Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Vichyregimen - de Gaulles motståndsrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
Reynaud m.fl. Riomprocessen* inleddes i
febr. 1942 men inställdes i april s.å. — Mellan
reaktionära och yngre fascistiska kretsar stod en
hård strid om den nya statens fortsatta
utformande och om förhållandet till Tyskland. Laval
var en drivande kraft i den protyska
ytterlighets-riktningen. Tanken på en samförståndsfred med
Tyskland vann terräng i Vichy, men ett möte i
Montoire i okt. 1940 mellan Pétain och Hitler
blev trots vissa samarbetsavtal en besvikelse för
tyskarna. I dec. s.å. avskedades Laval, som
beskylldes för att ha försökt locka Pétain att flytta
regeringen till det av tyskarna helt behärskade
Paris. Som utrikesminister efter Laval spelade
Flandin en kortvarig politisk roll i Vichy. På
hans förslag upprättades ett slags riksråd, Conseil
national, som skulle bistå Pétain i kritiska lägen.
Denna inst. fick dock ingen betydelse. I början
av febr. 1941 blev amiral F. Darlan som
statschefens nyutnämnde ställföreträdare, v.
konseljpresident och utrikesminister den starke mannen
vid Pétains sida. Darlan intog en skarpt
anti-brittisk hållning, gjorde nya eftergifter gentemot
Tyskland men förde dock en täml. avvaktande
politik. En motvikt mot det tyska inflytandet i
Vichy utgjorde i viss grad de bevarade
diplomatiska förbindelserna med USA. Amerikanske
ambassadören W. Leahy hade främst till uppgift att
avstyra ett aktivt franskt-tyskt samarbete. I den
av tyskarna besatta zonen, där Laval var livligt
verksam, samlades de element, som önskade total
samverkan med axelmakterna och anslutning till
den tyska nyordningen. En av de mest
framträdande ledarna för dessa kollaboratörer
var M. Déat. Han gjorde ett väsentligen
misslyckat försök att skapa ett stort folkligt
enhets-parti, kallat Rassemblement national populaire.
Vichyregeringen lyckades t.v. bevara makten över
större delen av koloniväldet. Dock fick Japan
redan 1940 ett starkt, om än av fördrag beslöjat
inflytande över Franska Indokina, som följ, år de facto
blev ett japanskt protektorat. Franska
Ekvatorialaf-rika, Kamerun och Tchad anslötos i aug. 1940 till
general Ch. de Gaulle, som vid kapitulationen hade
begivit sig till London och därifrån uppmanat
fransmännen till fortsatt kamp. I sept. s.å. gjorde
de Gaulles första fria franska styrkor,
understödda av en brittisk flotteskader, ett
misslyckat försök att ta Franska Västafrika genom en
landstigning i Dakar. Däremot lyckades de Gaulle
i juli 1941 att i samverkan med britterna bli herre
över Syrien efter ett kortvarigt men häftigt fälttåg
mot därvarande Vichy-trogna trupper. — I april
1942 förmådde tyskarna Pétain att ta Laval till
nåder och utnämna honom till konseljpresident,
utrikes-, inrikes- och informationsminister. Darlan
blev chef för Vichy-regeringens väpnade styrkor;
dekretet om hans ställning som ställföreträdare och
designerad efterträdare till Pétain upphävdes icke.
Tysklands grepp om Vichy-regeringen hårdnade.
Skärpta judeförföljelser, ökad ekonomisk
utsugning och tvångsrekrytering av arbetskraft
kännetecknade det nya läget. Efter de allierades
landstigning i Nordafrika i nov. s.å. besatte Tyskland
hela F. och avväpnade stilleståndsarmén. Pétain
protesterade mot kränkningen men ställdes, ehuru
fortfarande statschef, i skuggan av Laval, som
17/n övertog hela den verkst. makten under tysk
kontroll. Vissa tyska förhoppningar, att F.
kanske skulle kunna förmås att göra en militär insats,
gäckades. Då tyska trupper 27/u ryckte in i
Tou-lon, sänkte chefen för flottan där sina fartyg i
hamnen. Upplösningen av stilleståndsarmén och
en följande inkallelse av 3 årsklasser till
tvångsarbete ledde till att unga fransmän i stort antal
flydde upp i bergen, framför allt i Haute-Savoie.
Där uppstod le maquis, grupper av särsk. aktiva
motståndsmän.
de Gaulles motståndsrörelse.
General de Gaulle erkändes 28/e 1940 av brittiska
regeringen som ledare för alla fransmän, som
fortsatte striden. I början vann han ganska
ringa anslutning, ty efter sammanbrottet rådde
resignation i F., och de ledande franska
militärerna utanför hemlandet ställde sig solidariska
med Pétain. Blott få högre officerare, främst den
av Vichy avsatte guvernören i Franska Indokina,
general G. Catroux, och ett litet antal
koloniämbetsmän följde de Gaulle. Franska Ekvatorialafrika
var länge dennes huvudbas, och i Brazzaville
upprättades ett imperieförsvarsråd. Vid slutet av
1940 förfogade de Gaulle över 35,000 man
trupper, 20 örlogsfartyg och c:a 1,000 flygare. Snart
deltogo hans fria franska styrkor i striderna
mot italienarna i Afrika. I sept. 1941 bildades
Det fria Frankrikes nationalutskott.
— Inom F. uppstodo redan hösten 1940 små
mot-ståndsgrupper utan kontakt med de Gaulle men
delvis inspirerade av hans upprepade radioappeller.
De växte småningom, spände ett nät över hela
landet och sammanslötos 1943 under
Nationella motståndsrådet, som blev
hemmafrontens centrala ledning (en fullständig
sammansvetsning av de aktiva kampgrupperna skedde
dock icke; kommunistpartisanerna opererade i viss
grad självständigt). Motståndsrörelsen trädde 1942
i nära förbindelse med de Gaulle. I juli s.å.
omdöptes Det fria F. officiellt till Det kämpande
Frankrike (La France combattante), och
na-tionalutskottet utvidgades med representanter för
hemmafronten. Främst av politiska skäl hölls de
Gaulle helt utanför de allierades invasion i det under
Vichy-regeringen lydande Nordafrika i nov. s.å.
Denna aktion hade förberetts av amerikanska och
brittiska politiska agenter och skulle om möjligt
genomföras som en kupp. Planen lyckades i viss
grad. Darlan, som plötsligt dök upp i Alger, gav
order om att inställa motståndet mot de allierade,
utnämnde sig själv till överkommissarie och tog
med de allierades överbefälhavare Eisenhowers
tillåtelse makten. General H. Giraud, som hade
flytt ur tysk fångenskap, blev fransk
överbefälhavare under Darlan. Efter få dagars strid
upphörde motståndet även i Marocko, och något
senare kapitulerade Franska Västafrika.
Generalresi-denten i Tunisien, amiral J. Esteva, vägrade
däremot att ansluta sig och utlämnade flottbasen
Bi-zerte till tyskarna, vilket fick till följd, att det
definitiva avgörandet i Nordafrika avsevärt fördröjdes.
I Alger tillsattes ett imperieråd. Darlan vägrade
att ha något med de Gaulle att göra och
vidmakthöll en antidemokratisk regim. På julaftonen
s.å. dödades han av en attentator och efterträddes
av Giraud, som intog ung. samma politiska
— 317 —
— 318 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
