Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Fredrik I (konung av Sverige) - 2. Fredrik Adolf (arvprins av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
Målning av G. E. Schröder, början av 1740-talet.
Konstakad., Stockholm.
dock fått nöja sig med titeln ”kunglig höghet”.
Det faktiska inflytande, som F. utövade, gjorde
emellertid, att ständerna medgåvo, att drottningen
nedsteg från tronen och F. 24/s 1720 valdes till
konung. — Den efter Karl XII:s död brännande
frågan var att skaffa fred med de utländska
makterna. F. hade bidragit till beslutet att avbryta de
pågående förhandlingarna med Ryssland och i
stället sluta fred med Hannover i hopp om engelskt
bistånd. Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, som
i maj 1719 lämnat Sverige, hade däremot tagit sin
tillflykt till tsar Peter, som använde sig av
tronpretendenten i det diplomatiska spelet.
Tronföljds-frågan aktualiserades åter och invecklade F., som
verkade för en hessisk succession i Sverige, i
hemliga underhandlingar bakom svenska regeringens
rygg. Då F:s manipulationer delvis kommo i
dagen, blev det en utbredd åsikt, att F. bar en god
del av ansvaret för de hårda villkor Sverige måste
godtaga i freden i Nystad 1721. Oviljan mot
honom förstärktes av hans dåligt förberedda försök
att öka konungamakten; riksdagen 1723 blev en
stor förödmjukelse för konungen, som måste
betyga sin trohet mot författningen. De närmast
följ, åren dominerades av det holsteinska partiets
politik, och det kunde ifrågasättas, om F. skulle
bevara sin krona. Arvid Horn förenade sig dock
med hovet och kuvade vid riksdagen 1726/27 det
holsteinska partiet. F. saknade varken mod el.
begåvning och hade vid sin första ankomst till
Sverige förstått att skaffa sig inflytande.
Svag
heten låg på karaktärens område. Hans lättja
och njutningslystnad togo alltmera överhand, och
han kom därigenom att behärskas av sina
gunstlingar och mätresser. 1730 blev F. lantgreve av
Hessen och insatte sin broder Vilhelm som
ståthållare där. Denne blev Hessens verklige regent
och fick genom sin energiska läggning ett icke
oväsentligt inflytande även på svensk politik
genom de hessiska rådgivarna i Stockholm. Från
samma tid daterade sig F:s uppseendeväckande
förbindelse med hovfröken Hedvig Taube, som
upphöjdes till romersk riksgrevinna von
Hessen-stein och födde honom två söner och två döttrar.
Genom att gynna denna förbindelse vunno de mot
Horn fientliga elementen ökad makt.
Utrikespolitiska synpunkter och hessisk påverkan bragte
dock F. att på och efter riksdagen 1734 åter
förena sig med Horn. Så gjorde motstridande
inflytelser F:s politik svag och vacklande, vilket ock
visade sig vid riksdagen 1738/39, när hattpartiet
tog makten. 1740 motarbetade F. hattarnas
krigsplaner, då han som hessisk lantgreve slöt
subsidie-fördrag med England, men skrämdes sedan tidtals
att gynna partiets politik. Hans inflytande blev
med åren allt obetydligare; 1748 drabbades han
av slag, han upphörde att bevista rådets
sammanträden och lät en namnstämpel ersätta sin
underskrift. Frihetstidens författning fick under dylika
förhållanden tillfälle att utveckla sig utan ingrepp
från konungens sida. Utan högre kulturella
intressen, gjorde F. ej heller någon mera positiv
insats för den materiella och andliga odling, som
befann sig i rik utveckling under hans långa
regeringstid. W.Ht.
2) Fredrik Adolf, arvprins, hertig av
Östergötland (1750—1803), 3:e och yngste son till
konung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika.
Bortskämd av modern, häftig och nyckfull, men
god-hjärtad och ganska omtyckt av sin omgivning,
stod den skäligen obegåvade prinsen länge helt
under Lovisa Ulrikas inflytande. Han medföljde
sin broder kronprinsen på resan till Paris 1770—71,
hade efter revolutionen 1772 i uppdrag att
mottaga myndigheternas
hyllning i Östergötland
och fick efter hand
åtskilliga militära
heders-poster men spelade
aldrig någon roll av
betydelse. På gr. av
hans slösaktiga
levnadssätt ställde Gustav
III honom under ett
slags förmynderskap,
och förhållandet
mellan bröderna var
därefter mindre gott.
Under finska kriget 1788,
då F. formellt innehade
fältmarskalks värdighet, uppträdde han mycket
oförsiktigt bland frondörerna och begärde mitt
under kriget sitt avsked. Sin mesta tid tillbragte han
f.ö. i sysslolöshet på det av ständerna 1772 inköpta
och åt honom anvisade Tullgarns slott, där under
något årtionde hans mätress Sophie Hagman
förde spiran. Under en utrikes badresa avled han i
Montpellier. C-
— 471 —
— 472 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
