Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Kommunikationer - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
bruttoton men reducerades under 2:a världskriget
till blott o,8 mill. t. Återhämtningen har emellertid
gått snabbt, och tonnaget hade i början av 1948
växt till c:a 2 mill. t. De två största rederierna i
F. äro Compagnie générale transatlanrique och
Compagnie des messageries maritimes, det förra
ombesörjer trafik på Nordatlanten och det senare
företrädesvis trafik med Asien och Östafrika.
Staten är starkt engagerad i handelssjöfarten, och
båda de nämnda rederierna äro statliga
företag. F:s viktigaste hamnar äro Marseille,
Cher-bourg, Le Havre, Rouen och Bordeaux. — Det
kommersiella flygväsendet omhänderhas
hu-vudsakl. av det helt statliga bolaget Société
nationale Air France, vilket äger c:a 200 plan
och 1947 transporterade 425,000 passagerare. De
viktigaste flygstationerna äro Orly för trafiken
med främmande världsdelar och Le Bourget för
den europeiska trafiken, båda liggande i närheten
av Paris, Marignane invid Marseille och
Bisca-rosse s. om Bordeaux, den senare för hydroplan.
— Postverket befordrade 1945 1,727 mill.
brev och 2,550 mill. brevkort, och dess postgiro
omfattade 1946 2,2 mill. konton. —
Telefonabonnenternas antal 1947 var 2,0 mill.,
d.v.s. i genomsnitt 1 apparat på 20 inv. (Sverige
1 på 6). J.Sn.
Religiösa förhållanden (jfr även ovan Historia).
Sedan Caesar erövrat Gallien (50 f.Kr.), vann den
romerska religionen insteg i landet, och dess gudar
blandades med de förut dyrkade druidiska
gudarna. Kring mitten av 2:a årh. e.Kr. började
kristen mission (till de tidigare martyrerna hör
den heliga Blandina, som 177 led martyrdöden i
Lyon), och trots folkvandringstidens oroligheter
fick den allt större omfattning. 496 döptes
fran-kernas konung Klodvig i Reims, arianismen
besegrades, och den frankiska kyrkan blev
statskyrka. Enstaka biskopar, ss. Gregorius av Tours,
kunde väl öva ett tillfälligt inflytande, men i stort
sett blev fursten kyrkans herre el., som Karl
den store, en slags präst-konung. Under
medeltiden fick kyrkan en enorm betydelse.
Feodalväldets kaotiska förhållanden mildrade den genom
humanitära åtgärder, ss. proklamerandet av
Gudsfreden, den krigiska andan tog den i sin tjänst
under korstågen, sjukhus och välgörenhetsanstalter
inrättades, och klostrens antal växte ständigt.
För den andliga odlingen blevo klostren i Cluny,
Citeaux och Clairvaux ledande, senare även teol.
fakulteten i Paris samt Sorbonne. Konsten
utvecklades nästan uteslutande inom kyrkan, en
mängd romanska och senare gotiska
kyrkobyggnader uppfördes. De religiösa festerna voro
otaliga. Helgondyrkan började nu få fast form (och
därmed början till avlaten), i kyrkan uppfördes
mysteriespel, ur vilka den moderna teatern
utvecklats. Men under samma period framträdde efter
hand andra, av kyrkan oberoende andliga
strömningar: riddarväsendet, de kätterska
valden-serna och albigenserna, mot vilka senare
den framför allt åt dominikanorden anförtrodda
inkvisitionen* hårdhänt ingrep.
Roms auktoritet, bestyrkt genom de s.k.
pseu-doisidoriska dekretalerna från o. 850, besvärade
kungamakten. Under påvarnas s.k. babyloniska
fångenskap i Avignon 1309—77 blevo de helt
be
roende av F:s konungar. Man strävade efter att
grunda en s.k. g allik an sk k y r k a*,
självständig i förh. till Rom men beroende av
kungamakten. Och samtidigt som Jeanne d’Arc,
handlande på den personliga inspirationens auktoritet,
räddade F., proklamerades genom den s.k.
pragmatiska sanktionen i Bourges (1438), att
de allmänna kyrkomötenas auktoritet stod över
påvens. Reformationen befordrade ytterligare dessa
frihetssträvanden. Dess orsaker voro i F. som
överallt behovet av kyrkliga reformer samt andlig
och intellektuell frihet. Förberedd av Lefèvre
d’Étaples och Farel genomfördes den av Calvin
och spred sig över hela landet. Spänningen
mellan katoliker och protestanter utlöste sig dock snart
i förödande religionskrig (Bartolomeinatten 24/s
1572). Genom det av Henrik IV utfärdade n a
n-tesiska ediktet* 1598 fingo dock
protestanterna bl.a. fri religionsutövning och fulla
medborgerliga rättigheter, men under Ludvig XIV kom
det till nya förföljelser mot protestanterna (se
Dragonader), och 1685 upphävdes nantesiska
ediktet, varefter en stor mängd protestanter, många
tillhörande landets dugligaste medborgare,
utvandrade, medan andra flydde till Cevennernas
bergstrakter (jfr Camisarder). — Ludvig XIV sökte
emellertid åstadkomma en enad, självständig
galli-kansk kyrka, i dessa strävanden understödd av
kyrkans främsta ledare, Bossuet. Kyrkan förblev
dock splittrad framför allt genom den stora
striden mellan jansenisterna och jesuiterna.
Med protestanterna i landsflykt, jansenisterna
krossade och jesuiterna ömsevis vid makten,
ömsevis fördrivna blev kyrkan under 1700-talet endast
en fasad. Den religiösa tron var i det närmaste
utdöd, men reformationens frihetsanda levde kvar
i upplysningstidens filosofi (hos Montesquieu,
Vol-taire, encyklopedisterna, Rousseau) och fick vid
revolutionen 1789 ett mera mystiskt betonat
uttryck i proklamerandet av människans rättigheter
(la déclaration des droits de 1’homme).
1801 slöt Bonaparte ett fördrag med Pius VII,
varvid den katolska kyrkan efter
revolutionstidens religionslösa period blev officiellt
erkänd i F. (jämte reformerta och lutheraner). Detta
konkordat gällde, ända tills lagen av V12 1905 ang.
skilsmässa mellan stat och kyrka trädde i kraft.
Genom denna lag upphävde republiken
konkorda-tet och medgav samvetsfrihet och fri kultutövmng
åt medl. av olika religioner men erkände däremot
ingen statsreligion, varvid alla statliga och
kommunala anslag till religiösa ändamål indrogos.
Enl. lagens föreskrift bildade protestanter och
judar genast s.k. kultfö reningar, vilka skulle
var för sig sörja för sitt prästerskap och till dem
överlåta kyrkobyggnader. Men genom encyklikan
”Vehementer nos” n/2 1906 förkastade Pius X
skilsmässolagen och förbjöd i encyklikan
”Gra-vissimo officii munere” 10/8 s.å. katolikerna att
bilda några kultföreningar. I denna ömtåliga
situation, där påven icke gjorde några medgivanden,
löstes slutl. konflikten så, att staten 1907
hänvisade till en tidigare föreningslag av 1901, som
gjorde religiösa sammanslutningar beroende av
statens godkännande, och tillät, att
kyrkobyggnader fingo användas utan att kultföreningar
bildades, varvid katolska kyrkan faktiskt erhöll en
be
— 355 “
— 356 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
