Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - de Gaulles motståndsrörelse - Befrielsen och det konstitutionella provisoriet 1944—46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
ståndpunkt, de Gaulle försökte fortfarande
förgäves ingripa och fick först i maj 1943, efter
axelmakternas nederlag i Tunisien, komma till
Alger. Icke minst med stöd av opinionen i
hemlandet hävdade han sig till slut. I juni s.å.
upprättades Franska befrielseutskottet*
med de Gaulle och Giraud som alternerande
presidenter. Den sistn. trängdes snart i
bakgrunden. I nov. s.å. bildades i Alger Franska
konsultativa församlinge n*, ett urspr.
rådgivande organ, som hastigt fick växande
betydelse, bl.a. genom tillströmning av
representanter för motståndsrörelsen i F. Det uppstod
sålunda en provisorisk styrelse med viss
demokratisk prägel. Befrielseutskottets internationella
status var fram till sommaren 1944 en politisk
stridsfråga bland de allierade. Det gjorde
anspråk på att utgöra en provisorisk regering och
erkändes som sådan av flera stater, men USA
och Storbritannien vägrade att ta detta steg,
vilket motiverades med att man borde avvakta F:s
befrielse för att klart utröna folkviljan. De fria
franska styrkorna uppnådde en numerär av mer
än V2 mill. man. De fingo växande militär
betydelse och spelade bl.a. en viktig roll vid
fälttåget i Italien.
Befrielsen och det
konstitutionella provisoriet 1944—46. I sept. 1943
befriades det första franska området i Europa,
näml. Korsika. Vid invasionen i F. 1944 blev
landet åter en huvudkrigsskådeplats, och då de
allierade bröto genom på Normandie-fronten, gav
de Gaulle signal till nationell resning. De
franska inre styrkorna, Forces frangaises de 1’intérieur,
under befäl av general J. Koenig gjorde betydande
militära insatser. Franska trupper i Nordafrika
hade efter de allierades landstigning med
amerikansk hjälp blivit modernt utrustade. Delar insattes
i striderna om Tunisien samt på italienska halvön.
En härav bildad armé deltog slutl. i invasionen i
s. F. I aug. s.å. grepo Paris’ invånare till vapen och
befriade i samverkan med inryckande amerikanska
trupper huvudstaden, dit de Gaulle anlände 25/s.
Fransmännen deltogo i slutkampen mot Tyskland,
och s. och centrala Rhenlandet samt Baden blevo
fransk besättningszon. F. deltog vidare i
ockupationen av Berlin och blev besättningsmakt i
de österrikiska provinserna Vorarlberg och
Tyro-len. Saarområdet, som ingår i den franska
ockupationszonen, önskar F. göra till ett autonomt
område, ekonomiskt anslutet till F. (vid lantdagsval
i Saarområdet i okt. 1947 fick denna plan stor
majoritet, och i april 1948 tillkännagav franska
regeringen områdets fullständiga inlemmande i F:s
ekonomi). — Efter befrielsen ogiltigförklarades Pétains
statsakter, men detta innebar icke en återgång
till Tredje republikens grundlagar. F. kom i två
år att leva under konstitutionellt provisorium. I
sept. 1944 bildade de Gaulle en av stormakterna
följ. mån. erkänd provisorisk regering med G.
Bidault som utrikesminister. Konsultativa
församlingen från Alger tog säte i Paris och
upptog ännu ett antal representanter för
motståndsrörelsen. FFI inlemmades i den reguljära armén.
En omfattande räfst med förrädare och
kollabo-ratörer ledde till flera hundra dödsdomar.
Pé-tain, som hade bortförts av tyskarna i slutet av
kriget, återvände i april 1945. Han ställdes i juli
s.å. inför domstol och dömdes till döden för
sin politik, men straffet förvandlades till livstids
fängelse. Laval hade jämte sin regering i aug.
1944 förts till Tyskland. Han utlämnades 1945
av Spanien, dit han hade lyckats fly vid det
tyska sammanbrottet, och avrättades i okt. s.å.
— F. åsamkades under krigets slutskede svåra
materiella skador, särsk. i invasionsområdet men
även på många andra håll. Kommunikationerna
lamslogos till största delen. Av handelsflottan
återstod mindre än en V3. Industrien hade
sluppit relativt lindrigt undan, men dess utrustning
var föråldrad och otillräcklig. Ett stort
återuppbyggnadsarbete måste utföras. För att
modernisera produktionsapparaten och höja
levnadsstandarden uppgjordes senare en fyraårsplan
(Monnet-planen; jfr sp. 352). Både motståndsrörelsen och
befrielseutskottet i Alger hade utarbetat vittgående
förslag till ekonomiska och sociala reformer.
Dessa förverkligades delvis under de första
fredsåren. Kolgruvorna, flygtrafiken, elektricitetsverken
och flera stora banker förstatligades. Som en
åtgärd för sig konfiskerade staten några stora
industriföretag, t.ex. Renault-verken, på gr. av
landsförrädiskt samarbete med tyskarna. —
Motståndsrörelsen splittrades snart och fick ingen
större politisk betydelse efter kriget.
Partiväsendet återupplivades, dock med nya grupperingar
och tyngdpunkter. De borgerliga
förkrigspartierna kunde länge nästan icke alls göra sig hörda.
Kommunisterna gingo starkt fram och blevo det
största arbetarpartiet. Som motvikt uppstod
redan i slutet av 1944 ett nytt vänsterborgerligt,
katolskt parti, Folkrepublikanska
partiet* (MRP), som hastigt fick stor betydelse
och en tid företrädde de Gaulle. Socialisterna
vunno en del nya anhängare inom medelklassen
men råkade in i en svår kris och försvagades.
Den återupprättade fackliga landsorganisationen
CGT kom under övervägande kommunistiskt
inflytande. Författningsfrågan trädde i förgrunden
i slutet av 1945. Vid en folkomröstning i okt.
s.å. avvisade en överväldigande majoritet
återgång till Tredje republikens författning.
Samtidigt valdes en konstituerande församling med
uppgift att inom 7 mån. utarbeta en ny
författning. Kommunisterna fingo största antalet
mandat. Socialisterna och MRP voro jämstarka.
de Gaulle, som intill denna tidpunkt hade
kunnat regera med nästan diktatorisk makt,
bildade i nov. s.å. en ny regering men kom i
konflikt med partierna och avgick i jan. 1946.
Han efterträddes av socialisten F. Gouin i
spetsen för en regering på oförändrad grundval.
Under författningsdebatten uppdelade sig de
ledande partierna i två huvudriktningar.
Folkrepublikanerna önskade en stark presidentmakt och
ett tvåkammarparlament, i vilket den indirekt
valda kammaren skulle vara ett slags
korpora-tivt, rådgivande organ. Socialisterna och
kommunisterna krävde enkammarsystem, varvid de
förstn. voro villiga att acceptera presidentmakten
som en motvikt, medan däremot kommunisterna
begärde, att hela makten skulle läggas i
kammaren. Vänstern genomdrev med knapp majoritet
i april s.å. ett författningsbeslut, som förkastades
— 319 —
— 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
