Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Tredje republiken intill 1914
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
som chef för såväl polismakt som samtliga
kommunala myndigheter, i vida högre grad än tidigare
självstyrande. Endast för Paris tillämpades
fortfarande mindre fria bestämmelser. — Bland
konstitutionella ändringar märktes avskaffandet av
på livstid utsedda senatorer samt utökande av
städernas representanter i valförsamlingarna för
val av senatorer. Listval vid val till
deputeradekammaren tillämpades f.g. 1885. Under denna tid
rensades administrationen från de sista resterna
av monarkiskt inslag.
De följ, åren, sedan den impopuläre Ferry
avlägsnats från makten, avlöste republikanska
kon-centrationsministärer varandra. Det var en period
av osäkerhet och hållningslöshet, då
republikanerna visserligen innehade majoritet men denna
mellan radikaler och moderata var uppdelad i två
nästan jämstarka flyglar. Det ekonomiska läget
var tryckt och missnöjet mot författningen och
de härskande grupperna starkt, underblåst av P.
Déroulèdes och ”patriotligans” agitation för en
författningsändring. President Grévy saknade
förmåga, om ock icke vilja, att åstadkomma
politisk stabilitet, och efter avslöjandet, att hans
svärson, deputeraden Wilson, bedrivit
ordensaf-färer, tvingades Grévy att avgå. Till hans
efterträdare valdes Sadi Carnot (1887—94). —
Redan dessförinnan hade general G. Boulanger
samlat de missnöjdas förhoppningar kring sin
person. Krigsminister 1886, hade han i april 1887
visat beslutsamhet med anledning av ett
tyskt-franskt gränspostmellanhavande och börjat hälsas
som ”general Revanche”. Regimens alla
missnöjda slöto upp kring honom från Déroulède till
Rochefort och tidvis Clemenceau. Hans program
var svagt: upplösning, revision, konstituerande
församling, men allmänheten delade hans
patriotiska avsikter såväl som hans indignation över
den parlamentariska oligarkien. Han eftersträvade
en allmän folkomröstning, men i övrigt saknade
han fast taktik. För sin propaganda mottog han
penningbidrag från greven av Paris och
hertiginnan av Uzès, vilket avlägsnade radikalerna från
honom. Vid olika partiella nyval uppställde han
sig som kandidat och valdes 7 ggr till deputerad,
sista gången 27/i 1889 i Paris. Hans vänner sökte
den kvällen förmå honom att tåga mot
Élysée-palatset, men han vägrade. Kort därefter
skrämde regeringen honom med åtal inför krigsrätt,
och han flydde % till Bryssel. Efter Boulangers
avresa sjönk hans popularitet hastigt. Den
sköljdes bort av glädjeruset under 1889 års
världsutställning, och vid valen hösten s.å. erövrade
republikanerna 366 platser, mot 165 ”konservativa”
och endast 45 boulangister.
1890-talet uppvisade få betydande politiska
insatser. Reformperioden var avslutad, statsskicket
tryggat, men partigodtycket florerade. Man levde
i en period av skepticism, och allmänt gick talet
om självsvåld och mutsystem inom parlament
och administration. Detta fick ökad näring
genom den s.k. Panamåskandalen. 1888 hade det
av Lesseps bildade bolaget för byggande av en
kanal genom Panamånäset erhållit parlamentets
tillstånd att upplägga ett stort obligationslån. Kort
därefter försattes bolaget i likvidation, utvisande
en brist av 1 V2 milliard frcs. Parlamentets
till
stånd skulle ha uppnåtts genom rikliga mutor.
En utredningskommission tillsattes, och en
minister dömdes som skyldig. Men ingen övertygades
om att affären därmed var upprensad. En nervös
stämning av skandal höll sig kvar och
återverkade på allmänhetens omdöme om parlamentet.
Lösa anklagelser utslungades än mot den ene,
än mot den andre. Vid nyvalen 1893 föll bl.a.
Clemenceau igenom och hölls till följd av
Panamåskandalen i 10 år avlägsnad från parlamentet,
varigenom radikalerna gingo förlustiga sin ledare
och främste debattör. Genom påve Leo XIII:s
försonliga politik skedde ett närmande mellan
kyrkan och republiken. ”Den konstitutionella
högern” bildades och sökte kontakt med arbetarna.
Det övervägande antalet av dessa följde dock en
annan paroll. Den socialistiska Internationalen
hade 1889 hållit sin kongress i Paris och
beslutat fira Vs som en arbetarnas dag. Under J.
Guesdes och P. Brousses propaganda fylkades
skarorna kring marxismen. Sammanstötningar
ägde rum med polismakten; 1893 valdes 50
socialister till deputerade, bland dem J. Jaurès och A.
Millerand. En livlig anarkistisk propaganda
bedrevs, och en serie attentat ägde rum. Efter ett
besök i Lyons handelskammare mördades
president Carnot 1894 av en italiensk anarkist. För
att undertrycka denna propaganda antogos vissa
inskränkningar i pressfriheten (1893—94). Till
Carnots efterträdare valdes Paul Pierre
Ca-s i m i r-P é r i e r (1894), men redan 15/i 1895
nedlade han sitt uppdrag, varefter Félix Faure
valdes till president (1895—99). Denne avled
efter 4 år, och Émile L o u b et utsågs till hans
efterträdare (1899—1906). 1892 bröt F. med
frihandelssystemet och införde, ej minst till
lantbrukarnas tillfredsställelse, ett tullsystem. Det nya
systemets främste talesman var J. Méline.
Regeringsmakten innehades med kortare mellanrum
för radikala ministärer, H. Brisson och L.
Bour-geois, av moderata koalitionsministärer sådana
som J. Dupuys och Mélines. — Under årh:s två
sista år upplevde F. en inbördes strid av
säll-spord häftighet med efterverkningar för lång tid
framåt, Dreyfusaffären*. Zolas i Clemenceaus
tidn. ”L’Aurore” (jan. 1898) publicerade brev till
republikens president kom denna militära
process att växa ut till en nationell samvetskris och
en politisk partifråga, i vilken antisemiter, kyrka
och militär fylkades mot radikaler, socialister och
vida kretsar av intellektuella men där meningarna
gingo så starkt isär och ofta bröto alla
partigränser, att medl. av samma familj oförsonligt
förfäktade motsatta åsikter. Bland
dreyfusarder-nas ledare märktes A. Scheurer-Kestner,
Clemenceau, Jaurès, bland antidreyfusardernas J.
Le-maitre, Déroulède, M. Barrès. För att göra slut
på denna inbördesstrid kallade Loubet till
makten Gambettas och Ferrys tidigare medarbetare
Waldeck-Rousseau, vilken kraftfullt återställde
ordningen.
Med Waldeck-Rousseaus övertagande av
makten avslutades den era, då ”progressisterna”, de
moderata republikanerna, styrt landet. Intill i:a
världskriget dominerades F:s politik av
vänsterpartierna, första tiden, till 1905, under samarbete
mellan radikaler och socialister. Waldeck-Rous-
— 307 —
— 308 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
