Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Tredje republiken intill 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
och lyxskatter. Försvarsväsendet ordnades genom
1872 års lag om obligatorisk värnplikt och
fem-årig utbildningstid; dock medgåvos vidsträckta
lättnader genom lottning och friköpning. För att
beskära Thiers’ avgörande inflytande genomdrevo
rojalisterna, att hans befogenhet att delta i
nationalförsamlingens förhandlingar inskränktes. 28/s
1873 avgick Thiers från presidentvärdigheten.
Marskalk Patrice MacMahon (1873—79)
valdes till hans efterträdare, och genom en lag i
nov. 1873 fastställdes tiden för hans mandat till
7 år. En försoning åstadkoms mellan Karl X:s
sonson, greven av Chambord (hertig av Bordeaux),
och Ludvig Filips, greven av Paris. Greven av
Chambord anlände i hemlighet till Versailles, och
hans val ansågs säkerställt, då han genom en
proklamation av okt. 1873 vägrade ”övergiva
Henrik IV:s vita fana”. Därmed försatt han rätta
ögonblicket. I jan. 1875 antogs ett lagförslag,
varigenom definitivt fastställdes, att ”republikens
president... väljes av senat och
deputeradekammare, förenade till nationalförsamling. Han väljes
för 7 år och kan återväljas”. Under febr.—juli
antogos de tre lagar, som utgjorde den franska
konstitutionen av 1875. Nationalförsamlingen
upplöstes 31/i2 1875.
Den unga republiken fick i många år kämpa
för sitt fortbestånd. Ett republikanskt statsskick
var infört men det republikanska programmet ej
därmed förverkligat. Det mötte motstånd från
rojalister och bonapartister såväl som från vida
kretsar av borgerliga republikaner. Inbördes
stodo republikanerna splittrade, och på sin yttersta
vänster räknade de revolutionära partier,
åsyftande en social revolution. Den parlamentariska
republiken med vidsträckt befogenhet för
parlamentet att anta misstroendevota var icke
uppdelad i några få stora partier utan i små grupper,
vilka genom tillfälliga kombinationer bildade
växlande majoriteter, vilket ledde till täta
regeringsskiften ■— över 50 under perioden intill i:a
världskriget. Statsförfattningen var ej så uppbyggd, att
den garanterade stabilitet. Konstitutionens
upphovsmän hade räknat med en monark och
tillskurit statschefens roll därefter. De hade däremot
icke anpassat författningens övriga bestämmelser,
allra minst dem om misstroendevotum, därefter.
Det visade sig snart, att en president ännu mindre
än en konung kan hävda ställningen av
tongivande statschef mot ett folkvalt parlament med rätt
att, när helst det så önskar, sätta en regering i
minoritet. Presidentens författningsenligt
utsträckta befogenheter sattes därför ur bruk, men först
efter långa strider, den sista så sent som 1924.
Den första striden av avgörande betydelse
utkämpades 1877 av MacMahon, sekunderad av
A. de Broglie. Den är känd under namnet ”den
16 maj”. Detta statskuppsförsök misslyckades,
och 30/i 1879 avgick MacMahon. Samma dag
valdes till hans efterträdare Jules G r é vy
(1879—87). S.å. överflyttades parlamentet till
Paris, och 14/-, årsdagen av Bastiljens intagande,
förklarades som nationaldag. Grévy, som tidigare
utövat stort parlamentariskt inflytande, önskade
som president bibehålla detta. Häri torde ligga
den väsentliga orsaken till att han förbigick
Gambetta, vars oerhörda popularitet gjorde
ho
nom till republikanernas självskrivne hövding,
och till regeringschefer valde Ch. L. de Freycinet
och J. Ferry, mindre diktatoriskt och mindre
demagogiskt lagda. Först 1881 kallade han
Gambetta, men splittringen mellan republikanerna hade
då vuxit sig så stark, att denne misslyckades att
bilda en republikansk koncentrationsministär. Som
chef för Union républicaine stod han Gauche
ré-publicaine under Ferry nära. Bägge dessa
grupper tillämpade en opportunistisk taktik,
försökande från fall till fall realisera det republikanska
programmet, medan en 3:e grupp, radikalerna,
under G. Clemenceau, fordrade en rad
omedelbara reformer, avskaffande av senat och president,
skilsmässa mellan stat och kyrka, domares
valbarhet, decentralisering, nationalmilis och nedsatt
utbildningstid för värnpliktiga, inkomstskatt m.m.
För radikalerna, ättlingar till jakobinerna med
deras revolutionärt-sociala och patriotiska program,
var Gambetta misstänkt för att söka kompromiss
ej enbart med de moderata industriidkarna utan
även med Bismarck. Såväl Gambetta som senare
Ferry bekämpades av radikalerna som renegater
mot revanchetanken; i Ferrys strävan att skaffa
F. utomeuropeiska besittningar sågo de ett svek
mot Elsass-Lothringen. Gambettas ministär
varade ej 3 mån. Kort därefter avled han, och
Ferry blev republikanernas verklige ledare.
Denna ställning innehade han till mars 1885. Som
undervisningsminister 1879 och konseljpresident
(sept. 1880—nov. 1881, febr. 1883—mars 1885)
genomförde han ett flertal större reformer:
dekreten mot de religiösa sällskapen (1880), skollagarna
(1881—82), lagen om pressfrihet och
församlingsrätt (1881), lagen om föreningsrätt och lagen om
kommunalt självstyre (1884), revisionen av
författningen (1884), införande av listval (1885).
Ferry åsyftade att häva kyrkans och
ordenssällskapens politiska makt samt kontroll över
undervisningen. Fördenskull tillerkändes ensamt åt
staten rätt att tilldela universitetsgrader,
upplöstes jesuitorden samt ålades religiösa
ordenssällskap att inom 3 mån. begära statlig auktorisering.
Han förverkligade en kostnadsfri, obligatorisk
och konfessionslös folkundervisning.
Prästerskapets kontroll över skolorna upphävdes.
Flickskolor upprättades samt i vart dep.
folkskollärar-seminarier. Genom lag om föreningsrätt, ett verk
av Ferrys inrikesminister R. Waldeck-Rousseau,
hävdes den s.k. liberala lagstiftning, vilken,
utgående från individuella frihetsrättigheter, 1791
förbjudit arbetare el. andra yrkesmän och
intressenter att föreningsvis sammansluta sig. Rätt
medgavs ej blott till yrkesvis sammanslutning utan
även till bildande av större sammanslutningar
(fédérations) mellan olika föreningar. Härigenom
möjliggjordes den franska fackföreningsrörelsen.
Redan 1913 voro enl. denna lag 5,000
arbetarföreningar bildade, omfattande 1 mill. medl., dels
lokala s.k. bourses du travail, dels yrkesmässiga
över hela landet, fédérations nationales, dels
sammanslutningar sådana som den 1895 grundade
CGT (Confédération générale du travail),
sammansatt dels av arbetarbörser, dels av federationer.
Genom den nya kommunallagen fingo
kommunerna rätt att själva välja mär och blevo
härigenom, på gr. av en märs vidsträckta befogenheter
— 305 —
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
