsskaror trängt
in i deputeradekammaren, utsågs här en
provisorisk regering av moderata republikaner, som
sedermera utökades med ett utskott av de
socialistiska upprorsmännens ledare. Lamartine,
Ledru-Rollin och Blanc voro de främsta inom den så
tillsatta provisoriska regeringen, som omedelbart
proklamerade republiken.
Andra republiken och andra
kejsardömet 184 8—7 0. Allmän rösträtt samt
pressfrihet infördes nu. På möten landet runt
gåvos uttryck åt viljan till samförstånd och
reformer, politiska och sociala. S.k.
nationalverkstäder* inrättades för att bereda de arbetslösa
försörjningsmöjligheter. Men motsättningarna mellan
de borgerliga och arbetarna-socialisterna voro för
djupgående. Vid valen 25/« till konstituerande
församlingen valdes 500 moderata republikaner, 300
rojalister och endast några socialister.
National
verkstäderna, som visat sig för kostbara,
stängdes, vilket följdes av fruktansvärda upplopp (22/s
—26/e), undertryckta med hård hand av general
L. Cavaignac. Enl. den strax därefter antagna
författningen infördes enkammarsystem, den
verkställande makten skulle tillkomma en på 4 år
enl. allmän rösträtt utsedd president, som icke
skulle kunna omedelbart återväljas. Till posten
kandiderade av de ledande politikerna främst
Cavaignac och Ledru-Rollin men därjämte den
bo-napartistiske pretendenten Ludvig Napoleon, som
insatts i deputeradekammaren och vid valet 10/i2
erhöll en överväldigande majoritet. Han närmade
sig snart de klerikala grupperna, som behärskade
representationen. Genom ”Falloux’ lag” 1850
ställdes undervisningen under prästerskapets ledning,
och en militärexpedition avsändes till Rom för
att återinsätta påven i dennes världsliga
besittningar; inskränkningar vidtogos i den allmänna
rösträtten. Sedan ett förslag om upphävandet av
förbudet mot återval av president fallit i
lagstiftande församlingen, tillvällade sig Ludvig
Napoleon 2/i2 1851 makten genom en statskupp, som
vid företagen folkomröstning godkändes under
administrationens påtryckning av 7,5 mill.
röstande; han blev nu president på 10 år. Efter en
andra omröstning lät han i nov. 1852 utropa sig
till kejsare under namn av Napoleon III. I
samband med välvningarna fick F. också en ny
författning 1852. Enl. denna skapades en senat, som
var sammansatt av på livstid av kejsaren utsedda
medl.; den lagstiftande kåren valdes enl. allmän
rösträtt. Men systemet med ”officiell kandidatur”
tillämpades genomgående, och församlingen
saknade förbindelse med ministärens ledamöter och
därigenom inflytande på deras politik. Pressen
påsattes ”munkorg”, oppositionen undertrycktes;
intill 1857 utgjorde den i lagstiftande kåren 5
personer, bland dem J. Favre och É. Ollivier.
Efter Orsinis attentat 1858 erhöll regeringen
befogenhet att fängsla, landsförvisa el. deportera
varje misstänkt. Denna regim upprätthölls tack
vare folkets beundran för Napoleon III:s
utrikespolitiska framgångar, som gåvo honom ett
dominerande inflytande i Europa: alliansen med
England 1854, Krimkriget 1855, italienska
fälttåget 1859, inkorporeringen av Savojen och Nizza
1860. Det bedrevs en energisk näringspolitik, som
ökade nationalförmögenheten och spred välstånd
även bland de lägre folkklasserna. Landet
övergick alltmer till maskindrift och industrialism,
järnvägar anlades, kanaler byggdes, stora
rederibolag grundades, banker upprättades, jordbruket
understöddes genom en serie åtgärder. Under
allmänt jubel avhölls 1859 en världsutställning i
Paris, besökt bl.a. av ryske kejsaren och
preussiske konungen. — De utrikespolitiska
framgångarna under 1850-talet följdes emellertid under
1860-talet av en rad svåra motgångar:
expeditionen till Mexico, påbörjad 1862, medförde, att F.
förlorade kärntruppen av sin armé, och
preussarnas seger 1866 över österrikarna vid Sadova bröt
F:s utrikespolitiska hegemoni. Genom sin
italienska politik stötte kejsaren sig med det katolska
prästerskapet, som tidigare varit honom ett
verksamt stöd. Genom 1860 års handelsfördrag med
England och införandet av frihandel avlägsnade
— 301 —
— 302 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
