Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Mellankrigstiden 1918—39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
finansminister och Briand som utrikesminister
fullföljde Locarnopolitiken. Främst genom sin
personliga auktoritet återställde Poincaré
förtroendet till valutan, och hans energiska sanering av
finanserna blev en stor framgång. Valen 1928, som
medförde en viss förskjutning åt höger men inga
större förändringar, innebar ett förtroendevotum
för Poincaré, men i nov. s.å. bröts den nationella
samlingen genom att radikalsocialisterna utträdde
ur regeringen. En för F. betungande
överenskommelse med USA om krigsskulden antogs 1929.
Kort tid därefter avgick Poincaré av hälsoskäl.
Efter en ministär Briand bildades i nov. 1929 en
högerregering av A. Tardieu. Denne stod
omväxlande med P. Laval i förgrunden under tiden fram
till 1932. Pomcarés verk fullföljdes, ehuru icke
med samma fasthet som tidigare. F. nåddes 1931
av den ekonomiska världskrisen men försökte
under stigande finansiella svårigheter behålla
guldmyntfoten. På gr. av det hårdnande
utrikespolitiska läget blev Briands internationella kurs utsatt
för växande kritik. Själv kandiderade Briand i
1931 års presidentval men ratades till förmån för
senatens talman Paul Doumer, och då hans
hälsa försämrades, omhändertogs utrikespolitiken
alltmer av konseljpresident Laval, som i jan. 1932
även formellt övertog utrikesministerposten. Kort
tid därefter dog Briand. I maj s.å. mördades
president Doumer. Till hans efterträdare valdes
Albert Lebrun (1932—40; omvald 1939).
1932 års val medförde en betydande förskjutning
åt vänster. Tardieus 2:a ministär avgick, och
Herriot bildade en regering, som efter ett halvår
föll, därför att den ville försöka betala F:s
krigs-skuld till USA, trots att det tyska skadeståndet
praktiskt taget avskrevs genom Hoovermoratoriet
och Lausanneavtalet. Den ekonomiska
världskrisens verkningar i F. tilltogo, och nazismens
frammarsch i Tyskland vållade stark oro.
Antiparla-mentariska franska rörelser, de s.k. ”nationella
ligorna”, fingo vind i seglen. En av de mest
typiska var Croix de feu (se Eldkorsen).
Bank-och börsskandaler, i vilka flera kända politiker
voro inblandade, bidrogo till spänningen och till
det parlamentariska lägets förvirring. Under hela
1933 försökte kortlivade radikala ministärer under
J. Paul-Boncour, É. Daladier, A. Sarraut och C.
Chautemps förgäves bemästra läget. I samband
med en ny finansskandal, Stavisky-affären*,
skärpte de nationella ligorna sin aktivitet. Krisen
kulminerade i dessas våldsamma demonstrationer på
Concordeplatsen ®/2 1934. Framför
deputeradekammaren hejdades anstormningen med vapenmakt,
varvid många dödades el. sårades. Den några
dagar tidigare bildade 2:a ministären Daladier
avgick trots parlamentariskt förtroendevotum. En
av f.d. presidenten Doumergue i hast bildad
koali-tionsministär återställde ordningen, men den
politiska oron fortfor. Doumergue ville genom en
författningsreform inskränka parlamentets makt
men störtades i nov. s.å., varefter P. É. Flandin
bildade en centerregering. — Under åren 1934
—35 präglades F:s utrikespolitik av strävan att
finna motvikter till Tysklands makttillväxt.
Dou-mergues utrikesminister J. L. Barthou förde en
energisk allianspolitik och förmedlade
Sovjetunionens inträde i Nat. förb. i sept. 1934. Då konung
Alexander av Jugoslavien i okt. s.å. anlände till
Marseille som F:s gäst, föll Barthou jämte denne
offer för ett attentat. Hans politik fullföljdes av
Laval. Det lyckades icke att stärka banden med
Polen, men en militärpakt med Sovjetunionen slöts
i maj 1935 och ratificerades följ. år. Man företog
även ett närmande till Italien, som ännu önskade
stödja Österrike och sålunda motsatte sig Hitlers
planer. Vid ett besök i Rom i jan. 1935 slöt
Laval en överenskommelse med Mussolini, vilken
innebar vissa eftergifter åt Italien i Afrika.
Mussolini stödde till gengäld i april s.å. F. på
Stresa-konferensen. På gr. av Etiopien-krigets
internationella förvecklingar, i sht sanktionspolitiken,
omintetgjordes hela nyorienteringen gentemot
Italien. — Inrikespolitiskt sett voro finansproblemen
förhärskande under hela perioden från Doumergues
fall till valen 1936. Regeringen Flandin
efterträddes i juli 1935 efter ett kort mellanspel F.
Bouisson-Caillaux av en ministär Laval, som i
febr. 1936 avlöstes av en ny regering Sarraut med
Flandin som utrikesminister. En stram
deflations-politik vållade växande missnöje inom folkets
breda lager. De fascistiskt anstuckna kretsarna
gjorde sig alltjämt breda. Ä andra sidan vann
kommunismen hastigt terräng. Sommaren 1936
sammanslöto sig alla vänsterpartierna, från
borgerliga radikaler till kommunister, i
folkfronten. I dec. s.å. antogs en lag om upplösning
av de nationella ligorna. Rojalistorganisationen
Action franqaise blev föremål för
regeringsingripande med anledning av ett överfall mot
socialistledaren L. Blum i febr. 1936. Vid valen i maj
s.å. vann folkfronten en stor seger. Socialisterna
beläde första platsen bland partierna. Blum
bildade den i:a folkfrontsregeringen med Daladier
som v. konseljpresident och Y. Delbos som
utrikesminister. Kommunisterna förbehöllo sig
handlingsfrihet. Efter vänsterns valseger utbröto
revolutionära masstrejker med övergrepp mot
egendom och ”ockupation” av arbetsplatser.
Myndigheternas motåtgärder voro lama. Den
revolutionära yran avtog, då Blum i snabb takt
genomdrev ett vittgående reformprogram, 40-tim-vecka,
kollektivavtal m.m. Den sociala oron upphörde
dock icke. Eldkorsen upplöstes men återuppträdde
i form av ett politiskt parti, Franska sociala
partiet, dock utan framgång. Produktionen sjönk,
statsintäkterna minskades, och s.å. måste
guldmyntfoten överges. Skattehöjningar blevo aktuella,
och folkfrontens sammanhållning utsattes för hårda
prov. Blum begärde fullmakter för att lösa
finanskrisen, men senaten vägrade, och 1 juni 1937
avgick regeringen. Chautemps bildade en ny, mera
moderat folkfrontsministär med Blum som v.
konseljpresident. Utrikesminister Delbos kvarstod,
men finansministerposten övertogs av G. Bonnet.
Fullmakter krävdes åter och beviljades av bägge
kamrarna. ”Experimentet Blum” var dock i stort
sett slut, och motsättningarna inom folkfronten
fördjupades. Chautemps bildade 1 jan. 1938 en
huvudsaki. radikalsocialistisk ministär, som avgick
i mars s.å. Blum bildade åter regering, men
redan i april s.å. trädde Daladier i spetsen för
en centerregering. Folkfronten sprängdes
definitivt i okt. s.å. Daladiers finansminister P. Reynaud
sanerade finanserna. Ett försök till generalstrejk
— 313 —
— 3M —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
