Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Fredrik V (konung av Danmark) - 6. Fredrik VI (konung av Danmark) - 7. Fredrik VII (konung av Danmark)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK
död 1751 omgift 1752
med Juliana Maria av [-Braunschweig-Wolfen-büttel,-]
{+Braunschweig-Wolfen-
büttel,+} slappnade han
alltmer och lät J. H.
E. Bernstorff och A.
G. Möltke sköta
statens affärer. Trots
allt bibehöll han till
det sista sin
popularitet. Han avled i
vat-tusot blott 43 år
gammal. I sitt första
äktenskap hade F. bl.a.
sonen Kristian (VII) och
dottern Sofia Magdalena, 1766 g.m. dåv. kronprins
Gustav av Sverige; i det senare äktenskapet en
son, arvprins Fredrik. C.
6) Fredrik VI, konung (1768—1839),
kron-prinsregent 1784, konung 1808, son till Kristian
VII och Carolina Mathilda av England. En
olycklig barndom kom i hög grad att prägla den
intellektuellt icke särsk. väl utrustade men rätlinjige
och godlynte F. och gav hans väsen en hårdhet
och ett behov av självhävdelse, som tidvis togo
sig groteska uttryck. 5 år gammal skildes han
från sin moder, fick året därpå egen hovstat under
änkedrottning Juliana Marias överinseende. Han
lärde sig icke mycket men ägde ett visst sunt
förnuft. Konst och vetenskap förstod han ej, hans
intresse var riktat mot det militära, där i sht
exercis var hans stora glädjeämne, medan kriget låg
hans fredliga natur
fjärran. Till kretsen
kring änkedrottningen
och Höegh-Guldberg
stod han i fientligt
förhållande, varför han
trädde i nära
förbindelse med
reformvänliga kretsar och
kände samhörighet med
de breda lagren. Detta
gav honom en
popularitet, som han
bevarade hela sitt liv igenom,
trots de missgrepp
och olyckor, varpå
hans regering var rik och i vilka han hade stor
andel. Med reformvännernas bistånd företog han
1784 en palatsrevolution och gjorde A. P.
Bernstorff till sin ledande minister. Under de följ, åren
genomfördes de stora reformerna, bl.a. böndernas
frigörelse, likvideringen av merkantilsystemet och
åtskilliga humanitära reformer, ss. slavhandelns
avskaffande 1792, hantverksförordningen av 1800
och skollagen av 1814. Denna lagstiftning hade
till följd, att verkningarna av franska
revolutionen i Danmark blevo mycket svaga. Till sin död
1797 styrde A. P. Bernstorff med fast hand den
danska utrikespolitiken, därefter övertog F. själv
ledningen med mindre gott resultat. 1801 ingrep
han i slaget på redden, och 1806 gjorde han
ett olyckligt ingripande i den holsteinska frågan.
Vid det engelska överfallet 1807 präglades hans
politik av förvirring och obeslutsamhet, och
genom ständigt fasthållande vid alliansen med
Na
poleon led han ett bittert nederlag. Ett längre
uppehåll vid Wienkongressen förskaffade honom
endast ett visst förståelsefullt medlidande. Sin
kandidatur som svensk tronföljare skötte han ej
heller med större skicklighet. Finanspolitik
förstod han sig icke på, och hans underlåtenhet
att utskriva skatter under de goda handelsåren
medverkade till statsbankrutten 1813. Under
krigsåren regerade F. utan statsråd, och ärendena
växte honom över huvudet. Konungens
adjutanter spelade under dessa år en icke alltid lycklig
politisk roll. 1814 infördes statsrådet åter, och
en rad försiktiga och ganska dugliga ministrar
och departementschefer (Mösting, Kaas, Moltke
och Steman) återställde ordningen under
depressionsåren, som varade till o. 1830. Då dyningarna
av julirevolutionen och den tyska nationalliberala
rörelsen vid denna tid kommo till uttryck i U. J.
Lornsens kampskrift, blev F. förskräckt och
införde 1834 rådgivande ständer för öarna, Jylland,
Slesvig och Holstein. F., som var gift med
Sofia Maria Fredrika av Hessen, hade endast
döttrar. Under hans sista år fick tronföljaren
prins Kristian ett visst inflytande på regeringen.
Då konungen dog, hade man verklig landssorg,
ty F. framstod då för folket som den, vilken
upphävt böndernas livegenskap och skänkt dem
friheten. A.O.
7) Fredrik VII, konung (1808—63), enda
barn till kronprins Kristian Fredrik (Kristian VIII)
och Charlotta Fredrika av Mecklenburg-Schwerin.
F. blev efter föräldrarnas skilsmässa och under
faderns uppehåll i
Norge uppfostrad av
I. F. Bardenfleth, den
senare ministern. 1815
—19 var F. hos
fadern, sedan denne
åter hade gift sig, och
kom därefter till sin
fasters, prinsessan
Juliana Marias hem. F:s
uppfostran var
bristfällig, hans förmåga
att självständigt
tillägna sig kunskaper
minimal. Hans ovilja
mot att uträtta
nå
got och hans bristande pliktkänsla gjorde honom
icke väl skickad att bära en envåldshärskares
ansvar. Han lärde sig aldrig att skriva danska
ordentligt och hade under hela sin livstid inga
verkliga intressen förutom jakt och fiske.
Visserligen tyckte han om att syssla med
arkeologiska utgrävningar, men själva vetenskapen
brydde han sig aldrig om att tränga in i. Han var
väl knappast fullt tillräknelig, och hans splittrade
och oroliga barndom bidrog icke till att skapa
jämvikt och harmoni i hans själ. F. var
omväxlande misstänksam och godtrogen, despotisk och
godhjärtad, alltid osjälvständig och i starkt
beroende av andra. Helt utan värdefulla
egenskaper var han dock icke. Hans förmåga att vid
avgörande tillfällen uppträda med kunglig
värdighet och säga ett folkligt ord i rätt tid (”Folkets
kärlek min styrka”, ”Det skall ej ske”) kastade
ett försonande skimmer över denne svage, ut-
— 479 —
— 480 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
