Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans av Assisi (titulärkonung av Spanien) - 1. Frans (storhertig av Toscana) - 2. Frans Stefan (storhertig av Toscana) - 1. Frans I (kejsare av Tyska riket) - 2. Frans II (tysk-romersk kejsare) - 1. Frans I (kejsare av Österrike) - 2. Frans Josef I (kejsare av Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANS
titulärkonung (1829—1902), son till infant Frans av
Paula, 1846 g.m. sin kusin Isabella II av Spanien.
Giftermålet mellan F., som var fysiskt och
psykiskt degenererad, och drottningen framtvingades
framför allt genom franska intriger. F. erhöll titeln
konung. Förbindelsen var i själva verket ett
skenäktenskap, och F. tilläts icke att spela någon roll
vid hovet el. i politiken; vid Isabellas fall 1868
följde han henne till Frankrike. 1870 upplöstes
äktenskapet, och F. levde sedan tillbakadraget i
Épinay utanför Paris. SaB.
Toscana. 1) Frans (ital. Francesco), storhertig
(1541—87), se de’ Medici.
2) Frans Stefan (Francesco Stefano),
storhertig, se nedan Tyska riket 1).
Tyska riket. 1) Frans (ty. Franz) I,
kejsare (1708—65), som hertig av Lothringen och
storhertig av Toscana kallad F. Stefan, son till
hertig Leopold av Lothringen, vilken han
efterträdde 1729. Efter polska tronföljdskriget måste
han avträda Lothringen till Stanislaus Leszczyriski
men erhöll i gottgörelse successionsrätten till
stor-hertigdömet Toscana, där huset Medici väntades
utdö och som han fick tillträda redan 1737. 1736
g.m. Maria Teresia, blev han 1740 hennes
infly-telselöse medregent i de österrikiska arvländerna.
Hon genomdrev hans val till kejsare 1745. P.Nm.
2) F r a n s II Josef, tysk-romersk kejsare,
som kejsare av Österrike Frans I (1768—1835),
son till kejsar Leopold II, som han efterträdde som
regent i de österrikiska arvländerna i mars 1792;
vald till tysk-romersk kejsare s.å. Hans
trontillträde betydde en brytning med faderns
fredspoli-tik och med den upplysta reformpolitiken. F. var
borgerligt enkel och from; han avskydde
upplysningstidens idéer som fritänkeri. Hans regering
kom att allt starkare präglas av politisk reaktion,
utbyggd med
spionerisystem och censur,
något som framför allt
hade sin grund i
motsättningen till det
revolutionära Frankrike.
Pedantisk och
arbetsam övervakade han
alla administrationens
detaljer; då F. som
statsman var utan
större mått, kom den
verkliga ledningen att
ligga i andra händer än
hans. Att för
fullföljandet av kampen mot
Frankrike F :s aldrig svikande tålamod, hans
främsta egenskap, haft stor betydelse kan dock icke
förnekas (se Revolutionskrigen). Vid F:s trontillträde
dominerades utrikespolitiken av Österrikes
motsättning till Preussen och Frankrike. Sedan Spielmann
avskedats efter det diplomatiska nederlaget vid
Polens andra delning, kom Österrikes utrikespolitiska
ledning 1793—1800 i händerna på Thugut, som
krigspolitikens främste målsman avskedad efter slaget
vid Hohenlinden. Efter honom följde Ludwig
Co-benzl samt Filip v. Stadion. Från 1809 färgas
Österrikes politiska ledning av furst Metternich*. —
Efter det napoleonska kejsardömets upprättande
antog F. 1804 titeln arvkejsare av Österrike; efter
Rhenförbundets bildande avsade han sig den
tyskromerska kejsarkronan 1806. — F. var gift 4
gånger. Med sin 2:a gemål, Maria Teresia av Bägge
Sicilierna, hade han 13 barn, bl.a. Marie Louise,
1810 förmäld med Napoleon I, och kejsar
Ferdinand I. — Litt.: C. Wolfsgruber, ”Frans I” (2
bd, 1899); V. Bibi, ”Kaiser Franz, der letzte
römisch-deutsche Kaiser” (1938). P.Nm.
Österrike. 1) Frans (ty. Franz) I, kejsare
(1768—1835), se ovan Tyska riket 2).
2) Frans Josef {Franz Joseph) I, den
föreg:s sonson, kejsare av Österrike, konung
av Ungern (1830—1916), son till ärkehertig
Frans Karl, tillträdde regeringen V12 1848,
sedan hans farbror Ferdinand I abdikerat inför
de svårigheter, som revolutionen lagt i hans
väg. Sedan revolutionen kuvats, inledde F. en
absolutistisk regim och
upphävde bl.a. den
oktro-jerade författningen
1851. Hans strävan att
inåt upprätthålla en
sträng centralism och
att utåt hävda
Habs-burgs gamla inflytande
i Tyskland och Italien
och självständighet
gentemot Ryssland
belastade hans regering
med uppgifter, som
blevo den övermäktiga.
Efter nederlaget mot
Italien 1859 måste F.
slå in på en mera liberal politik. Denna kunde
emellertid icke rädda hegemonien i Tyskland, som
berövades honom genom nederlaget mot Preussen 1866,
icke heller väldets inre enhet, som fick vika för ett
dualistiskt system genom uppgörelsen med Ungern
1867. Nordtyska förbundets seger över Frankrike
1870/71 och Tysklands enande grusade
förhoppningarna att återställa det habsburgska väldets
övermakt i Tyskland. Konsekvenserna härav tog
F. genom att 1879 — icke minst på gr. av
Andrås-sys ivriga bedrivande — sluta förbund med Tyska
riket, ett förbund, som F. troget upprätthöll. Hans
förhållande till Ryssland var däremot växlande:
gott under större delen av 1870-talet och även
kring sekelskiftet, dåligt, t.o.m. kritiskt efter
ockupationen okt. 1878 av Bosnien och Hercegovina
(enl. Berlinkongressens beslut) samt än mer efter
Österrikes egenmäktiga annexion av dessa
provinser okt. 1908. Sydslavernas otillfredsställda
nationella önskemål urladdade sig till sist i attentatet
i Sarajevo 1914, där F:s tronföljare, Frans
Ferdinand (se nedan), föll för en bosnisk serbers kula.
Österrikes ultimatum till Serbien var ett
ödesdigert led i den händelsekedja, som ledde till
världskriget. — Inrikespolitiskt beredde striderna mellan
väldets olika nationaliteter samt brytningen mellan
parlamentariska och konstitutionalistiska
styrelseprinciper F:s regering stora svårigheter. Medan
parlamentarismen växte sig allt starkare i Ungern,
lyckades F. i Österrike bättre hävda monarkiens
självständiga ställning, delvis på gr. av de olika
nationaliteternas stridsställning mot varandra,
varigenom parlamentets makt försvagades. Icke utan
framgång spelade F. ut de olika nationaliteterna
— 419 —
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
