Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Finanser - Bankväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
ock som särskilda skatter, t.ex. avgifter för rätt
att driva olika slag av verksamhet. Dessutom
erhålla kommunerna, liksom departementen, en
andel av vissa statsskatter. Trots att de 1789
införda cedulärskatterna, med undantag för
fastighetsskatten, upphävdes 1917, utgår likväl den
allmänna kommunskatten som ett tillägg till dessa,
vilka alltså endast taxeras med fiktiva belopp,
som ligga till grund för
kommunalbeskattningen.
F. har efter 2:a världskriget haft att brottas
med svåra finansiella problem. Jämte den
ordinarie budgeten har man haft en extra ordinarie
budget för återuppbyggnaden. Då dessutom
till-läggsbudgeter upprepade gånger måst antas, ha
statsfinanserna varit svåröverskådliga. Bl.a. till
följd av skattesystemets ålderdomliga konstruktion
har det mött svårigheter att anpassa inkomsterna
efter de växande utgifterna. Dessa ha därför till
stor del måst finansieras medelst upplåning i
centralbanken, vilket bidragit till inflationen. I
1948 års budget har man dock genom nedskärning
av utgifterna samt ökning av inkomsterna
uppnått en i varje fall formell balans. Inkomsterna
beräknas till 700 och utgifterna till 690 milliarder
frcs. Inkomstökningen har främst erhållits genom
en engångsskatt på inkomst av sådan höjd, att
syftet varit, att den delvis skall bekostas medelst
tillgrepp av den skattskyldiges förmögenhet.
Inflationen har reducerat statsskuldens reella storlek.
Vi 1946 uppgick den till 1,830 milliarder frcs.
Sedan har den dock vuxit. C.Wr.
Bankväsen. F:s centralbank, Banque de France,
är enda sedelutgivande inst., men i kolonierna
finnas sedelutgivande banker på olika viktigare
platser. Av affärsbankerna räkna några sitt
ursprung från de av regeringen efter
februarirevolutionen 1848 upprättade comptoirs d’escompte.
1852 framträdde ett kreditinst. av alldeles ny typ,
Société générale du crédit mobilier franqais
(sedan 1902 Crédit mobilier franqais), vilket fick
stor betydelse för bankväsendet i ett flertal andra
länder. Medan bankerna tidigare erhållit sina
rörelsemedel huvudsakligast genom sedelutgivning
el. inlåning från allmänheten, byggde den nya
banktypen sin medelanskaffning på ett stort
insatskapital samt en omfattande grundnings- och
emissionsverksamhet. Det blev ej heller på det
gamla programmet, handels- och
fastighetskredi-tens finansiering, som Crédit mobilier inriktade
sin verksamhet, utan den tog upp ett nästan helt
nytt område för sin kreditpolitik, näml, industriens
och kommunikationsväsendets finansiering. På de
franska bankernas utveckling fick Crédit mobilier
att börja med ett ganska ringa inflytande, men
småningom blevo dess arbetslinjer upptagna av
de flesta mera betydande banker i såväl in- som
utlandet. — De franska affärsbankernas historia
under senare delen av 1800-talet utmärktes av en
intensiv konkurrens dem emellan, som medfört,
att särsk. tre av depositionsbankerna arbetat sig
fram till en överlägsen ställning gentemot de
övriga. Denna krafttillväxt har dock icke som i
andra länder huvudsaki. skett genom upprepade
sammanslutningar med andra bankföretag, trots
att det alltid funnits gott om objekt härför, utan
mera genom kapitalkoncentration och livliga filial-
grundningar. Då de mindre bankerna fingo allt
svårare att reda sig i striden med de stora inst.,
skedde vid tiden närmast före sekelskiftet en stark
opinionsbildning till deras favör, varefter en ny
blomstringsperiod började för de många
lands-ortsbankerna, under vilken många av dem
organiserade sig i sammanslutningar för att bättre
kunna motstå storbankernas inflytande. 1929
genomförde flertalet banker väldiga kapitalökningar
genom nyemissioner, för de största innebärande
mer än fördubbling av de egna medlen, i syfte att
åvägabringa en bättre proportion mellan fonderna
och inlåningen, vilken under de närmast
föregående åren vuxit enormt genom hemtagning av
franska tillgodohavanden i utlandet. — De franska
privatbankerna ha sedan gammalt kunnat indelas
i två huvudkategorier, näml, depositions- el.
in-låningsbanker och finansierings- el. affärsbanker.
Den väsentliga skillnaden har bestått däri, att de
förra ägnat sig framför allt åt kortfristig
kredit-givning, baserad på inlåningsrörelse, medan de
senare bedrivit långfristiga kreditaffärer och
emissionsverksamhet, till betydande del med hjälp av
egna medel. Under mellankrigstiden utsuddades
denna traditionella funktionsgräns alltmera. Den
i samband med nationaliseringen av vissa banker
fr.o.m. 1/i 1946 genomförda bankreformen tvang
emellertid varje bank att välja, enl. vilken typ
dess verksamhet skulle bedrivas. De båda
banktyperna ha genom lagbestämmelser renodlats. Så
t.ex. får en depositionsbank icke inneha mer än
10 % av aktiekapitalet i ett bolag och ej heller
använda sina inlåningsmedel för lång- el.
medel-fristig kreditgivning, under det att
finansierings-bankerna icke få ta emot insättningar mot kortare
uppsägningstid än ett år utom från bolag, där
de ha betydande ägarintressen. Efter sålunda
genomförd typindelning bestodo de franska
bankerna 1947 av 333 depositions- och 43
finansie-ringsbanker, vartill kommo 8 banker för
medellång och lång kreditgivning. Av de gamla
depositionsbankerna ha tre under årens lopp
utvecklats till internationella banker av betydande
mått. Dessa äro: Comptoir national d’escompte
de Paris, Crédit lyonnais och Société générale
(pour favoriser le développement du commerce et
de 1’industrie en France). Av
finansieringsban-kerna är Banque de Paris et des Pays-Bas den
största och mest kända. — Vi 1946 betecknar
inledningen till en ny epok i det franska
bankväsendets historia. Från denna dag övertog staten
i sin ägo centralbanken, Banque de France, och
de fyra största depositionsbankerna (förutom de
tre nyssnämnda Banque nationale pour le
commerce et 1’industrie), varjämte en vittgående
reform av bankväsendets organisation genomfördes.
Vad Banque de France beträffar, innebar
nationaliseringen endast, att även dess kapital övergick
i statens ägo, sedan regeringen i praktiken från
1936 helt kontrollerat bankens ledning.
Aktieägarna erhöllo som likvid för sina aktier
statsobligationer, löpande med 2 °/o ränta och betalbara
inom 50 år. Nationaliseringen av de fyra
depositionsbankerna var av mera genomgripande natur,
eftersom staten tidigare icke haft något inflytande
på dessas ledning. Aktieägarna erhöllo i utbyte
mot sina aktier vinstandelsbevis (j>arts bénéficiai-
— 341 —
— 342 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
