Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Fredrik Vilhelm (kurfurste av Brandenburg) - 4. Fredrik III (kurfurste av Brandenburg) - Fredrik Vilhelm (hertig av Braunschweig) - 1. Fredrik I (konung av Danmark) - 2. Fredrik II (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
känna Sveriges överhöghet, men med överlägsen
skicklighet och fullständig skrupellöshet förstod
han sedan att sköta sitt spel så, att först Sverige
och sedan Polen erkände hans suveränitet, vilken
1660 bekräftades genom freden i Oliva. Därpå bröt
F., delvis med ganska hårda medel, de motspänstiga
preussiska ständernas makt och gjorde sig även i
Preussen så gott som enväldig. Sitt arbete på
landets inre förkovran fortsatte han och anlade bl.a.
1668 Friedrich-Wilhelm-kanalen, som förband Oder
med Spree. Han upprättade även en örlogsflotta
och anlade kolonier på Afrikas västkust.
Frankrikes tilltagande makt vid Rhen oroade F., och vid
Ludvig XIV:s angrepp på Nederländerna 1672
skyndade han detta land till hjälp. Sveriges
försök att bistå Frankrike gåvo honom tillfälle att
återupptaga de aldrig förgätna anspråken på svenska
Pommern, och 1675—78 lyckades han också erövra
hela detta område men tvangs av den segrande
Ludvig XIV att i freden i S:t Germain 1679
återlämna nästan hela sitt rov. Missmodig övergav
F. då sin kejsarvänliga politik, varigenom de franska
reunionerna underlättades, mottog subsidier av
Ludvig XIV och lovade honom sin röst vid nästa
kejsarval. Under sina sista år avlägsnade han sig
dock åter från Frankrike, mottog fördrivna
huge-notter i sitt land, varigenom näringslivet främjades,
och slöt 1686 ett hemligt Jördrag med kejsaren,
vari han mot erhållande av kretsen Schwiebus
uppgav de anspråk, han hade på vissa delar av
Schle-sien, samt lovade kejsaren sitt understöd i spanska
tronföljdsfrågan m.m. — Det var en blomstrande
och ansedd stat, som F. överlämnade åt sin
efterträdare i st.f. det förödda och vanmäktiga land
han mottagit vid sin tronbestigning. Den starka
furstemakten, den dugande ämbetsmannakåren, den
väldisciplinerade stående armén, de grundpelare,
på vilka Preussens makt sedan dess vilat, ha alla
upprättats av F. Däremot är det oriktigt att
framställa honom som en förfäktare av allmäntyska
intressen; för F. stodo de brandenburgska i främsta
rummet, och för deras befrämjande uppoffrade
han även Tysklands. Med sin första gemål hade
F. sonen Fredrik (III); efter hennes död gifte
han sig 1668 med Dorotea av Holstein-Glücksburg.
Till förmån för sina 4 söner med henne företog
han i sitt testamente en delning av statsområdet,
men testamentet omstörtades efter hans död.
—-Litt.: M. Philippson, ”Der grosse Kurfürst” (3 bd,
1897—1903); A. Waddington, ”Le grand électeur
Frédéric-Guillaume de Brandebourg” (2 bd, 1905
•—08); H. v. Petersdorff, ”Der grosse Kurfürst”
(1926, neue Aufl. 1939). PS.
4) Fredrik III, den föreg:s son, kurfurste
(1657—1713), konung av Preussen under namnet
F.I, se nedan Preussen 1).
Braunschweig. Fredrik Vilhelm (ty.
Friedrich Wilhelm), hertig (1771—1815), efterträdde 1806
sin fader hertig Karl Ferdinand men måste fly för
fransmännen, som besatte landet. 1809 upprättade
han på österrikiskt område en frikår, ”de svarta”,
kämpade till en början i förening med österrikarna
lyckligt mot fransmännen och räddade därpå
genom ett djärvt och mycket beundrat tåg från
Böh-men till Nordsjökusten sina trupper över till
England. 1815 deltog han med en kår i fälttåget mot
Napoleon och stupade vid Quatrebras. PS.
Danmark, konungar. 1) Fredrik (da. Frederik)
I, konung (1471—1533). 2:e son till Kristian I
erhöll F. 1482 den gottorpska delen av hertigdömena
men gjorde sedermera anspråk även på andra delar
av riket och låg i långvarig tvist härom med sin
broder Hans och hans son Kristian II. När det
stora upproret i Jylland utbröt mot Kristian II,
blev F. utropad till konung 1523 och kröntes 1524.
Hans makt inskränktes högst betydligt genom en
handfästning; det blev
riksrådet, som fick
mest att säga till om i
riket, och endast i
hertigdömena hade F.
större inflytande. Hans
ställning var svår på gr.
av hotet från den
fördrivne Kristian II, mot
vilken han sökte bistånd
hos Gustav Vasa. I
sin inre politik
saknade F. ej blick för de
lägre stånden men
vågade ej för deras skull
bryta med de högre, av
vilka han var beroende. Han anslöt sig till
reformationen av politiska skäl, då Kristian II
uppträdde som katolicismens drabant, men han vågade
icke gå för långt av fruktan för de andliga och
det katolska riksrådet, vilkas hjälp han behövde
för att värja sin krona mot Kristian. Med adelns
hjälp tryggade han sin supremati över kyrkan
genom bestämmelsen, att bekräftelse på
biskopsvär-dighet skulle sökas hos konungen, ej hos påven.
I motsats till sin bror och brorson var F. en lugn
och sansad natur, som gick försiktigt fram och
utan den eruptiva kraft och våldsamhet, som
kännetecknade Kristian II. — Litt.: C. P.
Paludan-Müller, ”De förste Konger af den oldenborgske
Slægt” (1874). H.Bg.
2) F r e d r i k II, konung (1534—88), son till
Kristian III. F. fick en mot tidens krav svarande,
men föga grundlig
uppfostran; i sina
kunskaper kunde han ej
mäta sig med sin
samtida i Sverige, Erik
XIV. 1554—58 vistades
F. huvudsakligast på
Malmöhus men företog
även en resa till
Tyskland. Uppstigen på
tronen efter faderns död
1559, slog F. genast in
på en synnerligen
aggressiv utrikespolitik.
Han företog i förbund
med de holsteinska
her
tigarna ett krigståg mot Ditmarschen, som slutade
med fullkomlig seger och erövring av detta område
(1559). Vidare ville han skaffa Danmark insteg i
den sönderfallande livländska ordensstaten samt
stödde sin broder Magnus i dennes försök att bli
herre på ösel och i Wieck. Härigenom bragtes
han i oenighet med Sverige; även andra
tvisteämnen kommo till, och 1563 utbröt krig mellan
Sverige och Danmark (se Nordiska sjuårskriget),
— 475 —
— 476 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
