Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Historia - Befrielsen och det konstitutionella provisoriet 1944—46 - Fjärde republiken - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
vid folkomröstning i maj s.å. Därefter valdes
en ny konstituerande församling.
Folkrepublikanerna beläde första plats bland partierna,
närmast följda av kommunisterna. Bidault bildade
en ny trepartiregering och behöll
utrikesministerposten. Författningen blev en kompromiss
genom att socialisterna närmade sig
folkrepublikanernas ståndpunkt, och även kommunisterna gingo
med på ett modifierat tvåkammarsystem (jfr
Författning, sp. 323). I konstitutionen upptogos
bl.a. även bestämmelser för organiserande av F.
och dess kolonier som ett franskt samvälde (se
sp. 326 och Franska unionen), de Gaulle, som var
mot parlamentets stora befogenheter, ingrep flera
gånger i striden och bröt med MRP.
Författningen godtogs vid folkomröstning i okt. s.å.,
varvid dock Vs av väljarna underläto att rösta.
Vid val till nationalförsamlingen i nov. s.å. fingo
kommunisterna 5,5 mill. röster, MRP 5,
socialisterna 3,5, radikalsocialisterna och med dem
samverkande vänsterborgerliga 2 och alla
högergrupper tillsammans 3 mill. I dec. s.å. bildade Blum
en ren socialistregering av övergångstyp. Han
var själv även utrikesminister och träffade vid
årsskiftet en alliansöverenskommelse med
Storbritannien (se Dunkerque-pakten).
Fjärde republiken* inaugurerades, då
socialisten Vincent Auriol i jan. 1947
valdes till statspresident. Herriot blev
nationalförsamlingens talman. Blum avgick, och socialisten
P. Ramadier bildade en samlingsregering med
Bidault som utrikesminister. — F. hade efter
kri,-get icke genast upptagits i de stora
segrarmakternas krets. Sålunda tilläts icke de Gaulle att
delta i Jalta- och Potsdamkonferenserna 1945.
Som en av ”de fyra stora” fick F. dock 1946
säte i utrikesministerrådet och var s.å. värd för
den första fredskonferensen. Redan i dec. 1944
tog de Gaulle ett viktigt utrikespolitiskt steg
genom att återuppliva 1935 års allians med
Sovjetunionen; detta markerade även i viss grad en
reserverad hållning gentemot Storbritannien och
mot tanken på ett ”västblock”. I övrigt hävdade
de Gaulle med stöd av en stark opinion, att
kontroll över Rhen och Rhenlandet vore en vital
betingelse för F:s säkerhet. Sedan de Gaulle hade
lämnat makten, försökte franska utrikesledningen
inta en medlande ställning mellan ”väst” och
”öst”, vilket blev allt svårare på gr. av den
växande internationella spänningen. — Både av
yttre och inre orsaker ställdes Fjärde republiken
redan från början på hårda prov. Den relativt
stora politiska stabiliteten 1945—46 upphörde
under 1947. I maj s.å. sprängdes de tre stora
partiernas samverkan. Halvt frivilligt, halvt
utvisade av Ramadier, lämnade kommunisterna
regeringen, och brytningen skärptes, då F. något
senare anslöt sig till Marshallplanen, som
häftigt bekämpades av kommunisterna.
Folkrepublikanerna och socialisterna måste söka stöd
hos de små mellanpartierna, främst hos
radikalsocialisterna. Vid samma tid framträdde de
Gaulle åter på arenan. Han ställde sig i april s.å.
i spetsen för den nybildade politiska rörelsen
Franska folkets samling*, som hastigt
tillväxte. Vid kommunalvalen i okt. s.å. vunno
gaullisterna* en stor seger, bl.a. även på
SU 10. — 321 —
ii — Red. avsl. 8/i2 48.
bekostnad av MRP, som förlorade hälften av
sina väljare. Ehuru detta avgörande icke direkt
kunde påverka ställningen i parlamentet,
medförde det ändå rikspolitiska följder. Centern,
inkl, socialisterna, pressades mellan
ytterlighets-riktningarna till höger och vänster. Gaullisterna
agiterade mot regeringen och krävde nyval. Å
andra sidan ökades också den kommunistiska
aktiviteten. I nov. s.å. efterträddes Ramadier av
den konservative folkrepublikanen R. Schuman,
som förgäves försökte bredda regeringen längre
åt höger. Hans finans- och ekonomiminister,
bankmannen R. Mayer, inledde emellertid en av
socialistdoktrinerna mer oberoende politik mot
det växande inflationshotet. På denna punkt
betydde regeringsskiftet en tydlig nyorientering. En
stor strejkvåg i nov.—dec. s.å. hotade att sätta
landet i gungning. Den kommunistiska
CGT-ledningen beordrade till slut generalstrejk men
misslyckades. Socialistminoriteten bröt sig ut och
bildade en ny landsorganisation, Force ouvrière*.
Regeringens ställning stärktes, och på initiativ
av Blum försökte man mera målmedvetet samla
de demokratiska arbetar- och mellanpartierna som
en ”tredje kraft” med politisk front både mot
kommunisterna och gaullisterna. Oenigheten
mellan socialister och folkrepublikaner om den
ekonomiska politiken visade sig vara ”Tredje
kraftens” farligaste inre svaghet. Finansminister Mayer
hejdade inflationen f.f.g. sedan befrielsen, men i
juli 1948 fällde socialisterna regeringen
Schuman. Radikalsocialisten A. Marie bildade en ny
regering med den moderate högermannen
Rey-naud som finans- och ekonomiminister. Bidault
måste lämna utrikesledningen som syndabock för
den i F. mycket impopulära
London-överenskom-melsen om Västtysklands politiska
reorganisa-tion (juni s.å.) och efterträddes av Schuman.
Nationalförsamlingen beviljade motvilligt
fullmakter till Reynaud att företa en genomgripande
finanssanering. På gr. av hans politik störtade
socialisterna efter 5 veckor även denna regering.
En ny ministär Schuman satt blott 3 dagar. I
sept. s.å. bildade radikalsocialisten H. Queuille
(själv även finans- och ekonomiminister) regering
med Schuman på utrikesministerposten. Under
höstmånaderna s.å. skärptes den sociala och
ekonomiska krisen i F. genom nya strejker, delvis
riktade mot Marshallplanen och statsledningens
militärpolitiska samverkan med Storbritannien och
USA. Av fruktan för att gaullisterna el.
kommunisterna skulle vålla ett skred, uppsköt
regeringen till våren de kommunala val, som skulle
ha hållits i okt. Vid valen till republikens råd
(motsv. Tredje republikens senat) i okt.—nov. s.å.
erhöll Franska folkets samling mer än 40% av
mandaten. Folkrepublikanerna ledo ett svårt
nederlag, och kommunisternas representation
minskades starkt. Allmän fransk fruktan för en ny
makttillväxt i Tyskland genom återställd tysk kontroll
över Ruhr-industrien vållade vid samma tid
miss-hälligheter mellan F. och de övriga
västmakterna. [E.Lö.;H.Bg]B.;S.Br.
Författning. F:s författning baserar sig numera
på en enda grundlag, näml, den Constitution de
la république frangaise, som av den konstituerande
nationalförsamlingen 13/io 1946 underställdes fol-
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
