Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Tredje republiken intill 1914 - Inrikespolitiken under 1:a världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
seau regerade (juni 1899—juni 1902) i närmare 3
år, stödd av ett ”republikanskt block” av
samtliga vänsterpartier. Millerand företrädde inom
regeringen en moderat socialism. Under
Waldeck-Rousseau och É. Combes (1902—05) genomfördes
”laicismen” samt förbättrades arbetarlagstiftningen.
Kyrkans och de religiösa kongregationernas
inflytande, såväl ekonomiskt som i fråga om
uppfostran, bröts, och en rensning av för vänstern
osympatiska element företogs inom armé och
administration, med hjälp av hemliga angivelser
och listor (fiches). Genom lagen om föreningar
(1901) uppställdes krav på statlig auktorisering
för varje kongregation; medl. av icke
auktoriserad kongregation förbjödos att undervisa. Lagen
var byggd på principen om fri föreningsrätt för
alla franska medborgare, men auktorisation
krävdes, där förening var ställd under främmande
auktoritets överhöghet (påvens). Genom en
senare lag (1908) indrogs varje rätt för
kongregation att meddela undervisning. Med anledning av
påvens protest mot Loubets besök hos italienske
konungen avbrötos 1905 de diplomatiska
förbindelserna med Vatikanen. Året därefter antogs
(med A. Briand som rapportör i kammaren) en
lag om skilsmässa mellan stat och kyrka, som
upphävde det sedan 1801 gällande konkordatet
och samtidigt bröt med gallikanismen, den
traditionella formen för en fransk nationell katolicism.
Enl. lagen erkände staten ingen religion som
officiell men garanterade fri kultutövning för
samtliga. Staten upplät gratis kyrkor, men lösöre
och fast egendom skulle innehas av kyrkliga
föreningar. Påven protesterade mot lagen,
oroligheter inträffade vid inventering av kyrkornas
egendom, och en våldsam agitation fördes mot
lagens tillämpning, ej minst från medl. i den
nybildade Action franqaise*. 1905 infördes
undantagslös obligatorisk värnplikt, och
utbildningstiden sänktes till två år. Inkomstskatt infördes,
delvis ett verk av J. Caillaux. I övrigt
avstannade reformarbetet, trots att radikalerna vid nyvalen
1906 hemförde majoritet och under Clemenceau
(1906—09) en längre tid oavbrutet innehade
makten. 1906 valdes deras kandidat, Armand
Falli è r e s, till president (1906—13). En period av
strejker inbröt liksom av konflikter mellan
regering och socialister, som bl.a. togo form av
ora-toriska dueller mellan Clemenceau och
socialisternas lysande och idérike ledare Jaurès. Dessa
stridigheter liksom kampen kring ett proportionellt
valsätt, avsett att sätta en gräns för personliga
och lokala intrigers inflytande på valen, upptogo
regeringens tid. Man levde i en utrikespolitisk
oro. Försvarsfrågan trängde ånyo i förgrunden,
och 1913 utsträcktes utbildningstiden till 3 år.
Reaktionen mot radikalernas partivälde gjorde sig
gällande även hos politiker, som eljest stodo
dem nära, och 1913 valdes den mer moderate
Raymond Poincaré (1913—20) mot
radikalernas kandidat till president. Ingen partigrupp
innehade säker majoritet, och från 1909 till i:a
världskriget förbrukades 10 ministärer. — F:s
utrikespolitik under skedet efter 1870 präglades
givetvis av nederlaget i kriget mot Tyskland samt
den smärtsamma förlusten av Elsass-Lothringen.
Till att börja med var dock F:s ställning i den
internationella politiken svag, och landet var
isolerat. Betydande framgångar vann det på det
kolonialpolitiska fältet, där särsk. J. Ferry var
aktivt verksam. Detta ledde emellertid till
upprepade slitningar med England. 1890-talet
medförde en förbättring av F:s läge. Efter Bismarcks
fall upphörde det tysk-ryska samförståndet, F.
och Ryssland närmade sig varandra och ingingo
1891 en första överenskommelse. Mot årtiondets
slut upphörde den engelsk-franska spänningen i
och med F:s reträtt i Fashodakonflikten (se
Fashoda), och mellan de två länderna uppstod ett
nära samgående (entente cordiale). Slutstenen blev
den rysk-engelska överenskommelsen 1907,
varefter den s.k. trippelalliansen kan anses färdig.
Som medl. av den kunde F. räkna på både
Englands och Rysslands stöd. Visserligen blev F.
tvunget att inför Tysklands aggressiva politik i
Marocko göra eftergifter 1906 och 1911, men den
motsatta stormaktskonstellationen, trippelententen,
försvagades genom de närmanden mellan F. och
Italien, som ägde rum alltifrån 1900. Det franska
allianssystemet visade sin hållfasthet vid
utbrottet av i:a världskriget 1914; detta medförde för
F:s del väldiga förluster i människoliv och
material men ledde, icke minst till följd av de franska
krigsinsatserna under Clemenceaus slutliga
ledning, till den fullständiga militära segern 1918
med Elsass-Lothringens återvinning åt F. som
given följd. Se härom Världskrigen, i:a v.
Inrikespolitiken under i:a
världskriget dominerades helt av försvarsfrågan,
behovet att till det yttersta mobilisera landets
tillgångar på folk, krigsförnödenheter och livsmedel.
Under ministärerna R. Viviani (jan. 1914—okt.
1915) fick regeringen 4/s 1914 extraordinär
befogenhet att på egen hand utfärda lagar och att
övervaka pressen. Kort efter krigsutbrottet
om-bildade Viviani sin ministär och intog
representanter för olika partier. % överflyttades
tillfälligtvis regeringen till Bordeaux, och försvaret av
Paris anförtroddes åt general J. S. Gallieni. I
okt. 1915 avgick Viviani, och A. Briand bildade
en ministär, i vilken som ministrar utan portfölj
ingingo ledande äldre personligheter från olika
partier, Combes, Freycinet, Guesde m.fl.
Parlamentet genomdrev, att dess utskott utövade
kontroll över översta krigsledningen. Oppositionen
mot denna växte. Under ministären A. Ribot
(mars—aug. 1917) växte de yttre och inre
svårigheterna. Det ekonomiska läget försämrades, bl.a.
genom tyskarnas ubåtskrig. Restriktioner och
livsmedelskontroll infördes, och spannmålshandeln
monopoliserades. Ekonomiskt samarbete med de
allierade upprättades (Pariskonferensen, nov. 1917).
Upplopp inom armén och strejker vid
ammuni-tionsfabriker förekommo, och en pacifistisk
propaganda bedrevs såväl ute i landet som i
parlamentet. Sedan pass vägrats delegerade till en
internationell socialistkonferens i Stockholm,
röstade socialisterna mot regeringen. Å andra sidan
gick Clemenceau till storms mot inrikesministern
L. Malvys undfallenhet för defaitist-propagandan
och för strejkledare samt framtvingade hans
avgång. Som en sista utväg att organisera ett
moraliskt och militärt motstånd uppdrog
Poincaré regeringsmakten åt Clemenceau (15/ii 1917),
— 309 —
— 310 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
