Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Inrikespolitiken under 1:a världskriget - Mellankrigstiden 1918—39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
som med en enastående energi och uthållighet
realiserade den svåra uppgiften; utan hänsyn till
deras parlamentariska maktställning ställdes
defaitismens ledare (Malvy, Caillaux) inför rätta,
varje form av privat politik undertrycktes,
produktionen av krigsmaterial ökades,
livsmedelsförsörjningen ordnades. Från febr. 1918 ägde
regeringen befogenhet att träffa dyl. anstalter genom
ministeriell förordning. I mars lyckades
Clemen-ceau få enhetligt kommando över arméerna på
västfronten anförtrott åt F. Foch. Under krigets
senare mån. regerade Clemenceau så gott som
enväldigt och fortsatte därmed även efter
vapenstilleståndet n/n 1918, under hela
Pariskonferensen. 28/e 1919 avslöts i Versailles fred med
Tyskland, 10/9 i Saint-Germain med Österrike, 27/ii i
Neuilly med Bulgarien, först 10/s 1920 i Sèvres
med Turkiet. Demobiliseringen började 9/t 1919
och fullfördes på 3 mån.
Mellankrigstiden 191 8—3 9. Efter
centralmakternas nederlag var F. Europas mest
betydande militärmakt, men Tyskland förblev
potentiellt starkare. På fredskonferensen i Paris
måste Clemenceau uppge kravet, att hela det
tyska området mellan Rhen och franska gränsen
skulle som en autonom republik avskiljas från
tyska riket. Till gengäld mottog han utfästelser
om en amerikansk-brittisk garanti för franska
östgränsen, men då amerikanska senaten vägrade
att godta ett sådant fördrag, förföll hela
projektet. Som en följd av denna vändning återupptog
F. sin europeiska allianspolitik. Med Polen och
Tjeckoslovakien slötos allianser, och en nära
samverkan inleddes med Lilla ententen. Säkerhet
(sécurite) och status quo på basis av
fredstrakta-terna blevo den franska utrikespolitikens
grundprinciper. I Främre Orienten erhöll F. en
intressesfär genom att Syrien blev franskt mandat
under Nat. förb. — F:s inrikespolitik efter 1918
präglades länge i hög grad av krigets sviter. I
förgrunden stodo sådana frågor som
återuppbyggnaden av de härjade provinserna, vilken man
hoppades kunna finansiera huvudsaki. genom
skadestånd från Tyskland, statsskuldens förräntning
och amortering samt försvarets reorganisation
med förkortad utbildning av de värnpliktiga.
Antiklerikalismen dämpades, och diplomatiska
förbindelser med Vatikanen återupptogos (1921).
Vid valen i nov. 1919 erhöll Clemenceau,
”Segerns fader”, överväldigande majoritet, och det
av patriotiska stämningar genomsyrade
”nationella blockets” valseger visade en kraftig
högerströmning. Clemenceau var hågad att efterträda
Poincaré som statschef, men de inom högern
inflytelserika katolikerna vände sig mot honom på
gr. av hans antiklerikala hållning, och
parlamentet fruktade, att han skulle befästa sin personliga
maktställning. Nationalförsamlingen valde i stället
i jan. 1920 kammarens talman Paul
Descha-n e 1 till republikens president. Sårad och bitter
lämnade Clemenceau då omedelbart helt det
politiska livet. Som konseljpresident efterträddes han
av Millerand. Denne ingrep beslutsamt mot stora
strejker, vilka uppstodo i samband med
efter-kngskrisens sociala oro (betecknande för denna
var också, att socialistpartiet och fackliga
landsorganisationen CGT sprängdes genom att
kom
munisterna bröto sig ut). Alexandre
Millerand vann hastigt auktoritet och valdes, sedan
Deschanel på gr. av hälsoskäl hade avgått i sept.
s.å., till dennes efterträdare (1920—24). Under
G. Leygues’ konseljpresidentskap utövade han ett
stort inflytande, vilket dock minskades, sedan i
jan. 1921 Briand övertagit makten. Denne besatte
Düsseldorf och Duisburg för att öva press på
Tyskland och tvinga det till
skadeståndsbetal-ningar, men då han visade benägenhet att lyssna
på engelska kompromissförslag, framkallade han
oro i vida kretsar samt en pressoffensiv från
Poincaré. Briand avgick i jan. 1922 och ersattes
av Poincaré, som främst inriktade sig på att
indriva skadeståndet. I jan. följ, år lät Poincaré
militärt besätta Ruhrområdet för att tillförsäkra
F. ”produktiva panter”. Denna aktion blev
ekonomiskt sett gagnlös och vållade en för F. skadlig
motsättning till Storbritannien. Poincaré kämpade
med växande svårigheter för att balansera
budgeten. Kammaren avslog vissa förslag om ökade
skatter, men sedan det ekonomiska läget allvarligt
försämrats, genomdrev Poincaré strax före valen
1924 ett omfattande skatteprogram, vilket skrämde
valmännen. De samgående vänsterpartierna, cartel
des gauches, besegrade ”nationella blocket” på ett
program om allmän avspänning. President
Millerand, som hade väckt ond blod på radikalt håll
genom sin strävan att utöva personlig makt,
tvangs-genom en parlamentarisk kupp att avgå i förtid.
Han efterträddes av Gaston Doumergue
(1924—31). Denne lyckades under sin presidenttid
utöva ett stort och under de täta ministerkriserna
avgörande inflytande. Socialradikala partiets
ledare É. Herriot bildade regering efter valet. Man.
uppnådde i viss grad en lösning av
skadestånds-frågan genom Dawesplanen, som godtogs av
Tyskland i aug. s.å., varefter utrymningen av
Ruhrområdet inleddes. Ministären Herriot återupptog
den antiklerikala politiken och knöt diplomatiska
förbindelser med Sovjetunionen. En ny
budgetkris-skärptes våren 1925. Förtäckt inflation företogs^
vilket förmådde senaten att i april störta Herriot.
Hans efterträdare blev Painlevé, som kallade den.
1920 av riksrätten förviste Caillaux tillbaka som
finansminister. Utrikesminister blev Briand, som
under en lång följd av år kvarstod på denna post
och företrädde en försoningspolitik. I okt. s.å.
mötte han i Locarno tyska och brittiska
utrikesministrarna och slöt Locarnotraktaten, som
garanterade Versaillesfredens gränser mellan F. (samt
Belgien) och Tyskland och som ledde till
Tysklands inträde i Nat. förb. (1926). Trots den
internationella högkonjunkturen förvärrades F :s
finansiella läge, bl.a. på gr. av att det inledde
militära kampanjer mot Abd-el-Krim i Marocko och
mot druserna i Syrien. Caillaux’ finanspolitik
lyckades varken inom vänster el. höger vinna
majoritet. Efter Painlevé bildade Briand regering i
nov. 1925. På mindre än ett år hann man under
olika ministärer förbruka en följd av
finansministrar. Gång på gång måste nya sedelemissioner
tillgripas. Franc-kursen befann sig i ständigt fall.
Efter ett misslyckat försök med en vänsterregering
Herriot—A. de Monzie bildade Poincaré i juli
1926, sedan francen på tre dagar hade fallit 20%,
en stor samlingsministär, i vilken han själv var
— 311 —
— 312 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
