Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Andra republiken och andra kejsardömet 1848—70 - Andra kejsardömets fall, freden och Pariskommunen 1870—71 - Tredje republiken intill 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Napoleon från sig den industriella
storbourgeoisiens sympatier. Samtidigt började den liberala
oppositionen att ånyo göra sig hörd. — Napoleon
tillgrep en taktik av eftergifter i förhoppning att
vinna oppositionens bevågenhet, men så
omedgör-lig som denna var, befordrade han därmed
endast dess inflytande. 1863 sammanslöt den sig till
Union libérale och lyckades erövra 35 platser i
lagstiftande kåren; Thiers, som gjorde sitt
åter-inträde i politiken, tog plats bland kejsarens
motståndare. Däremot bildade den gamle
oppositionsmannen Ollivier ett försonligt ”tredje parti”,
en center, som 1864—66 godkände kejsardömet
men krävde en liberal reformpolitik. Häftigt
bekämpade .bägge grupperna kejsarens främste
rådgivare E. Rouher, som 1863—69 var regeringens
chef, samt avtvungo kejsaren 1867
interpellations-rätt, 1868 ökad pressfrihet. Oppositionen förde i
sina tidn., ss. Rocheforts ”Lanterne”, en
skoningslös kampanj mot kejsarhuset och regeringen. 1869
beslöt Napoleon III att uppge kampen. Genom
ett senatsbeslut i sept. infördes ett parlamentariskt
styrelseskick, och i jan. 1870 bildade Ollivier
ministär. Med ökad häftighet fortsatte likväl de
republikanska demonstrationerna. Kejsaren lät då
ytterligare reformera författningen, som
underställdes en ny folkomröstning; med 7,5 mill. röster
mot 1,5 utföll denna till kejsardömets förmån;
men kort därefter utbröt fransk-tyska kriget*, som
gav kejsardömet dödsstöten.
Andra kejsardömets fall, freden och
Pariskommunen 1870—71. Sedan
meddelandet om Sedans kapitulation anlänt till Paris,
trängde 4/s folkmassorna in i lagstiftande kåren, där L.
Gambetta förklarade kejsardömet avskaffat. Från
Hotel de Ville utropades republiken, och en
nationell försvarsregering bildades med general L.
J. Trochu som ordf.; bland dess medl. märktes
Favre, J. Ferry, Gambetta och H. Rochefort.
Allmänna val företogos 8/2 1871. Nationalförsamlingen,
som sammanträdde i Bordeaux, bestod av 400
le-•gitimister och orléanister, 200 republikaner samt
30 bonapartister. Den moderate och från början
monarkistiskt sinnade Adolphe Thiers
valdes provisoriskt till ”chef för franska republikens
verkställande makt”. Däremot kunde enighet ej
uppnås om en ny författning. Det dröjde 5 år,
innan så kunde ske; då infördes republiken med
endast en rösts majoritet.
U3 ratificerade nationalförsamlingen
fredspreli-minärerna (se Fransk-tyska kriget), och 10/s
överflyttade den till Versailles. Fredsfördraget i
Frankfurt 10/5 medgav rätt för Elsass-Lothringens
befolkning att välja mellan tyskt
statsmedborgar-skap el. att utvandra till F. Som följd därav
överflyttade o. 60,000 till F. Tills
krigsskadeståndet på 5 milliarder frcs slutbetalts, höllos vissa
delar av F., 27 dep., militärt ockuperade, till en
början av 650,000 man, vilkas underhåll F. hade
att sörja för. Kriget hade tillfogat F. djupa sår:
140,000 döda, förlusten av Elsass-Lothringen,
vars befolkning uppgick till 1,600,000, affärslivets
stagnation och bankverksamhetens upphörande,
en allmän ekonomisk kris, arbetslöshet och svält
bland industriarbetare och småfolk. Svårast
härjade nöden i Paris, där under belägringen så gott
som all ekonomisk verksamhet upphört.
Tusen
tals familjer hade ännu under vårmånaderna ingen
annan inkomst än mannens dagpenning på 1,50
frcs som nationalgardist. Likväl beslöt
nationalförsamlingen, att utbetalandet av denna skulle
in-dras och samtidigt att betalningsmoratoriet för
hyror, skulder m.m. 10/s skulle hävas.
Underrättelsen, att de tyska trupperna 4/s skulle intåga i
Paris, hade djupt kränkt befolkningen, och på
eget bevåg hade nationalgardister dragit kanoner
från Élyséekvarteren upp till Montmartre och
Bel-leville. Nationalgardena i arbetarkvarteren
sam-manslöto sig till en ”republikansk federation”, och
3/s tillsattes en ”centralkommitté”. Thiers
beordrade linjetrupper att 18/s bemäktiga sig kanonerna.
Det blev signalen till en folkresning. Trupperna
vägrade skjuta på folkmassorna, och generalerna
Thomas och Lecomte fysiljerades. Regeringen
lämnade Paris och beslöt att företa en formlig
belägring av staden för att skoningslöst
undertrycka upproret. I Lyon, S:t Étienne och några
andra arbetarcentra gjordes svaga försök att följa
Paris’ exempel. Men de undertrycktes lätt, och
Paris isolerades. Från Hotel de Ville regerades
det av ett revolutionärt råd, som utgav sig för
F:s suveräna makt och lagstiftare. Bland dess
mer bemärkta medl., vilka representerade skilda
åsikter, voro Delescluze, Pyat, Flourens,
Rochefort, Ferré och Rigault, vilka senare i fanatism
krävde skräckvälde.
Thiers uppdrog befälet över
regeringstrupperna åt P. MacMahon, som förfogade över 100,000
man, varemot kommunens verkligt stridbara
knappast uppgingo till 30,000. s/4 företogo de ett
utfall mot Versailles, vilket utan ledning ömkligt
misslyckades, varefter 26/s regeringstrupperna
genom tvenne portar trängde in i Paris. Under den
”blodiga veckan” (21/s—28/s) fördes från gata till
gata en oförsonlig strid. Kommunarderna läto
Tuilerierna, delar av Louvren och Hotel de Ville
bli lågornas rov samt fysiljerade personer de
tagit som gisslan, bl.a. Paris’ ärkebiskop. Sedan
trupperna bemäktigat sig staden, rensades den
för misstänkta. Man beräknar, att 20,000
personer fysiljerades; 50,000 häktades; no dömdes till
döden, 243 till straffarbete, 6,000 till deportation
el. fängelse. Först 1880 benådades de. Det tog
20 år, innan de revolutionära mäktade organisera
sig på nytt.
Tredje republiken intill 1914. Vid
partiella nyval i juli 1871 segrade republikanerna.
Allt tydligare visade det sig, att befolkningens
övervägande del hyste sympati för ett
republikanskt styrelseskick, för vilket Gambetta under
ständiga resor i landet bedrev en livlig
propaganda. Thiers vinnläde sig orn att snarast
inbetala krigsskadeståndet till Tyskland och därigenom
häva den militära ockupationen. Inbetalningarna
föranledde upptagandet av tvenne lån; det senare
övertecknades 14 ggr. 2 av 5 milliarder
inbetalades 1871, återstående 3 1872 och 1873. 18/9 1873
utrymdes F., 1 V2 år tidigare än beräknat.
Nationalförsamlingen hade, förklarade Thiers, ”gjort
sig väl förtjänt om fäderneslandet”.
Thiers, som var motståndare till direkta
skatter, genomdrev, att de skattehöjningar, som
nödvändiggjorts av ökade utgifter, uttogos genom
höjda tullar, stämpelavgifter, tändsticksmonopol
— 303 —
— 304 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
