Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fransk lilja - Fransk litteratur - Fransk potatis - Fransk sköld - Franskt band - Franskt bröd, fransbröd - Franskt fönster - Franskt guld - Fransk trädgårdsstil - Fransk-tyska kriget 1870—71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LITTERATUR
ka konungarnas sigill, därav namnet fransk
lilja. En röd heraldisk lilja var sedan ung.
samma tid staden Florens’ vapen. Jfr Liljebaneret.
Fransk litteratur, franskspråkig
litteratur, se Belgien, Canada, Frankrike och Schweiz,
litteratur.
Fransk potatis, se Pommes frites.
Fransk sköld, se Heraldik.
Franskt band, bokband (se Bokbinderi, sp. 422),
bundet i skinn, ant. i helt sådant (”helfranskt”)
el. med endast rygg och hörn av skinn
(”halv-franskt”).
Franskt bröd, fransbröd, bröd av finsiktat
vetemjöl, som användes till matbröd. Bakades
urspr. på vatten, men numera tillsättes ofta mjölk,
särsk. vid hembakning. Enda kryddan är salt.
Franskt fönster, dubbelfönster, som sträcker sig
ned till el. kommer nära golvplanet.
Franskt guld, legering av silver och guld, som
användes till smycken och prydnadsartiklar samt
som bladmetall. Ofta tillsättes koppar för att ge
ökad hårdhet. Legeringen har blekt gul färg.
Fransk trädgårdsstil, se Trädgårdskonst.
Fransk-tyska kriget 1870—71. Preussens
makttillväxt genom kriget mot Österrike 1866 hade i
Frankrike framkallat allvarliga farhågor och känts
som en stark prestigeförlust. Redan under kriget
försökte det vinna kompensation härför på annat
håll i Belgien och Luxemburg, och efter freden
fortsatte det dessa strävanden, dock utan
framgång. Ett förslag att Frankrike skulle köpa
Luxemburg av dess suverän Vilhelm III av
Nederländerna hade 1867 accepterats av denne men förföll
på gr. av tyskt motstånd, och s.å. avstod Frankrike
från denna plan och Preussen från sin rätt att i
Luxemburg hålla trupper, då stormakterna enades
om att garantera Luxemburgs neutralitet. På
samma sätt misslyckades 1868 ett franskt försök att
etablera tullunion med Belgien, icke minst på gr. av
engelskt motstånd. Frankrike sökte nu — trots
stora svårigheter — att få till stånd ett politiskt
samarbete med Österrike och Italien, riktat mot
Preussen — ett uttryck härför var att franske
ambassadören i Wien Gramont utnämndes till
utrikesminister. Dessa franska planer sökte Bismarck på
olika sätt motarbeta; bl.a. begagnade han sig av
revolutionen i Spanien 1869 och sökte kontakt med
de nya makthavarna där i syfte att få till stånd
ett mot Frankrike riktat spansk-tyskt samarbete.
I detta syfte verkade han ivrigt för Leopolds av
Hohenzollern-Sigmaringen spanska
tronkandidatur men stöddes därvid endast lamt av Vilhelm
I. Icke desto mindre kom denna fråga, bl.a. till
följd av Gramonts klumpiga politik och Bismarcks
hänsynslösa provokation, som 19Æ 1870
framkallade fransk krigsförklaring till Preussen, att bli den
direkta anledningen till kriget (se Emsdepeschen).
Ehuru Frankrikes härorganisation var mycket
bristfällig, avsåg dess krigsplan en vittutseende
offensiv, vars första mål skulle vara att skilja de
sydtyska staterna från Nordtyskland; därefter
skulle framryckningen fortsättas över Main mot
Berlin. Preussen ägde, tack vare ett målmedvetet
arbete av Bismarck, krigsministern v. Roon och
generalstabschefen v. Moltke, en välorganiserad
och välutbildad värnpliktshär och ett snabbt och
säkert fungerande mobiliseringssystem. De
syd
tyska staterna slöto upp vid Preussens sida.
