Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - 1600—1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
tidevarvet”. Den under årh. stegrade förfiningen,
den utsökta salongskulturen och det pompösa,
eti-kettsbetonade hovlivet influerade den i utveckling
stadda litteraturen, som nådde sin höjdpunkt i
fransk-klassicismen. Kulturlivet
centraliserades i hög grad till Paris, ty huvudstaden med
hovet, de aristokratiska salongerna och det bildade
borgerskapet angåvo tonen för landet i dess helhet;
utanför Paris möta eg. blott litteraturutvecklingens
avigsidor. ”Studera hovet och lär känna staden”,
skrev fransk-klassicismens teoretiker N i c o 1 a s
B o i 1 e a u-D e s p r é a u x (1636—1711). — Ehuru
antikens verk efterbildades och av tidens
smakdomare uppställdes som rättesnören och förebilder,
skapades dock en nationellt självständig, typiskt
fransk litteratur, som i sin tur blev ett mönster
för andra länders diktning. Nya diktarter fingo
småningom sin allmänt godkända form, medan
deras regler samtidigt fastslogos som definitiva
och orubbliga; härigenom uppstod en bundenhet till
regler, som snart kom att uppfattas som ett olidligt
tvång och framkallade opposition. Den
betydelsefullaste diktartens, dramats, utveckling visar, hur
de från antikens diktning hämtade reglerna vunno
seger. De friare slagen, tragikomedien, som
närmare sammanhängde med medeltidens formlösa
folkskådespel och som fann en talangfull
företrädare i Alexandre Hardy (1569—1631), och
den operamässiga pastoralen, dominerade vid
seklets början i publikgunsten över den
antikimite-rande tragedien, som den ronsardska skolan infört.
Men genom Jean de Mairets (1604—86)
”Sophonisbe” (1634, tr. 1635) grundlädes den av
tidens, rummets och handlingens enhet
karakteriserade tragedi, som Pierre Corneille (1606
—84) — med vissa inskränkningar — men framför
allt Jean Racine (1639—99) skulle bringa till
fullkomlighet. En i förhållande till antika mönster
självständigare utveckling fick komedien tack vare
Molière (eg. Jean Baptiste Poquelin;
1622—73), som anknöt icke blott till antikens
komedi utan även till den gamla realistiska franska
farsen, vilket en strängare smakdomare som
Boi-leau ej alltid gillade. Samma friska realism och
samma utnyttjande av antika mönster och inhemsk
tradition möter i Jean de La Fontaines
(1621—95) fabler. — Medan dramat förblev en
levande diktart, har 1600-talets antikimiterade epos
(av Georges de Scudéry, 1601—67, m.fl.)
blott litterärt intresse trots försöken av Jean
Desmarets de S a i n t-S 0 r 1 i n (1595—1676)
o.a. att modernisera det i kristen anda. —
Nor-maliseringsprocessen inom litteraturen började
redan med F r a n <; o i s deMalherbe (i555—1628),
som verkade för ett gott franskt språk, frigjort
från såväl utländskt inflytande som dialektala
inslag. Han strävade efter klarhet, ordning och
tydlighet och polerade versformerna och språket
med samma omsorg. Härigenom fick den
individuella fantasien mindre spelrum, till vilket även
René De s cartes’ (1596—1650) förnuftsfilosofi
bidrog. Individualistiskt godtycke och fantasi
utmärka emellertid flera förf, under seklets förra
hälft, t.ex. satirikern Mathurin Régnier
(1573—1613) och Cyrano de Bergerac (1619
—55), förf, till en fantastisk reseroman. —
Arbetet på språkets och formens förfining och
fullkomning ledde inom salongerna till
preciosi-tet, vilket visade sig i det sökta uttrycket, den
förkonstlade omskrivningen. Den märkligaste av
dessa salonger var Hotel de
Rambouil-1 e t, där den intelligenta värdinnan, Catherine de
Vivonne, 1618—60 samlade kring sig förf., litterära
finsmakare och ädlingar; man fördrev tiden med
förfinat umgängesliv, konversation, poesi m.m.
Bland de inom denna krets mest uppskattade förf,
märkas brevskrivaren Guez de Balzac (1597
—1654) och artighetsskalden Vincent
Voi-ture (1598—1648). För utbildande av en förfinad
smak har Hotel de Rambouillet spelat en stor roll.
Den preciösa andan fick sitt karakteristiska uttryck
i tidens idealistiska roman; i H o n o r é d’U r f é s
(1568—1625) herderoman ”L’Astrée” äro
personerna förklädda salongsmänniskor, och i M a d
e-laine de Scudérys (1607—1701) heroiska
romaner ”Artamène”, ”Clélie” m.fl. möter
sa-longskonversationens subtila erotiska psykologi.
Detta salongernas psykologiska intresse har
befordrat flera av fransk-klassicismens
betydelsefullaste verk, bl.a. Racines själstragedier, Marie
Madelaine de La Fayettes (1634—93)
roman ”La princesse de Clèves”, Jean de La
Bruyères (1645—96) essäer, Franqois de
La Rochefoucaulds (1613—80) maximer
m.m. — Jämte salongerna utövade Franska
akademien ett viktigt inflytande på
litteraturen. Urspr. en privat sammanslutning av några
litteraturintresserade, som brukade samlas hos
Valentin Conrart (1603—75), gjordes den
av Richelieu 1635 till statsinst., bl.a. med
uppgift att verka för språkets förbättring. Ej minst
genom sin av Jean Chapelain (1595—1674)
förf, kritik av Corneilles skådespel ”Le Cid”
(1636) bidrog akad. att hävda reglernas
betydelse. — Under årh:s senare del, då
fransk-klassicismen med Racine, Molière, Boileau, Bossuet,
Fénelon m.fl. som främsta namn behärskade
litteraturen, gjorde sig Ludvig XIV:s personliga
inflytande gällande; han visade de stora förf, sin
aktning och gav dem genom sitt beskydd ett
större socialt anseende, samtidigt som de i och
genom sina verk förhärligade hans tidsålder.
Lovprisandet av Ludvig XIV och hans tid ledde
slutl. till en underskattning av tidigare
kulturepoker, vilket bl.a. visade sig i Charles P e
r-raults (1628—1703) entusiastiska upphöjande av
den moderna kulturen på antikens bekostnad.
Detta, som blev ett viktigt led i den litterära
striden om antikens el. den moderna tidens
företräde, la querelle des andens et des mödernes,
innebar en uppgörelse med klassicismens tro på
antikefterhärmningens värde och bebådade en ny
tid, behärskad av litterär självständighetssträvan
och framstegstro.
Under 1700-talet skedde en upplösning av
franskklassicismens stränga formkultur. Idéer utifrån,
främst från England, trängde in och påverkade
såväl de litterära formerna som livsåskådningen.
Hovet förlorade sitt inflytande på litteraturen;
däremot spelade salongerna, som ej längre voro
uteslutande aristokratiska, en mycket stor roll,
och deras utveckling under seklet visar den
allmänna åskådningens radikalisering. De mest
berömda salongerna voro Mme Geoffrins, Mme
— 369 —
— 370 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
