Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Frans I (konung av Frankrike) - 2. Frans II (konung av Frankrike) - 3. Frans II (hertig av Bregagne) - 4. Frans (hertig av Anjou) - 1. Frans I (hertig av Lothringen) - 2. Frans Stefan (hertig av Lothringen) - 1. Frans IV (hertig av Modena, ärkehertig av Österrike) - 2. Frans V (hertig av Modena) - 1. Frans Albreckt (hertig av Sachsen-Lauenburg) - Frans av Assisi (titulärkonung av Spanien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS
brinnande ärelystnad men saknade uthållighet och
lät sig lätt påverkas av sin omgivning. I början
utövade hans moder ett mycket stort inflytande,
senare var Anne de Montmorency hans främste
rådgivare, mot slutet av hans regering amiral
d’An-nebaud och kardinal de Tournon. Av hans talrika
mätresser spelade blott Anne de Pisseleu,
sedermera hertiginna d’Étampes, någon politisk roll.
Hans gemåler, både Claude och Karl V:s
syster Eleonora, som F. äktade 1530, saknade
inflytande. I centrum av F:s utrikespolitik stod
striden mot Karl V. Den uppväxte ur motsatsen
mellan Frankrike och det habsburgska
världsväldet men fick en anstrykning av personlig
tvekamp genom rivaliteten om kejsarkronan 1519.
Både som politiker och även som krigare var
F. — trots sin seger över de fruktade
schweizarna vid Marignano 1515 — givet den
underlägsne. Vid Pavia (1525) led han ett
förkrossande nederlag och föll själv i fångenskap. Sin frihet
måste han köpa genom den förödmjukande freden
i Madrid (1526), vilken han dock från början var
besluten att ej hålla. Sedermera visade F. i viss
mån nya vägar för Frankrikes utrikespolitik genom
sina förbindelser med de tyska protestanterna, med
Turkiet och Sverige, men konsekvensen i hans
politik var mera skenbar än verklig, och stundom
närmade han sig Karl V. Mot de franska
protestanterna var F:s hållning mycket vacklande,
men på det hela taget behärskades han av den nya
lärans fiender. I det inre var F:s makt mycket
stor, adeln hade till stor del förvandlats till
hovadel, och kyrkan hade genom konkordatet 1516
råkat i stort beroende av konungen. Dennes
godtycke var dock enda regeringsprincip, för
organisation hade F. intet sinne, och finanserna förstördes
genom hans slöseri. Av vetenskap, litteratur och
framför allt konst var F. livligt intresserad men
vacklade även här, mellan italiensk och fransk
renässans. Han efterträddes av sonen Henrik (II).—
Litt. A. de Lévis Mirepoix, ”Franqois Ier” (1931). PS.
2) F r a n s II, konung (1544—60), äldste son av
Henrik II och
Katarina av Medici, blev
konung vid faderns
död 1559. Ehuru
formellt myndig var F.
svag till kropp och
själ och ej i stånd att
regera själv. Makten
tillföll under hela hans
korta regeringstid hans
gemåls, Maria Stuarts,
morbröder hertigen
och kardinalen av
Guise. Innan dessa
genom en process mot
de första prinsarna av
blodet, bourbonerna,
hunnit trygga sitt
välde, avled F.
3) F r a n s II, hertig av Bretagne (1435—88),
son till greve Rikard av Étampes, gjorde sitt hov
till samlingsplats för Frankrikes missnöjda stormän
men kunde icke hävda sin oavhängighet gentemot
Karl VIII. Hans dotter Anne förmäldes med
denne, därefter med Ludvig XII; genom hennes
Frans II.
Teckning av F. Clouet.
dotter Claudes giftermål med konung Frans I kom
Bretagne slutgiltigt till Frankrike.
4) Frans, hertig av Anjou (1554—84), femte
son av Henrik II och Katarina av Medici, deltog
i början av Henrik III:s regering på hugenotternas
sida i inbördeskrigen och erhöll i freden 1576 till sitt
förra län Alenqon även hertigdömena Anjou och
Berry. Under åren kring 1580 sökte F. bli erkänd
som Nederländernas härskare, och då dessa
önskade franskt stöd i sin frihetskamp, hade han en tid
rätt goda utsikter. Trolös och härsklysten, stötte
sig F. dock snart med sina undersåtar och måste
1583 återvända till Frankrike. Därmed
omintetgjordes även hans förut rätt goda utsikter till ett
giftermål med Elisabet av England, och F:s
politiska roll var utspelad. PS.
Lothringen. 1) Frans (fra. Frangois) I, hertig
(1517—45), son till Anton av Lothringen och Renée
av Bourbon, uppfostrades vid det franska hovet och
blev g.m. änkehertiginnan Kristina av Milano,
dotter till Kristian II i Danmark och systerdotter till
kejsar Karl V. Härigenom närmades Lothringen till
det kejserliga lägret, ehuru förbindelsen med
Frankrike fortfarande upprätthölls. F. insjuknade och
dog efter endast ett års regering, överlämnande
förmyndarskapet för sonen Karl III till Kristina.
2) Frans Stefan, hertig, se nedan Tyska
riket f).
Modena. 1) Frans (ital. Francesco) IV, hertig
(1779—1846), ärkehertig av Österrike, son till
ärkehertig Ferdinand (som genom sitt giftermål med
den siste hertigens av Modena arvsberättigade
dotter 1803 blev arvtagare till Modena), regerade efter
1815 i Modena och efterträdde sin moder 1829 i
Massa och Carrara. Absolutistiskt sinnad måste F.
1831 fly för en sammansvärjning men återvände
s.å. med österrikisk militär hjälp och bestraffade
hårt upprorsmännen.
2) F r a n s V, den föreg:s son, hertig (1819—
75), efterträdde fadern 1846, förvärvade 1847
Tiviz-zano och hertigdömet Guastalla. F. regerade
des-potiskt, fördrevs våren 1848 av ett uppror men
återvände s.å. I maj 1859 måste han på nytt
lämna sitt land, som införlivades med Italien.
Sachsen-Lauenburg. 1) Frans Albrekt (ty.
Franz Albrecht), hertig (1598—1642), är en typisk
representant för 30-åriga krigets lyckoriddare. Sedan
han, trol. på Fredrik V:s sida, deltagit i slaget på
Vita berget 1620, gick han i ligans tjänst och
uppträdde 1625 som en av Wallensteins kav.-överstar.
1632 övergick han till svenskarna, deltog i slaget vid
Lützen i Gustav Adolfs omedelbara omgivning,
vilket gav upphov till det då allmänt trodda men
grundlösa ryktet, att han skulle ha mördat
konungen, blev strax därefter sachsisk fältmarskalk och
användes upprepade gånger vid förhandlingarna med
Wallenstein. På väg till denne häktades han efter
katastrofen i Eger 1634 av de kejserliga och hölls
en tid fången. 1638 kejserlig generalmajor, sökte
han 1641 åstadkomma en uppgörelse mellan
kejsaren och Arnim. Efter Arnims död övertog F.
befälet i Schlesien, varifrån han utdrev Stålhandske,
men blev av Torstenson slagen vid Schweidnitz
21/s 1642. Han föll svårt sårad i svensk fångenskap
och dog strax därefter. PS.
Spanien. Frans (spa. Francisco) av A s s i s i,
SU 10.
14 — Red. avsl. ’Vis 48.
— 417 —
— 418 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
