Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - Före 1600 - 1600—1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
de S a i n t e-M o r e sin ”Histoire des ducs de
Normandie”. Bland senare rimkrönikor är
”Chro-nique rimée” av Philippe M o u s k e t från
Tournai att nämna; det är F:s historia till 1242.
Den lyriska poesien var under 1100—1200-talen
rätt torftig. Den hade visserligen till en del ett
nationellt ursprung, särsk. i romanserna, kallade
chanson d’histoire, och i jeux partis, ett slags
poetiska debatter; men de franska trouveurs läto sig
huvudsaki. inspireras av de provensalska
trubadurerna, ss. i pastourelles, rondeaux och tenqons. De
mest kända lyrikerna äro Chrestien de Troyes,
Guy Chåtelain de Couci (d. 1204), Conon
de Béthune (d. 1220) och R u s t e b e u f
(d. 1280). — Dramat utvecklade sig ur
gudstjänsthandlingar men fick först under nästa period
kraftigare uppsving. Ett drama om syndafallet, ”Le
drame d’Adam”, är bevarat från mitten av
1100-talet. Av världslig karaktär är ”Le jeu de Saint
Nicolas” o. 1200, av Jean Bodel från Arras,
som även gjort sig bemärkt som episk och lyrisk
förf. Ett dramatiskt divertissement, ”Le jeu de la
feuillée”, och ett sångstycke, ”Robin et Marion”,
härstamma från Adam de la Hale (o. 1240
—87), känd även som lyriker.
Prosan odlades under 1100—1200-talen mindre
än poesien. Utom i de förut nämnda
uppbyggelse-skrifterna och de fåtaliga novellerna el.
romanerna var det eg. i historien, som den kom till
användning; så i Geoffroi de V i 11 e h a
r-douins (o. 1165—1213) ”Conqueste de
Constan-tinople” (o. 1212) och i Jean de Joinvilles
(1225—1317) ”Histoire de Saint Louis”.
Vid 1300-talets början (G. Paris sätter gränsen
till 1328, huset Valois’ tronbestigning) fick den
franska litteraturen en ny karaktär; under de
följ. 100 åren var litteraturen en svag avglans av
den föregående litteraturen utom på dramats
område; därpå satte de lärda studierna, det italienska
inflytandet och renässansen sin prägel på den nya
perioden, till dess i början av 1600-talet de
nationella och puristiska tendenserna grundläde
klassicismen. — Den episka poesien fortlevde eg. 1
prosaupplösningar, ty prosan var under denna
period det huvudsakliga uttrycksmedlet. Först
Pierre de Ronsard (1524—85) sökte med
sin ”Franciade” uppliva hjältedikten. Den episka
prosan däremot odlades flitigt och med framgång,
vanl. under italienskt inflytande, ss. i ”Cent
nou-velles nouvelles”*, i ”Jean de Paris”, i An to i ne
de la S a 1 e s (d. o. 1460) romaner, särsk. ”Le
petit Jean de Saintré”, framför allt i ”Gargantua”
och ”Pantagruel” av F r a n q o i s Rabelais (o.
1490—1553). Boccaccios ”Decamerone”
efterbildades av Margareta av Navarra (1492—
1549) i den ofullbordade ”Heptaméron”. Alla dessa
verk äro uppsluppna, ofta till plumphet, och vanl.
satiriska. — Lyriken blev torr och formelartad i
t.ex. Eustache Deschamps’ (o. 1345—1404),
Jean Froissarts (o. 1337—1410),
Christine de Pisans (1363—1429), Alain Ch
arti ers (o. 1385—1430-talet) dikter. En verklig
inspiration röjer Charles d’O r 1 é a n s (1391
—1465) och framför allt F r a n q o i s Villon
(1431—1480-talet), det största diktarnamnet i F:s
medeltidslitteratur. Det konventionella och
förkonstlade maneret återkom, i sht hos les grands
rhétoriqueurs vid hoven i Bourgogne och Flandern
i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet; dock
höjde sig den förnämste av dem, Jean Le
Maire de Beiges (d. o. 1525), ofta till verklig
poetisk flykt och blev en förelöpare till poesiens
pånyttfödare, Clément Marot (1496—1544),
som småningom lyckades frigöra sig från
förkonstlingen och återge åt dikten naturlighet och
känsla. En verkligt stor lyriker var slutl. Ronsard
trots de nya och främmande former, varmed han
och hans sångarbröder i P 1 e j a d e n* ville rikta
poesien. Då dessa utmönstrades av Malherbe,
förbereddes klassicismen. — Dramat fick under denna
period ett utomordentligt uppsving. Ur
helgonlegenderna utvecklades först genom dramatisering
miracles (se Mirakel), under 1400-talet undanträngda
av mystères (se Mysterier). Bland världsliga
mystères, s.k. farces, soties, moralités, är farsen om
advokaten Pathelin* särsk. berömd. Till 1500-talet hör
mysteriet ”Saint Louis” av Gringoire. För
uppförande av alla dessa dramer, som togo flera dagar
och stor personal i anspråk, bildades stora
skåde-spelarsällskap, ss. La Basoche, Les enfants sans
souci från o. 1380, La confrérie de la passion (se
dessa ord) från slutet av 1300-talet till 1676. En
fullständig motsats mot det nationella och
formlösa dramat bildade det, som uppstod under
inflytande av de lärda studierna under renässansen och
som efter obetydliga försök nådde fram till
konstnärlig utformning i ”Cléopåtre” (1552), F:s första
reguljära tragedi, av Étienne Jodelle (1532
—73). Komedien utgjordes under 1500-talet av
bearbetningar av latinska och italienska original,
till dess Jodelle framträdde med sin relativt
självständiga, mycket slippriga ”Eugène” 1552. — Den
mycket betydande prosalitteraturen hade i sht
historiska och religiösa ämnen. Den gamla
krönike-skrivningen utvecklade sig till pragmatisk
historieskrivning i Froissarts ”Chroniques” och
Philippe de Co mi nes’ (d. 1509) ”Mémoires”. Lärda
originalforskningar föreligga i Estienne P a
s-quiers (1529—1615) ”Recherches sur la France”
(1561—70) och i Claude Fauchets (1530—
1601) ”Antiquités gauloises et franqoises”
(1579—-1601), under det att Bl ai se de Montluc (d.
1577) i sina ”Commentaires” skattade åt den för
tiden och längre fram (Pierre de B o u
r-deilles de Brantöme, o. 1535—1614)
moderna smaken för memoarer. Den historiska stilen vann
mycket genom Jacques Amyots (1513—93)
högt skattade övers, av Plutarchos’ biografier. Den
religiösa litteraturens förnämsta representanter voro
Jean Calvin (1509—64), Théodore de
Bèze (1519—1605), som även författat en berömd
biblisk tragedi, ”Abraham sacrifiant”, och Frans
av Sales (1567—1622), berömd som
predikant. Bl.a. vetenskaper är filosofien företrädd
av Michel de Montaigne (1533—92), vars
”Essais” tillhöra den franska litteraturens yppersta
alster, och av Étienne de La Boétie (1530
—63), vars ”Contr’un” el. ”Sur la servitude
vo-lontaire” är en ljungande protest mot
tyranniet. Språkvetenskapen hade två hängivna idkare
i Robert Estienne (1503—60) och Henri
Estienne (1528—98).
1600—1789. 1600-talet var icke endast i
politiskt avseende utan också i litterärt ”det stora
— 367 —
- 368 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