Gemensam överbefälhavare blev konung Vilhelm; den
egentlige ledaren var Moltke. Den tyska
krigsplanen, som bl.a. grundade sig på försprång i
mobilisering och uppmarsch, avsåg uppmarsch med
huvudkrafterna i bayerska Pfalz och offensiv mot
de franska stridskrafterna, var dessa påträffades.
Den tyska uppmarschen genomfördes planenligt i
tre arméer, näml. i:a armén under general v.
Steinmetz (60,000 man) i trakten av Koblenz, 2:a
armén under prins Fredrik Karl (194,000 man)
vid Mainz och 3:a armén under kronprinsen av
Preussen (130,000 man, däribland de bayerska,
württembergska och badiska trupperna) vid
Mann-heim. Uppmarschen var avslutad i början av aug.
Vid denna tidpunkt voro de franska mot gränsen
framskjutna stridskrafterna endast delvis
opera-tionsfärdiga. De stodo dels vid och ö. om Metz
(Rhenarmén, 140,000 man), dels vid Strasbourg
(armén MacMahon, 60,000 man). De första
sammanstötningarna ägde rum vid Weissenburg
4/s och Wörth %, varvid 3:e tyska armén
slog delar av Strasbourg-gruppen, samt vid
Spicheren ®/s, där delar av i:a och 2:a
arméerna anföllo en kår av Rhenarmén och behöllo
slagfältet. Genom dessa gränsslag kastades
fransmännen över på defensiven. Gruppen MacMahon
lyckades undandraga sig 3:e arméns förföljning och
transporterades pr järnväg till Chalons-sur-Marne.
Rhenarmén, vars befälhavare blev Bazaine, skulle
över Metz undanföras i samma riktning men
följdes av i:a och 2:a arméerna, fördröjdes av
1 :a armén genom slaget vid Colombey-Nouilly
14/s, bands sedermera av 2:a arméns h. flygel
genom slaget vid Vionville-Mars-la-Tour 16/s,
varefter huvuddelen av 2:a armén efter en
kringgående rörelse spärrade återtågsvägarna v. om Metz.
Besegrad i slaget vid Gravelotte-S:t Privat 18/s
kastade sig Bazaine in i fästningen Metz, som
därpå inneslöts av i:a och delar av 2:a arméerna.
— Den över Nancy framryckande 3:e armén samt
en nybildad 4:e armé under kronprinsen av
Sach-sen ansattes av Moltke mot den i Chalons
förmodade armén MacMahon. Denna hade
emellertid, åtföljd av kejsar Napoleon III, gått n. ut
för att över Reims undsätta Bazaine vid Metz. De
tyska arméerna svängde nu även in mot n.,
gensköto MacMahon vid Beaumont och kringrände
honom sedermera vid Sedan V9, där Napoleon följ,
dag måste giva sig fången med hela armén (o.
80,000 man).
Motgångarna framkallade en politisk
omstört-ning i Frankrike, där republiken utropades 4/o. Den
nya regeringen sökte förgäves få fientligheterna
avblåsta; dess utrikesminister J. Favre
sammanträffade med Bismarck, men förhandlingarna gåvo
rent negativa resultat. Frankrike, där Gambetta
allt mer framträdde som ledare, beslöt förnyad
kamp och uppbådade nya stridskrafter, talrika till
numerären, men undermåliga till sin kvalitet.
400,000 man ställdes under general Trochus
befäl till försvar av huvudstaden, mot vilken
Moltke dirigerade de genom kapitulationen vid Sedan
frigjorda 3:e och 4:e arméerna. 19/9 var ringen
kring Paris sluten. Den franska regeringen, som
flyttat till Toul, gjorde sedermera upprepade
ansträngningar att undsätta Paris medelst i andra
de
— 443 —
— 444 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
