Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik (markgreve av Ansbach-Bayreuth) - 1. Fredrik Kristian (hertig av Augustenborg) - 2. Fredrik (prins av Augustenborg) - 3. Fredrik (hertig av Augustenborg) - 1. Fredrik I (storhertig av Baden) - 2. Fredrik II (storhertig av Baden) - Fredrik VI (markgreve av Baden-Durlach) - 1. Fredrik I (borggreve av Nürnberg, kurfurste av Brandenburg) - 2. Fredrik II (kurfurste av Brandenburg) - 3. Fredrik Vilhelm (kurfurste av Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
Ansbach-Bayreuth. Fredrik (ty. Friedrich),
markgreve (d. 1536). Efter faderns, kurfursten
Albrekt III Akilles av Brandenburg, död 1486 blev
F. regent i de frankiska delarna av de
hohenzol-lernska landen, de första 10 åren i samregentskap
med brodern Sigismund. Dyrbar hovhållning och
ständiga småkrig med grannstaden Nürnberg
undergrävde svårt hans ekonomiska ställning. Då
han dessutom visade tecken på tilltagande
sinnessjukdom, tvungo honom hans söner att abdikera
1515. Under sin återstående livstid hölls F.
inspärrad i ett tidvis mycket hårt förvar. Ba O.
Augustenborg. 1) Fredrik Kristian, hertig
(1765—1814), se Augustenborg 1).
2) Fredrik, den föreg:s son, prins (1800—65),
”prinsen av Noer”, se Augustenborg 4).
3) Fredrik, den föreg:s brorson, hertig (1829
—80), se Augustenborg 5).
Baden. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I Vilhelm
Ludvig, storhertig (1826—1907), son till storhertig
Leopold och Gustav IV Adolfs dotter Sofia
Vilhelmina, blev vid
faderns död 1852 regent
och vid den äldre,
sinnessjuke brodern
Ludvigs död 1858
storhertig, styrde landet i
liberal anda. Sedan 1856
var F. g.m. prins,
sedermera kejsar Vilhelm
I:s dotter Luise; han
var en anhängare av
Tysklands enande
under Preussens ledning
men tvangs av
folkstämningen att 1866
deltaga i tyska kriget
på Österrikes sida. Efter freden återupptog han
sin preussenvänliga politik och medverkade 1871
till svärfaderns upphöjelse till kejsare. F., som
var far till drottning Viktoria av Sverige,
efterträddes av sin son F. II. — Hans
”Jugenderin-nerungen” utgåvos 1921 av K. Obser. Sa B.
2) F r e d r i k II, den föreg:s son (1857—1928),
storhertig 1907—18.
Baden-Durlach. Fredrik (ty. Friedrich) VI,
markgreve (1617—77), deltog med de weimarska,
hessiska och svenska trupperna i 30-åriga krigets
senare del och äktade 1642 Kristina Magdalena,
Karl (X) Gustavs syster. Denne utnämnde 1655 F.
till general av kav.; som sådan deltog han i kriget
i Polen men återvände hem vid faderns, markgreve
F. V:s död 1659. Som kejserlig fältmarskalk deltog
F. därpå i kriget mot Frankrike 1674—76.
Brandenbur g. 1) Fredrik (ty. Friedrich) I,
(1372—1440), son till Fredrik V av Hohenzollern,
borggreve av Nürnberg. 1398 efterträdde F. sin
far i furstendömet Ansbach. Han följde 1401 konung
Ruprecht, stödde 1410 kung Sigismunds val och
erhöll som lön följ, år Brandenburg att förvalta,
1415 även markgrevlig och kurfurstlig värdighet.
F. kuvade 1412—14 Brandenburgs adel, var 1418
riksföreståndare och upprepade gånger anförare
för den tyska hären i husitkrigen.
2) F r e d r i k II, den föreg:s son, kurfurste
(1413—71). F. efterträdde 1440 sin far, bröt
städernas självständighet, köpte Kottbus och Neumark
Fredrik Vilhelm av Brandenburg.
1454 samt grevskapet Wernigerode. Hans försök
att bemäktiga sig Pommern-Stettin misslyckades.
Utan söner överlämnade han 1470 regeringen till
sin bror Albrekt.
3) Fredrik Vilhelm {Friedrich Wilhelm),
”den store kurfursten” (1620—88), son till Georg
Vilhelm av Brandenburg och Elisabeth Charlotte
av Pfalz. Som ung vistades han flera år i
Nederländerna, mottog där starka intryck och knöt
nära förbindelser med Fredrik Henrik av
Ora-nien, vars dotter Louise Henriette han 1646
äktade, sedan de redan under Gustav II Adolfs
livstid dryftade planerna på ett giftermål mellan
F. och Kristina av Sverige strandat. Faderns
gunstling Schwarzenberg och den av honom
ledda kejsarvänliga politiken, som för en osäker
vinst prisgivit landet åt svenskarnas härjningar,
ogillades av F., som efter faderns död 1640
genast inledde stilleståndsförhandlingar med
svenskarna. Ehuru det slutna fördraget ej ratificerades,
upphörde faktiskt alla fientligheter, och F.
avskedade nästan alla sina trupper, vilket han sedan
bittert ångrade. Utan maktmedel men med stor
ihärdighet förfäktade F. sedan på westfaliska
fredskongressen sina arvsanspråk på Pommern och
lyckades tack vare stöd från både Nederländerna och
Frankrike rädda en del av detta land och få en
riklig ersättning för resten. Under de följ, åren
lade han i outtröttligt arbete grundvalen till en ny,
mera effektiv förvaltning och en stående här samt
lyckades åtm. i vissa av sina stater tränga
ständernas makt tillbaka. Ett mindre välbetänkt försök
(1651) att med vapenmakt lösa tvisten om det
jü-lichska arvet misslyckades; först 1666 kom en
definitiv delning i godo till stånd. När Karl X Gustav
1655 angrep Polen, blev F:s läge ganska
besvärligt. För sin polske suverän, som blott på
betungande villkor 1641 belänat honom med Ostpreussen,
hade han visserligen föga sympati, men Sveriges
växande makt innebar också stora faror. I jan.
1656 tvangs visserligen F. att för Ostpreussen
er
— 473 —
— 474 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
