Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Litteratur - Efter 1890
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
—24), och framför allt hela den nya katolskt
ortodoxa skönlitteraturen gjorde katolicismen i F. på
nytt till en stridande kyrka. Med Massis leddes den
nyreligiösa rörelsen till kontakt med nationalistiska
tendenser i tiden, en linje, som Charles Maurras
redan varit inne på, när han tecknat sin strängt
hierarkiskt ordnade idealstat, där individen och
individualismen betraktas som det radikalt onda. —
Formell eklektiker men i religiösa frågor renlärig
katolik är Paul Claudel, som ofta direkt och indirekt, i
litterära studier, uppträtt som katolsk apologet.
Ro-manförf. F r a n q o is Mauriac (f. 1885) har
tjänat sin religion genom att med psykologisk
djupblick avslöja den mänskliga naturens
ynkedom och brottslighet. Nära vän med Mauriac men
också påverkad av Gide var Charles Du Bos
(1883—1939), som under mellankrigstiden utförde
en betydelsefull gärning som litteraturtolkare och
själsskildrare (”Approximations”, 1922—37,
”Ex-traits d’un journal 1908—1928”, 1928). — Medan
Massis och Maurras anknöto till den nationella
högern, slöt en annan katolsk diktare, romanförf. G
e-orges Bernanos (1888—1947), under de
politiska 1930-talskonflikterna och under 2:a
världskriget upp på en demokratisk och
internationa-listisk linje. Samma linje företrädes med än
större kraft och konsekvens av den katolska
riktningens kanske största intelligens, Jacques
M a r i t a i n (f. 1882). I sin kritik av det
kapitalistiska samhället närmar han sig socialismen,
även om han också samtidigt reagerar mot en
doktrinär marxism. För Maritain liksom för hans
många efterföljare inom katolikernas vänstra
flygel hägrar ett kristet-socialistiskt samhälle med
klassgränserna ersatta av en hierarki, där arbete
— icke börd el. pengar — är den bärande
värde-ringsgrunden.
Samhällsproblemen ryckte framför allt fram i
stridsfronten i den socialistiska tidskr. ”Europé”.
Ofta skänker social indignation och hatstämning
sälta åt den psykologiska och religiösa dikten.
Men också rent social litteratur är rikt företrädd.
En stark grupp med Jean Guéhenno (f.
1893) i spetsen motsvarar ung. de svenska
1920-och 30-talens proletärdiktare. Guéhennos romaner
— två av de mest betydelsefulla äro ”Caliban
parle” (1929) och ”Conversion å l’humain” (1931)
— bäras av svärmisk tro på de lägre folklagren
och på de krafter, som innebo i dem. En
arbetar-diktare, som fortsätter Zolas objektiva
berättar-maner, är Pierre Hamp (pseud. för Pierre
Bourillon; f. 1876). Våldsamt subjektiv är
däremot André Malraux (f. 1902) i sina
journalistiskt livfulla romankrönikor. Malraux, som
fram till slutet av 1930-talet var kommunist (i
spanska inbördeskriget deltog han som frivillig;
jfr romanen ”L’espoir”, 1937) och besjälad av
glödande hat mot borgarsamhällets hyckleri, mot
storkapitalism och fascism, anknöt under 2:a
världskriget till den franska motståndsrörelsens
ledande man, general de Gaulle, vars
propagandachef han efter krigets slut blivit.
Sin egen plats bland moderna franska
samhälls-skildrare intar Jules Romains. Romantekniskt har
redan hans lilla berättelse ”Mort de quelqu’un”
(1911) haft genomgripande betydelse. Sin stora
insats gjorde han emellertid med den gigantiska
romancykeln ”Les hommes de bonne volonté” (27
bd, 1932—46), som försöker ge ett tvärsnitt genom
hela den franska samhällsbyggnaden och formar
sig — om än konstnärligt heterogen — till en
storslagen enhetssyn över samtidens liv; den
fångar en bild av la vie unanime, för att använda
Romains’ eget uttryck.
Pacifismen och oron inför 1930-talets tätnande
moln togo sig uttryck i intim regionalism hos
André Chamson (f. 1900) och Jean
G i o n o (f. 1895). Samma mål som dessa förf.,
fred och mellanfolklig förståelse, sökte André
M a u r o i s (f. 1885), Jean Gi r au do ux (1882
—1944) och Paul Morand (f. 1888) nå i
noveller, romaner, kåserier och biografier, ofta
med exotiska el. åtm. icke-franska motiv.
Samtliga i det föregående nämnda
mellankrigs-förf. äro formellt traditionalister. Ofta föra de
fram moderna och revolutionerande tankar, men
i sin rent skönlitterära teknik fortsätta de i regel
den klassiska 1800-talsnaturalismen. Vid sidan av
denna äldre teknik möter man mot slutet av i:a
världskriget en följd av djärva experimentatorer
och förnyare av de klassiska genrerna. De uppträda
stundom som prosaförf., men framför allt ha de
utmärkt sig inom lyriken och dramat.
Som den sista utlöparen av symbolismens
litterära tradition brukar G u i 11 a u m e A p o 11
i-naire (1880—1918) uppfattas. Han är emellertid
med sina suggestiva, formellt oberäkneliga dikter
(samlade i ”Alcools”, 1913, och ”Calligrammes”,
1918) också en av de viktigaste förelöparna till
1920- och 30-talens modernistskolor inom lyriken.
Till kretsen kring Apollinaire hörde Max
Jacob (1876—1944) och Jean Cocteau (f.
1892). Den förstn:s dikt har utvecklats från
tekniskt komplicerad drömlyrik till en enkel, innerlig
viston. Cocteaus diktning företer ett aldrig
avslutat experiment med ständigt nya uppslag och
utvikningar. I likhet med Apollinaire har han
sökt kontaktpunkter mellan diktning och andra
konstarter och även mellan helt olikartade stilar.
I hans dramatik, som varit förebildlig för den nya
teatern och filmen, har detta lett till
kontaminatio-ner mellan antika el. klassiska franska skådespel
och modern balett, spex och operett. Av Cocteaus
moderniseringar av klassiska dramer kunna
nämnas ”Antigone” (1922) och ”Roméo et Juliette”
(1926).
Traditionen från Cocteau har inom denna
speciella litteraturart fortsatts i psykologiska
nytolkningar av grekiska tragedier av Jean Giraudoux
och Jean Anouilh (f. 1910), den sistn. den
franska dramatikens efter 2:a världskriget
utomlands mest beaktade företrädare. Den klassiska
dramatiska traditionen har fullföljts i skiftande
stilvarianter av en rad mellankrigsdiktare.
Nämnas må Gaston Baty (f. 1885), som har gett
parollen för det moderna dramat i sin stridsskrift
”Théåtre nouveau” (1927), Paul Claudel, Jules
Romains, Roger Martin du Gard, H e n r i-R e n é
Lenormand (f. 1882), Paul Géraldy (f.
1885), Édouard Bourdet (1887—1945), J e a
n-Jacques Bernard (f. 1888), Paul R a
y-n a 1 (f. 1885), M a r c e 1 P a g n o 1 (f. 1895) och
Jean S a rm e n t (f. 1897).
Cocteau anslöt sig som poet under någon tid
— 381 —
— 382 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
